Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2010

Att ett avskräckande yttre kan dölja ett vackert inre, finns det många prov på både i litteraturen och i verkliga livet. Men det finns även en hel del litterära och säkert verkliga figurer där ett djävulskt utseende överenstämmer med ett lika djävulskt sinnelag, ibland medfött och ibland skapat av människornas attityd och ondskefullhet. Jag hyser en märklig fascination för sådana varelser.

Vad som fick mig att tänka på det var när, för inte så länge sedan, jag och min pojkvän såg på en sådan där halvdålig/halvbra B-skräckis som vi konsumerar i – för att vara ärlig – högar. Den här hette The Toolbox murders och utspelade sig precis som den liknande Funhouse i nästan uteslutande ett enda hus, ett gammalt och halvt fallfärdigt hus som gömmer många fler hemligheter än ögat vid en första anblick kan se. Naturligtvis hade huset också en själ, i form av en vanskapt och utstött människa som lärt sig livet den hårda vägen och därför tagit sin tillflykt till hemliga tillhåll och dolda passager i sagda hus, passager han använder för att systematiskt avrätta husets invånare. Om det låter bekant kan jag säga att det inte bara är Funhouse som har liknande drag – där var skådeplatsen typiskt nog spökhuset på ett nöjesfält – utan många, många fler böcker och filmer. Med stor variation är temat med en utstött och vanskapt varelse som gömmer sig i ett hus otroligt vanligt, och lika fascinerande nästan varje gång. Man kan ställa sig frågan, varför?

Början på tråden kan i den stora djungel av böcker och filmer på temat som finns vara svår att hitta, men ofta tänker jag på Frankenstein av Mary Shelley som gavs ut 1818 och förmodligen var en av de första böcker som kanaliserade människans ondska i en till en början oskyldig och utstött varelse, skydd för sitt utseende och till slut så förpestad av ondska att han blir ond själv, han börjar ta liv från det samhälle som tog hans egen livslust ifrån honom. Det är en sorglig och hemsk berättelse men också fruktansvärt sann, för även om inga Frankensteins monster går på vår jords yta så är fenomenet med ondska född ur samhällets avsky för det som är annorlunda bland de vanligaste problemen vi har idag.

För att fortsätta vandringen är för mig så Nôtre Dame de Paris (Ringaren i Notre-Dame) av Victor Hugo nästa stora steg. Den stackars puckelryggade Quasimodo är för evigt dömd att tjäna och vara instängd i katedralen Notre-Dame eftersom han inte skulle vara accepterad utanför den. Katedralen är hans hem, hans allt och hans kärlek. Dock har han ännu en kärlek, kanske en än starkare – den till den vackra zigenerskan Esmeralda.

Allra varmast om hjärtat ligger dock för mig en av de mest centrala och kända historierna, även om den kanske är mer känd som musikal än i den bokform den ursprungligen publicerades i – The Phantom of the Opera eller Le Phantom du le Opera som den heter i sitt original. Boken som är skriven av Gaston Leroux publicerades 1910 och berättar om Eric som föds vanskapt och med vad man på den tiden trodde var djävulens ansikte. Eric flyr sin hemby efter att ha utstått hån och förföljelser men blir inte välkommen någonstans och bosätter sig till slut i katakomberna under Paris största operahus. Han finner där kärleken i form av den unga, vackra och lovande sångerskan Christine Daaé, en kärlek som för hans del bara kan vara sinnlig eftersom han numera är spöket som förstör och ruinerar, Fantomen på Operan.

Det är en fascinerande, hemsk och spännande historia som egentligen är en skräckberättelse, något som inte märks i många av de otaliga film- och musikalversioner som gjorts på boken där dock Dario Argentos film The Phantom of the Opera lyser som ett klart men bisarrt undantag. Förutom Argento har många andra gjort sin egen version av berättelsen: Andrew Lloyd Webber musikal kan väl sägas vara den mest kända, och för att då inte börja tala om alla böcker som skrivits på temat; The Trap-Door Maker av Pete Bregman, Unmasqued av Colette Gale, The Angel of the Opera av Sam Sicilanio och min personliga favorit Phantom (Mannen bakom masken) av Susan Kay. Då har jag bara gjort ett urval. Man kan ju undra om det är Eric själv som är så fascinerande eller om det är myten kring den utstötte, hans olycka och hans hopplösa kärlek till den vackra Christine. Precis som Quasimodo skapar han sig en boning, ett kungarike där han själv styr som en trots mot att han inte accepteras i samhället.

För mig finns det ett fåtal litterära eller filmiska karaktärer som kan leva upp till vad jag ser hos den utstötte Eric. Vampyrer som Dracula och Lestat och i det närmaste sagolika karaktärer som Gösta Berling har jag en liknande tjusning för.

Vad är det som fascinerar så oerhört mycket? Visst är det väl till vis del en typ av frosseri och beklagan i och över människans ondska och kapacitet till utfrysning av sina medmänniskor, men det måste väl också handla om kärlek? Trots allt Eric gått igenom, trots sin elakhet så älskar han ändå Christine, och hans sista ord handlar om kärleken till henne. Jag antar att det inte är för intet som historien i spåren av framförallt Andrew Lloyd Webber fått en mycket mer erotisk framtoning, jag har inte hört en enda version av låten Phantom of the Opera som inte har en erotisk underton men det är väl heller inte helt rättvist att säga att det började där. Genom historien har rollen som Erik spelats av så – för att använda en klyscha – ”manliga” män som Herbert Lom, Lon Chaney och nu senast Gerard Butler, samtidigt som vicomte de Chagny har gestaltats som män med mindre karaktär, mindre kroppshydda och om inte sämre så i allafall ett barnsligare utseende. Det är svårt att inte fångas av det förbjudna och det farliga – speciellt inte om det dessutom har en vacker kroppshydda – lite som människor ända sedan John Pollidori baserade sin The Vampyre på Lord Byron har varit dragna till myten om aristokratiska vampyrer med skräckblandad förtjusning. Nu är ju i och för sig Gaston Leroux ursprungliga Fantom enligt beskrivningarna särskilt vacker att se på men i framförallt filmversionen från 2004 med Gerard Butler i huvudrollen ser han betydligt bättre ut, eller har i alla fall inte den höga grad av missbildning i ansiktet som det talas om i boken.

Jag skulle kunna skriva i evigheter om Eric, men det finns så många fler spår i så många olika sorters böcker som också är väl värda att nämna. Hercules Barfuss i Den vidunderliga kärlekens historia och Heike i Sagan om Isfolket är två av dem jag tagit närmast till mitt hjärta och som förvisso påminner en hel del om Eric och hans livsöde men som trots omvärlden har lyckats behålla ett vänligt sinnelag och en inre godhet.

De är dock alla vanskapta, utstötta, ibland onda rakt igenom på grund av att samhället har skytt dem och ibland goda. Men någonting gemensamt finns där ändå oftast, och det är kärleken. Mer påtaglig i vissa historier än andra, men alltid finns den och drar historien i det ena eller andra hållet. Jag undrar, efter att ha ordat väldigt länge om ondskan och fulheten hos de flesta av dessa karaktärer, om det inte ändå är kärleken som är den största dragningskraften hos dem. Kärleken, i kombination med deras utstötthet och så det där farliga som tydligen ändå är så lockande ändå. Kanske måste en vacker yta ha något farligt i sig för att vara riktigt spännande, eller som Susan Kay skrev i Phantom: Every good opera house must have a ghost.

Read Full Post »

Utfärdar en liten spoilervarning om du inte läst sista boken.

Igår släpptes första trailern till de båda sista filmerna i Harry Potter- serien. Första filmen har premiär i november i år, sista i juli nästa år. Det kommer bli väldigt spännande att se filmen, för även om filmerna inte kan nå upp till böckernas nivå på långa vägar, är de verkligt bra gjorda och jag tycker väldigt mycket om dem.

Jag har funderat på var i boken de kommer bryta filmen, min gissning har hela tiden varit när Ron lämnar Hermione och Harry, det känns som en väldigt bra brytpunkt som verkligen håller spänningen uppe till nästa film. Å andra sidan, som Emelie påpekade när vi diskuterade det idag, så händer det mycket mer efter än före Ron lämnar dem, så kanske de bryter när han kommer tillbaka? Eller när Harry och Hermione är vid Godric’s Hollow? Vår gemensamma slutgissning är någonstans mellan Rons flykt och hans återkomst, möjligt är också själva återkomsten och när det hittar svärdet en bra brytpunkt!

Jag blev väldigt imponerad av trailern, filmen verkar otroligt, otroligt välgjord och bra! Det blev minsann både gåshud och nästan lite tårar också. Så sentimental är jag. Å andra sidan verkade trailern till The Half-Blood Prince minst lika lovande (om inte mer) och sådär jättenöjd blev jag ju inte av den filmen. Vi får väl se. Här är i alla fall trailern:

Read Full Post »

En blommig tematrio

Det var ett tag sedan jag gjorde en Tematrio, men nu är det dags igen och den här gången söker Lyran efter titelblommor:

1. Rosens namn av Umberto Eco läste jag förra sommaren och jag måste nog säga att jag aldrig tagit så lång tid på mig att läsa en deckare. Men så är det heller inte bara en deckare utan också en filosofilektion och historiegenomgång av klass och därmed väldigt intressant! En hel del bläddrande blir det eftersom det dyker upp ganska många latinska citat, men också det älskar språknörden i mig.

Handlingen utspelar sig på ett kloster i Italien 1327 där en munk mystiskt har dött och den filosofiske William av Baskerville kallas för att lösa mysteriet tillsammans med sin lärling Adso. Det är dock ett knivigare mysterium än de från början trott och fler munkar hinner dö innan de är lösningen på spåren.

2. I magnolians skugga är första delen i Maurice Denuziéres serie Louisiana som utspelar sig före, under och efter det amerikanska inbördeskriget och precis som Borta med vinden som handlar om samma krig har Louisiana en stark kvinnlig personlighet i centrum; Virgine. Men där upphör likheterna, Louisiana är en släktkrönika och följer även de andra i släkten under Virgines leverne och efter hennes död. Kärlekshistorien är också helt annorlunda. Jag har plöjt serien många gånger och älskar den verkligen, Virgine är en fantastisk personlighet och det sägs att hennes ande fortfarande vandrar på godset Bagatelle – ett verkligt gods som Denuziére baserade sin berättelse på. Gissa vem som vill åka dit…?

3. Det blir en ros till för det är en så himla fin novellsamling, Salikons rosor av Astrid Lindgren. Den innehåller förutom Nils-Karlsson Pyssling och första kapitlet ur Mio min Mio också de flesta av mina favoritnoveller av Astrid Lindgren. Ingen rövare finns i skogen, Sunnanäng, Spelar min lind sjunger min näktergal och så Allrakäraste syster där namnet Salikons rosor är hämtat. Vackert, hemskt och sorgligt.

Read Full Post »

Eller om det är natt fortfarande, jag vet inte. Klockan 03.10 på jobbet är det inte sådär fasligt mycket som händer och jag blir lite lagom sentimental av en väldigt vacker lilarosa soluppgång utanför fönstret. Vad passar då bättre än en gråtmild, sorglig och väldigt vacker Miramar- låt? Allra finast är den med musik till men himla fin att läsa är den också. Simply not a lovesong, heter den.

Cherie jag ligger i min säng,
klockan går med tunga steg
Stationen 20:03,
tåget gick och du med det
Jag tror du är min enda vän,
den enda som jag bryr mig om,
om jag blundar kan jag se
ett tåg mot söder och jag vet:
det blir ensamt här ikväll,
det blir ensamt här inatt,
tankarna blir tusen nålar
som sticker ljudet av ditt skratt,
av ditt skratt, av ditt skratt

This is simply not a lovesong,
det är en fjärils brutna vinge på ett hjul
och det är tur utan retur
This is simply not a lovesong,
det är en sorgsen vind som stryker i ditt hår
och det är kärlek från igår
This is simply not a lovesong,
det är en fjärils brutna vinge på ett hjul,
och det är tur utan retur,
och det är aldrig mera du,
nej det är aldrig mera du

När jag ser dig sätta segel
mot en ny och bättre dag,
jag kanske aldrig mer få se dig,
jag är dömd att stanna kvar
Du var ofantligt mycket större
än mitt gråa lilla liv,
och vad som är så mycket värre
är att du gav mig perspektiv
Livet aldrig blir detsamma,
aldrig mera blir sig likt;
du var en doft av något större,
ja en skymt av någonting unikt,

This is simply not a lovesong,
det är en fjärils brutna vinge här och nu,
och det är tur utan retur
This is simply not a lovesong,
det är en sorgsen vind som blåser i ditt hår
och säger kärlek från igår
This is simply not a lovesong,
Det är de enda ord du får,
de är de enda ord jag har.

/P. Mauritzson

Read Full Post »

Äppelblom och regnväder

När jag var på semester i Småland för ett tag sedan såg det endera dagen ut så här…

..och en annan så här:

Men nu skiner solen, så jag ska ut i gräset och ta med mig de sista böckerna om Isfolket. Jag måste erkänna att de två senaste har varit tröga och långsamma, inte alls lika fascinerande som resterande 40 böcker…

Read Full Post »

Hundreds Hall var en gång i tiden ett stort, pampigt viktorianskt hus på den engelska landsbygden i Warwickshire och hem åt familjen Ayres i flera hundra år. Strax efter andra världskrigets slut är det ett gods i förfall och de enda som finns kvar är den åldrade Mrs. Ayres och hennes två barn Roderick och Catherine. Dr. Faraday är familjens doktor och blir efterhand även en god vän, men något står inte riktigt rätt till på Hundreds. Allteftersom Roderick börjar bete sig mer och mer som en sinnesförvirrad hopas frågorna om det bara är ekonomin som är problemet med Hundreds, eller om där finns något mer olycksbådande och mörkt gömt i huset…

Redan från början älskar jag stämningen i The Little Stranger. Jag har redan tidigare pratat om Sarah Waters förmåga att skapa atmosfär i böcker (The Night Watch, Fingersmith) och här är den mer tät och påtaglig än någonsin. Kanske är det delvis för att det inte finns någon plats som är tacksammare för spökhistorier än ett viktorianskt, halvt förfallet hus på den engelska landsbygden, men också är det för att Sarah Waters är en så fantastisk berättare.

Historien rullas långsamt upp framför läsarens ögon, bit för bit får man insikt i familjen Ayres genom Dr. Faradys ögon och alltmer blir han också indragen i deras liv. Han själv är doktor och realist och tror inte på spöken, annat är det med Roderick och kanske framförallt med hushållerskan Betty. Hon svär på att det finns något ”ont” i huset och när händelser börjar utspela sig som inte ens Dr. Faraday kan hitta en realistisk förklaring på, är inte spökkänslan långt borta. Bland det mest spännande av allt är nog egentligen de få realistiska förklaringar som i slutändan ges. Vill man tro på mentalsjukdomar och självsuggestion så är det fritt fram men att dörren är öppen för mer spökliga varelser är ganska klart.

Men det är inte bara spökena eller illusionen av dem som skapar den fantastiska stämningen, framförallt är det nog Hundreds Halls i sig självt och den enorma historia godset verkar bära på. Det är som att huset lever sitt eget liv och är den främsta och drivande karaktären i berättelsen med sina nedslitna väggar och golv, lampor och ljusstakar från en svunnen tid och en så påtaglig historisk atmosfär att den bara andas ur boksidorna. Jag kan blunda och nästan nysa av dammet från den stora takkronan i salongen, se undrande på de gamla fotografierna och känna vinddraget från de trasiga fönstrena på övre våningen. Hundreds Hall invånare är bara bikaraktärer men även som sådana tar de en viktig plats i historien och de är inte lätta att komma inpå livet men väldigt spännande att lära känna.

Jag har tyckt om Sarah Waters andra böcker också men The Little Stranger är min favorit hittills. En underbar bok och en mörk historia med spöken lurandes kring varje knut – I like!

Read Full Post »

En vanlig sommardag i ett norskt villaområde bryts stillheten av ett djävulskt skämt. Den unga Lily Sandelin hittar sitt barn i vagnen i trädgården badandes i blod, och när hon i panik tar barnet till akuten visar det sig att det är oskadat, någon har ”på skoj” hällt blod i barnvagnen.

Det är det första men inte det sista absurda skämt som skakar det lilla samhället. Ofta är det barn som utsätts och skämten blir allt grövre tills något fruktansvärt händer.

Karin Fossum kan konsten att berätta en deckare utan att falla in i den mest allmänt kända ramen i genren och det är befriande. Som läsare får man följa med både i polisens efterforskningar, offrens fruktan och – mer ovanligt – gärningsmannens vardag. Det ger en slags förståelse för alla parter som gör historien mycket mer intressant än en sådan som bara berättas utifrån polisens synvinkel. Speciellt intressant är det att lära känna gärningsmannen eftersom brotten är så avskyvärda och av den typen som man inte kan förstå hur människor kan göra sådant. Om inte full förståelse så får man i alla fall en viss förståelse, och ibland är inte motiven så uppenbara som det först verkar.

Det är inte framförallt en spänningsdeckare utan mer en psyk0logisk sådan och eftersom det är så mycket barn som råkar illa ut blir man ganska illa berörd som läsare. Det är en väldigt välskriven bok och jag kan inte släppa den även om den får mig att må lite dåligt. Det bästa jag hittils läst av Karin Fossum och det blir nog fler böcker i framtiden.

Read Full Post »

Older Posts »