Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2010

Penelopiaden ingår i Mytserien och är vad man skulle kunna kalla en feministisk version av Odysséen, en berättelse om händelserna under och efter det trojanska kriget ur Penelopes synvinkel. Penelope berättar om vad som egentligen hände när Odysseus blev hennes make, hur hon väntade på hans återkomst i tjugo år och hur hon överlistade de hundratals friare som kommit till Ithaka för att be om hennes hand när alla trodde att Odysseus aldrig skulle återvända.

Margaret Atwood har tagit hjälp inte bara av Odyssén utan även av andra historiska dokument om den grekiska mytologin och historien för att skriva sin berättelse om Penelope, men hennes allra främsta verktyg är det underbara språk med vilket hon berättar. Det är sirligt utan att vara uppstyltat och det är framförallt finurligt, lätt ironiskt på sina ställen och väldigt fängslande.

Berättelsen handlar om Penelope, men framförallt ställs frågan om vad som egentligen hände med de tolv tjänsteflickor som Odysseus och Telemachos så brutalt hängde i slutet av Odysséen. Ingen direkt förklaring ges i Homeros epos, och det är en förklaring Margaret Atwood söker i Penelopiaden. Vad var deras brott, och hur mycket visste Penelope om det? Vem var egentligen skyldig? Deras brott enligt Odysséen skulle ha varit att fraternisera med fienden, det vill säga Penelopes friare, men vad det den äkta förklaringen? Bland de mest fängslande delarna i boken är den fiktiva rättegång de tolv tjänsteflickorna ställer Odysseus inför, där både en domare, en försvarsadvokat och Penelope själv deltar. Det är bland annat här dialogen färgas av en rätt syrlig ironi som påpekar en del makabra traditioner i det antika grekiska levernet som inte direkt framgår i eposen skrivna av de manliga författarna.

Penelope: Det var inte det att de blev våldtagna som talade emot dem för Odyssevs. Det var att de våldtogs utan lov.

Domaren (småskrattar): Ursäkta, frun, men är det inte det våldtäkt innebär? Utan lov?

Försvarsadvokaten: Utan deras herres lov, herr domare.

Något svar ges sist och slutligen inte men tjänsteflickornas åsikt blir klar och det ger en del att fundera över, inte bara heller över deras öde. Även sköna Helena spelar en stor roll och sedd ur Penelopes ögon är hon en mallig, utseendefixerad och nedvärderande bimbo, en som skapar krig bara för att få sin egen skönhet bekräftad och inte bryr sig ett skvatt om de män hon förför eller de liv hon sänder i döden. Det ger verkligen en helt ny syn på myterna och berättelserna och det är faktiskt väldigt underhållande läsning. Penelope som antik kvinna och berättare väldigt uppfriskande, inte minst för hennes humor och ironi när livet verkar ganska svart.
Jag förrådde inte att jag visste. Det hade varit för farligt för honom. Dessutom, om en man satte sin ära i att vara skicklig på att förkläda sig vore det en bra dum hustru som hävdade att hon kände igen honom: det är alltid oklokt att kliva emellan en man och hans bild av sin egen smarthet.

Read Full Post »

Den här veckan är det dags för Z i Lilla O:s Bokfrågeutmaning. Lilla O är hemskt duktig som kommer på frågor till så luriga bokstäver, däremot blev mina svar lite halvdana den här gången. Z är nog inte min bokstav!

zoo finns en massa djur och jag vill att du berättar om en bok där djur spelar en viktig roll.

Det finns en väldigt bra ungdomsbok som heter Djuren i gamla skogen (The Animals of Farthing Wood) och är skriven av Colin Dann. Den handlar om Grävling, Räv, Padda, Hare, Orm och de andra djuren i Gamla Skogen som tvingas flytta från sitt hem när skogen allt mer och mer huggs ner och skövlas av människorna. Jag älskade den boken när jag var mindre, den är fantastiskt bra.

Anders Zorn är en känd konstnär. Har du läst någon bok där han eller någon annan konstnär figurerar?

Jag funderar och funderar men kommer inte på någon skönlitterär bok där det figurerar konstnärer (det har jag säkert läst – men det är fredag eftermiddag och hjärnan är på väg mot kortslutning). Däremot har jag läst en biografi om min favoritkonstnär John Bauer så det får väl räknas.

Zen, att vara närvarande just här och nu, är rätt inne trots att ideérna inom zenbuddismen knappast är nya, zen-coaching, mindfullness, meditation, yoga och en massa annat är i ropet. Vilken bok tycker du handlar om zen?

Oj, någon bok som direkt handlar om zen har jag nog inte på lager, det hör inte till sådant som brukar dyka upp i mina läshögar. Men jag minns att Bridget Jones hade en zen-period i ett par kapitel i Bridget Jones’s Diary.

Författare på Z finns det några stycken. Vem är din z-favorit?

Den enda på Z jag kommer på just nu är Emilè Zola och jag vet inte om han kan kallas favorit, direkt. Jag har bara läst en bok av honom, Thérèse Raquin, och den var förvisso väldigt bra skriven och otroligt fängslande men gav mig mardrömmar i flera veckor på grund av de otroligt ingående och detaljerade beskrivningarna av huvudpersonernas psykiska och fysiska lidanden och framförallt ett svårglömt besök på ett bårhus.

Read Full Post »

Grattis Emelie!

Hipp Hipp Hurra för min Emelie som fyller år idag!

På Yran förra året

Jag Emelie på personalfest förra året

Puss på dig babe!

Read Full Post »

Nikos och Linn lever i ett till synes lyckligt förhållande, men vad Nikos inte vet är att Linn döljer en hel del om sitt förflutna och då framförallt om vissa händelser sommaren hon slutade gymnasiet. När hon en dag ser sin gamla kärlek Carl på ett café kommer allting tillbaka, och bitvis får vi följa med på resan Linn och hennes vänner gjorde i det mänskliga samvetet, i form av psykologiska lekar och rollspel bland intet ont anade människor, lekar och spel som alltmer börjar urarta ända till katastrofen en dag kommer.

Eldsmärket är ingen klassikt uppbygd deckare och därmed inte så förutsägbar, vilket jag gillar eftersom den ändå har en hel del deckarelement i sig. Någonstans har det hänt ett brott och det ligger en lång och komplicerad historia bakom, och även om brottet hände för länge sedan har det dragits upp i ljuset av tillfälligheter, tillfälligheter som får konsekvenser för Linn även i hennes nuvarande liv. Bitvis rullas den gamla historien upp och påverkar även nutiden då Linn blir alltmer avståndstagande mot Nikos ju mer hon minns och funderar över det förflutna. Vad var det egentligen som hände, och varför?

Det är inte bara Linn som berättar. Läsaren får veta händelserna utifrån flera perspektiv, från alla de som var med på ”leken” och det ger en mångfaldig bild om vad som hänt även om ingenting förklaras direkt, mycket lämnas till läsaren och mycket är ren psykologi. Lajven som urartar till lekar bland ovetande människor är provocerande som tanke och det är självklart att det är någon som kommer råka illa ut som följd.

Även om det är spännande, provocerande och tankevärt tycker jag ibland att det saknas något och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Kanske trodde jag lite för mycket att det var en deckare, det var vad jag hade förväntat mig. Mest drar det åt det psykologiska hållet, inte för att det är dåligt det heller för det är en väldigt bra bok och jag är fortsatt nyfiken på Liselott Willéns författarskap.

Read Full Post »

Den sedvanliga söndagsfilmen i förrgår blev The Thaw (eller Arctic outbreak som den fånigt nog blivit översatt till som ”svensk” titel. Que?) Den verkade himla bra på pappret och var också väldigt spännande och ganska välgjord, men är du som jag och innerligt hatar och avskyr allt som kryper, krälar och slingrar sig ska du definitivt hoppa över den här filmen, hur bra den än verkar.

Den utspelar sig i Arktis där ett forskningslag lett av Dr. Kruipen (Val Kilmer) har upptäckt en nerfrusen mammut som nu börjar se dagens ljus på grund av isen som smälter alltmer och allt snabbare. Problemet med mammuten är att den bär på en dödlig smitta och en efter en börjar deltagarna troppa av, samtidigt som ett gäng studenter och Dr. Kruipens dotter anländer till en närmast övergiven forskningsstation. De måste själva försöka lista ut vad som hänt och undvika smittan innan det är för sent.

Som sagt, både bra och spännande men smittan bestod av insekter, närmare bestämt larver som lade ägg i människorna (!) och sedan kläcktes och krälade ut ur allehanda kroppsöppningar och sår. Jag höll på att kräkas bara av den där ”insektsscenen” i Matrix, första filmen (ni vet, när Keanu Reeves har en insekt i sig och först tror att han drömmer och sedan inte gör det utan faktiskt har en insekt i sig, urk!) så det här var alldeles för mycket för mig. Det krälade bokstavligt talat över hela filmen och jag kan säga att jag inte såg färdigt den. Det enda som varit värre, hade varit spindlar. Vanligtvis är jag inte så kvackelmagad utan tål en hel del i skräckfilmsväg (nåja, mellan tio fingrar i alla fall) men som sagt, för mycket. Är du inte så känslig så var det en riktigt spännande film.

Read Full Post »

Färgglad tematrio

Den här veckan vill Lyran ha tre böcker med färger i titlarna och det blir en väldigt blandad trio för mig idag.

1. Jag gillar böcker från 1950- talet, både engelska och amerikanska och eftersom jag också tycker om kriminalromaner är James Ellroy en favorit. Bland hans böcker återfinns en som jag väldigt gärna vill läsa men inte har gett mig på än, Den svarta dahlian. I den mördas en ung kvinna brutalt och två poliskommisarier sätts att utreda mordet, två som dessutom är rivaler om samma kvinna. Både korrumption och konspirationer dyker upp som brukligt är i James Ellroys böcker och jag ser fram emot att läsa den här någon gång. Den finns också som en film med Josh Hartnett i huvudrollen men den väntar jag med att se till efter läsningen. Mycket bättre än filmatiseringen av James Ellroys L.A. Confidential kan den inte vara, en av de bästa kriminalfilmer som gjorts och lika bra som boken om inte bättre.

2. När jag var liten högg jag min brors Tintin så fort han läst ut dem och ibland innan dess, och den femte i ordningen heter Blå Lotus, där Tintin och Milou beger sig till Shanghai för att lösa mysteriet med farao Kih-Oskhs cigarrer. Mest minns jag Tintins vänskap med den lille pojken Tchang. Nu är ju egentligen inte Tintin en bok men det var den första som dök upp i mitt huvud och ganska många boknördar har nog växt upp med Tintin ändå.

3. Den sista blir också ett barndomsminne och tre färger i en smäll, så att säga. Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin är en sagobok av Elsa Beskow och minst lika bra som berättelsen är så klart hennes underbara bilder.

Read Full Post »

Eldbärare tar vid där första delen i Berättelsen om Blodet, Ondvinter, slutade. Sunia och Wulf är fast i en domarring och när de väl kommer ut är de förändrade på gott och ont. De måste söka sig till staden för att leta rätt på deras fars gamle allierade Hug, som har sista kartbiten och sista nyckeln till Förbundet. Sunia och Wulf måste ta reda på vilken uppgift deras far lämnade åt dem, och till hjälp har de hirdjägare och andra mystiska väsen de knappast trodde fanns.

Liksom Ondvinter är det språket som ändå från första sidan får mig att fastna och gå upp totalt i berättelsen om Sunia och Wulf. Anders Björkelid skriver lågmält, Sunia och Wulf känns äkta och nära och är lätta att tycka om kanske framförallt på grunden att de är ganska vilse i sin värld. De vet inte vart de är på väg eller varför, eller vad deras uppdrag efentligen går ut på. Även om jag saknar berättarformen som ett ”vi” från Ondvinter märks ändå Sunias och Wulfs syskonband som en röd tråd genom hela berättelsen.

Dock är inte bara Sunia och Wulf intressanta som ett syskonpar utan också i de roller de har i berättelsen. Jag ska inte säga att de är ombytta men de är inte direkt traditionella flick- och pojkroller och speciellt inte med tanke på att Blodets – det släkte de tillhör – traditioner delar upp allting på kvinna och man, eller som de säger på Rytmen och Traditionen. Hirdjägarnas bild av vad män och kvinnor ”borde” vara och göra har en hel del likheter i tankesättet med mycket som pågått i vår egen historia och nutid, och det är väldigt intressant att läsa om det som en konflikt – inte bara som ett faktum – i en fantasybok. Jag vet inte när jag läste det i en fantasyhistoria sist. Och även om Sunia och Wulf har kvar sitt band som syskon är det mer nött än i förra boken och deras stigar blir mer utstakade åt olika håll – inte direkt de förväntade eller traditionella hållen och det kommer bli väldigt spännande att se vart stigarna slutar.

Det dyker upp flera spännande karaktärer och händelser i Eldbärare. Framförallt är den eviga vila som en del av Blodet hänger sig till en fascinerande tanke, och den vakt Wulf möter i tornet är både skrämmande och fängslande, men mest ganska skrämmande. Lite mytologi och tro dyker också upp, det ska bli verkligt spännande att se vad det blir av det.

Precis som i första boken är jag också fascinerad av de ord och uttryck som används och som nästan får det att verka som en gammal nordisk saga, ord som klingar nordisk mytologi och historia såsom hirdeld, hirdjägare, vättar och alla ord med vinter. Det är på något sätt ett så skönt språk att falla ner i, mjukt och klingande utan att vara uppstyltat.

Jag vill läsa mer om Sunia och Wulf och om deras uppdrag, om landet de färdas i och om de någon gång kommer besegra Ondvintern. Efter Eldbärare är jag helt säker: Berättelsen om blodet är nog den bästa fantasy jag läst av en svensk författare. Jag vill ha mer!

Read Full Post »

Older Posts »