Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2010

It – Stephen King

It is the children who see – and feel – what makes the town so different. In the storm drains and sewers ‘It’ lurks, taking the shape of every nightmare, each one’s deepest dread. As the children grow up and move away, the horror of ‘It’ is buried deep – until they are called back.

Inte för intet är Stephen King kanske världens mest erkända skräckförfattare. Jag vet inte någon annan författare som kan förmedla en sådan spänning och en sådan stämning – i över tusen sidor. Jag har förvisso läst fler Dean Koontz än Stephen King men där Koontz nästan alltid fallerar – i bokens upplösning och slut – bibehåller King skräcken och spänningen utan att låta det gå till överdrift.

Det är mästerligt. Det är också mästerligt att ha så många trådar i en berättelse och ändå lyckas väva en så pass jämn och slät väv som It är. Som vanligt innehåller boken ett digert persongalleri, flera huvudpersoner och ännu fler biroller men alla med karaktär åt det ena eller andra hållet. De goda väcker självklart sympati men de onda är som alltid mycket mer intressanta, har mer lager och väcker mer förundran – hur kan sådana människor finnas? Och hur kan man hitta på dem och beskriva dem så väl?

Den ännu större frågan – om hur det onda ting som It är kan finnas och vad det är – sätter myror i huvudet både under läsning och efter. Jag har påpekat det många gånger, men jag kan säga det igen: det är just det som är bland det mest skräckinjagande för människor rent generellt sett. Vad vi inte vet, vad vi inte kan föreställa oss förutom i vår vildaste fantasi och inte ens riktigt där. Det är också därför det bara är barnen i It som ser den onda varelsen, de vuxna har inte tillräckligt med fantasi kvar. Ett vanligt ämne för en bok, men nyskapande på så vis att de barn som kämpade mot It när de var små, tar upp kampen igen när de är vuxna och fortfarande har möjlighet att göra det. De är dock inte barn längre och kampen blir därför svårare, men de har behållit tillräckligt med fantasi och minnen för att åter kunna bekämpa det onda som finns i hemstaden Derry.

Derry, som är en del i själva ondskan. Staden blir på ett sätt besjälad av ondskan och en del av den, vilket gör boken ännu mer spännande och skräckinjagande. Det blir vid några tillfällen svårt att skilja på varelsens ondska och på stadens, som så många gånger annars med Stephen drar jag fötterna längre och längre ifrån sängkanten och vägrar till slut släcka lampan helt. Det är en krypande skräck, en som griper tag i läsaren och inte släpper greppet och det är fruktansvärt spännande.

Det är helt enkelt så att King är en skräckens mästare och jag kan hittills rekommendera alla böcker jag läst av honom, It som den senaste i raden.

Read Full Post »

Det är inte bara nya böcker som dimper ner hos min under våren, också The Arks nya skiva In full regalia släpps 26 april och den längtar jag som en tokig efter. Visserligen är jag inte sådär överförtjust i nya singeln Superstar men det som de spelade i dokumentären om Ola Salo på tvåan för ett tag sedan lät riktigt The Ark- rockigt och bra. Dessutom har ingen av mina favoritlåtar med The Ark lyckats bli någon singel (förutom It takes a fool to remain sane men den är ju nästan ett specialfall), så jag hoppas fortfarande mycket på skivan.

Roligt är också att videon till Superstar påminner lite grann om den till It takes a fool to remain sane. I övrigt inga likheter, Superstar låter mycket mer som stilen från det tredje studioalbumet, State of The Ark, än någonting annat. Mina favoritalbum är det första – We are the Ark – samt det fjärde och senaste – Prayer for the Weekend.

I övrigt fick jag hem Lilla Stjärna och Betrayed igår. De, och Vi måste prata om Kevin följer med mig på skidsemestern imorgon. Om jag inte hunnit läsa ut Lilla Stjärna innan dess, i och för sig. Risken finns, för bra är den än så länge. Så där rysligt, ruskigt bra.

Read Full Post »

Biljettbokning!

Idag har jag bokat biljetter till mig och Tella till konserten med Green Day på Ullevi den 5 juni, happy! 🙂 Biljetterna släpptes för rätt länge sedan men gudarna ska veta att det är mycket som ska klaffa när en person bor i Floby, en annan i Östersund och konserten är i Göteborg. Det ska fungera med tåg, tider, ledigt från jobbet och pengar. Men skam den som ger sig! Nu hoppas vi bara på att vi även kan se Muse i Stockholm den 21 juli. Tyvärr är det Yranveckan och chansen att få ledigt från jobbet under Yranveckan i Östersund är väl… sådär. Men som sagt, vi hoppas på det bästa! Jag är ju den som alltid tar på mig extrapass så fort någon vill bli av med dem så jag hoppas någon vill förbarma sig över mig den här gången, om jag nu blir schemalagd då.

Bara för det måste jag ju posta mina favoritlåtar med Green Day, utan inbördes ordning:

Read Full Post »

Hela veckan och nästa är det bokbytardag på vårat bibliotek och jag har lämnat ifrån mig några Baldacci som jag redan läst och några böcker som jag hade dubletter av. Inte för att det blev mer plats i bokhyllan för det, jag fick med mig en fin inbunden Den vidunderliga kärlekens historia hem (hade den bara i pocket innan) och dessutom en Marian Keyes- pocket. Det blir nog en runda till nästa vecka så fort jag kommer hem från semestern, det känns som att jag har massa böcker som ligger och skräpar på vinden och då kan jag ju lika gärna ge bort dem.

Idag är det också världsbokdagen! Egentligen hade jag tänkt vara hemma och läsa idag, men det var innan jag tog på mig ett extrapass så jag ska iväg och jobba hela eftermiddagen och kvällen. Istället gör jag som Lyran och tipsar om några av mina favoritböcker från olika delar av världen. Jag är egentligen dålig på världslitteratur, jag har mest läst väldigt kända böcker från andra länder och skulle gärna någon gång vilja ge mig på fler världslitteraturböcker. Här kommer i alla fall fem av mina favoriter:

Jag har många kvinnor i mitt litteraturliv och en av de största är fransyskan Simone deBeauvoir. Jag lärde känna hennes böcker när jag läste litteratur och genusvetenskap på universitetet och hon har aldrig lämnat mig. Jag kan rekommendera den skönlitterära De andras blod liksom hennes mest kända verk, den otroligt underhållande, tankeväckande och intressanta Det andra könet. Även om den skrevs 1949 så är den aktuell även idag, för även om kvinnans situation förvisso har förändrats på 60 år så är hennes resonemang inte daterade, utan kan användas på kvinnors och mäns liv och tankar även idag.

Den tyske författaren Michael Ende har skrivit två av världshistoriens bästa böcker, Den oändliga historien och Momo eller kampen om tiden. Den senare passar även in i förra veckans Bokalfabet, på frågan om ungdomsböcker som vuxna borde läsa. Momo eller kampen om tiden är berättelsen om den lilla föräldralösa flickan Momo och hennes vänner, och om hur vuxna människor så lätt förbiser barn och bara vill spara tid, pengar och aldrig göra något roligt. Det får ödesdigra konsekvenser när de börjar spara så mycket tid att livet i lika stor hastighet försvinner från dem, om inte Momo kan rätta till det igen.

Ingen människa tycktes inse att det i själva verket var något helt annan man sparade på, när man trodde att man sparade tid. Ingen ville erkänna att hans eller hennes liv hela tiden bara blev fattigare och enformigare och tristare och kallare. Men barnen fick däremot känna av den saken, hur tydligt som helst, för numera var det ju ingen som hade tid med dem heller. Men tid är liv. Och livet bor i hjärtat. Och ju mer människorna sparade in på detta, desto fattigare blev de.

Den arabisk-persisk-kinesiska sagosamlingen Tusen och en Natt är en av de berättelser där de flesta känner till namnet men få har läst hela. Jag älskar sagosamlingen, det finns otroligt många och vackra sagor i den likväl som det finns hemska, absurda och sådana sagor som är väldigt annorlunda från vårat europeiska synsätt. De flesta översättningarna i Sverige är gjorda i fem eller sju band, de finns i tre eller två band också men de är oftast förkortade.

Magisk realism är lika vackert som det låter och denna genre härstammar främst från Syd- och latinamerika. Att på ett så subtilt sätt införa magin i vardagen att den nästan verkar naturlig och inte alls konstgjord, ger många hisnande historier och framförallt många spännande livsöden. Gabriel García Marquez, Jorge Louis Borges och Julio Cortázar är alla författare jag tycker om. Allra mest tycker jag om Isabel Allende som bland annat skrivit Andarnas Hus, Eva Luna och Summan av dagarna.

Salman Rushdie är en indisk-brittisk författare som kanske mest blivit känd för The Satanic Verses och för att han efter den boken fick ett pris på sitt huvud. Det är en mycket, mycket bra bok men min favorit av Rushdie är ändå Midnight’s Children, en bok som tar sin början vid midnatt, natten till Indiens frigörelsedag. Denna natt föds Saleem och han blir ett av de många Midnight’s Children som fötts just denna timme och därmed begåvats med övernaturliga förmågor. Rushdies berättarteknik i den här boken påminner lite om just den magiska realismen, berättelsen balanserar mellan verklighet och övernaturlighet och inte bara Saleems liv utan också hans förfäders berättas i ett härligt sammelsurium av äventyr, resor, skrönor, humor, allvar och kärlek.

Read Full Post »

Vi har idag skickat följande böcker i din order :

Antal ISBN Titel
1 1905654324 CAST, P.C.:BETRAYED
1 9170374031 AJVIDE LINDQVIST, JOHN:LILLA STJÄRNA

Förväntningar är väl någonting relativt, antar jag. Mina favoriter av Lindqvist är Låt den rätte komma in och så hans senaste, Människohamn. Jag tänker inte läsa några recensioner innan så jag inte får en större hajp än nödvändigt, men jag kommer kasta mig över boken och tror självklart att den kommer vara lysande.

Bra eller dåligt?

Read Full Post »

Remade?

Remakes är relativt – för att inte säga väldigt – vanligt när det gäller film, mindre vanligt när det gäller böcker. Men, om jag får lov att säga det, betydligt mer intressant. Tänk bara på Susan Kays tolkning av Eric från Gaston Lerouxs The Phantom of the Opera i sin bok Phantom (Mannen bakom masken på svenska), eller John Steinbecks Öster om Eden som är en väldigt fri tolkning av den bibliska myten om Kain och Abel.

Myter i allmänhet tycker jag är oerhört fascinerande, och jag har ett tagit velat ge mig på Mytserien som gavs ut av hösten 2005. Projektet bestod i att författare världen över tolkade kända myter på sitt eget sätt, och framförallt blev jag intresserad för att Vixxtoria har skrivit så varmt om Penelopiaden som ingår i serien, Margaret Atwoods tolkning av Odysséen ur ett feministiskt perspektiv, sett från Penelopes ögon.

Jag tröttnade förvisso på omskrivningar av Homeros storstilade epos när James Joyces Ulysses befann sig på litteraturlistan under mina littvet-år på universitetet (let’s face it – bara tjockleken och ambitionen fick varje elev att sucka högt). Den må befinna sig på listan över 1900- talets mest storslagna verk men jag lovar att den är mastig i ordets minsta och inte alls mest positiva bemärkelse, speciellt när man ska läsa ut den på fyra dagar och sedan ha två timmars föreläsning (läs: förhör) på den. Det blev helt enkelt för mycket och jag har inte rört varken Iliaden eller Odyséen efter det, även om jag tyckte mycket om dem när jag läste dem för ganska många år sedan. Men Penelopiaden verkar vara ett bra sätt att närma sig historien igen, dessutom har jag Strändernas Svall av Eyvind Johnson oläst i bokhyllan, även den en omskrivning av Odyséen.

Vad jag inte gillar med Ulysses – förutom omfånget – är huvudpersonen. Om Odysseus själv kanske inte är drömmarnas man så är Leopold Bloom i Ulysses tråkig, oförskämd och ett totalt svin i min mening. Jag var väldigt trött på honom i slutet av boken, och rent allmänt mest bara trött.

Hur stora friheter kan man ta sig med en karaktär och ett verk när man gör om det? För att återgå till filmer så är de ofta i det närmaste kopierade – ibland bildruta för bildruta – medan författare tycks ta sig mycket större friheter när de gör en remake på ett existerande verk. Är det den vinkeln som gör omgjorda böcker så mycket mer intressanta än filmer, och är det okej att ge sig själv nästan fullkomligt fria händer när det gäller att tolka om något som någon redan har skrivit?

Jag ska erkänna att jag är ett ganska stort fan av ”remakes” – om man nu kallar böcker så. Om man tycker om en bok så mycket att man vill skriva sin egen version av den borde det i största allmänhet bli ganska bra. Vad jag däremot inte gillar är när man helt apropå skriver en fortsättning på en bok man tycker om eller inte tycker om. Vanligtvis brukar det bli tillräcklig pannkakssmet av alltihop när en författare bestämmer sig för att fortsätta på sin egna egentligen avslutade serie bara för att den blivit så populär, men när en helt annan författare vill ändra slutet eller fortsätta spinna på karaktärernas livsöden i en bok han eller hon inte själv skrivit – ja då blir det ännu värre. Även om jag varje gång jag läser Gone with the Wind gråter floder över det olyckliga slutet och i mitt hjärta verkligen önskar att Scarlett och Rhett hade fått varandra ändå, så blir inte Alexandra Ripleys Scarlett bättre för det. Det spelar ingen roll att Scarlett i den boken reser till sina rötter i Irland och till slut får sin älskade Rhett, den är ändå fel. Om en författare har bestämt sig för ett slut så är det i min mening så det ska sluta, även om det är sorgligt. Och hade Gone with the Wind varit så mäktig, så bra och lämnat ett så stort intryck om den hade slutat lyckligt? Verkligen?

J.D. California blev nyligen stämd för att han gav ut boken 60 years later: Coming through the Rye, en fortsättning på The Catcher in the Rye av J. D. Salinger. J. D. California försvarar sig med att: ”Detta är en form av censur som bara finns i vissa diktaturer.”

Jag håller inte med honom. Hade det varit jag, och min bok, hade jag nog blivit lika ilsk som J. D. Salinger. Jag tycker faktiskt att det är stor skillnad på att ta sig friheten att fortsätta en avslutad historia, och att skriva sin egen, annorlunda version av den. Jag vill inte på något vis inskränka på tryckfriheten men jag har hittills inte läst någon egenhändigt skriven fortsättning av en helt annan författare som varit ens i närheten av betyget ”bra”. Är inte ett öde bestämt av sina boksidor och den tryckta texten? Eller svävar de omkring helt fritt för vem som helst att plocka upp och plita ner återigen? Vad tycker ni?

Nog dividerat. 60 years later: Coming through the rye ska jag inte läsa. Scarlett har jag läst, mest för att jag älskar Gone with the wind och ville ha en åsikt om den som vågade skriva en fortsättning på en av mina favoritböcker. Penelopiaden och Strändernas svall ligger och väntar i bokhyllan just nu, de ska jag läsa. Den enda bok som fortsätter på ett tidigare avslutat verk som jag är verkligt nyfiken på är Mr. Darcy, Vampyre av Amande Grange. Jag trodde väl aldrig riktigt att skulle kunna låta bli den, egentligen. Om jag kommer ändra åsikt däremot, det blir en senare fråga.

Uppdatering: Egentligen borde den alldeles nyligen förhandsbokade The Short Second Life of Bree Tanner passa alldeles utmärkt i kategorin ”uppföljare på populära bokserier som inte borde ha någon uppföljare”. Men jag tänker som så att det inte är någon fortsättning utan en berättelse om en tidigare händelse i bokserien, sedd från en annan (persons) synvinkel. Och så gör jag mig själv rättvisa på den punkten. Om nu boken är dålig så blir jag väldigt, väldigt ledsen.

Read Full Post »

The Short Second Life of Bree Tanner går nu att förhandsbeställa och är planerad att landa i min brevlåda 2010-06-14. Förväntningar? Nejdå, inga alls.

Read Full Post »

Older Posts »