Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2010

Häxlikt i veckans trio

Veckans Tematrio hos Lyran handlar om häxor i förebud om påsken:

Något som anknyter till Påsk ville jag ha som tema och påskkrim (deckare) hade vi ju förra året. Nästa år blir det förmodligen något om kycklingar 🙂 Men i år vill jag att ni berättar om berättelser med häxor i, välj genre efter tycke och smak.

Häxor tycker jag om att läsa om, både faktaböcker om den fruktansvärda häxjakten på medeltiden men också rena romaner om häxor. Som så många andra böcker upptäckte jag fascinationen för häxor när jag var ganska ung, därför blir det tre ungdomsböcker den här gången. Alla tre lästa och omlästa många, många gånger.

1. Häx-serien av Maj Bylock. Förmodligen de bästa ungdomsböckerna om häxor som finns och en av mina favoritbokserier i ungdomen. De handlar om den unga flickan Anneli på 1100- talet och den inledande boken Häxprovet handlar om hur hon tvingas fly med sina småsyskon när deras gård brinner upp. Hon tappar minnet och tas om hand av den kloka kvinnan Ylva som kan bota sjuka med örter och lär Anneli allt hon kan, men det dröjer inte länge innan både Ylva och Anneli blir anklagade för att vara häxor. Vi får fortsätta följa Anneli i Häxans dotter, Häxpojken, Häxguldet, Häxkatten, Häxbrygden och Häxdoktorn. Jag minns att jag även älskade framsidorna till böckerna, de är otroligt vackra.

 

 

 

 

 

 

 

2. Även Olov Svedelid läste jag och han har skrivit boken Mor är ingen häxa. Precis som föregående utspelar den sig i Sveriges medeltid och 11-årige Anders mor Karna är ört- och läkemedelskunnig och hjälper folket i byn när de är sjuka. När saker och ting går på tok i bygden blir Karna anklagad för att vara häxa och Anders blir ensam i världen.

3. I Häxtävlingen av Eva Ibbotson har trollkarlen Ariman utlyst en tävling, den häxa som kan göra den hemskaste och svartaste trollkonsten ska få bli hans brud. En uppsjö av häxor samlas för alla vill gifta sig med honom, men ingen tar någon notis om den söta häxan Belladonna som förgås av kärlek till Ariman men som bara kan göra goda, vita trollkonster.

Precis som alla Eva Ibbotsons böcker är Häxtävlingen fylld av intressanta karaktärer och ett underfundigt språk som alltid roar mig – även nu när jag är vuxen.

Annonser

Read Full Post »

Igår höll mig en bok vaken – igen. Det var – igen – en i Isfolket- serien men den här gången var det inte en kärlekshistoria utan en berättelse om odöda och gengångare, en av de bästa böckerna hittills i serien och en fullständigt förstklassig spökhistoria – Korpens vingar.

Den innehöll både en vacker och förförisk kvinna med dolda avsikter, en instängd och bortglömd liten by mitt i de transylvaniska bergen, ett ondskefullt slott och en förtrollad skog. Det var en ruggig stämning och en gastkramande upplösning i källaren  till slottet, som då hade släppt sin förtrollning och visade sig som den förfallna borgsruin det var – fullt av damm, ormar, spindlar och ondska. Naturligtvis måste den odöda förgöras under dagtid medan hon vilade i sin kista i slottets gravkammare – gotiskt så det förslår och när det klassiska och oundvikliga kom – ”plötsligt slog hon upp ögonen” – hade jag gåshud för länge sedan. Andlöst spännande var också en minst lika klassisk kyrkogårdsscen med gravöppning mitt i natten, självklart under månens ljus. Jag gillar när grenarna skrapar mot rutan så verklighetstroget att man själv lite förstulet kikar mot sitt eget fönster…

I övrigt har jag inte tyckt lika mycket om de böcker i serien där en man av Isfolket är huvudperson, jag tycker mycket mer om när kvinnorna tar den största platsen i berättelsen. De är mycket mindre sterotypa, mer färgstarka och långt mer intressanta än männen. Detta var den första bok där jag också tyckte verkligt mycket om huvudpersonen trots att han var en man – jag blev fullständigt förtjust i Korpens vingar och jag hoppas den stämningen dyker upp igen!

Read Full Post »

De galnas hus är en berättelse om hur Hajna kommer till Varden, en anstalt för psykiskt sjuka, efter att ha kastat sig genom ett skyltfönster och sytt 180 stygn. Hajna lider av depression och självmordstankar och ingen av psykologerna på Varden verkar kunna hjälpa henne, ingen förstår henne och istället försämras hon genom att börja matvägra och går ner från 67 till 43 kilo, utan att någon egentligen märker något.

Men egentligen handlar det inte bara om Hajna. Hajna är läsarens mycket uppmärksama ögon inne på Varden och hon betraktar där allt som försiggår, de personer som kommer och går och framförallt de patienter som finns där. Hade de blivit betraktade av en vårdare eller av en utomstående så hade intrycket blivit ett helt annat, men Hajna betraktar reservationslöst och på deras egna villkor, vilket ger en så nära bild av livet på Varden att man själv känner sig hemma där.

Framförallt är det personporträtten som är i det närmaste skakande ingående, livfulla och sorgliga. Jag tycker mig efter sista sidan känna varje person, leva deras liv på Varden och veta vad som inte riktigt står rätt till med var och en, även om de i Hajnas ögon inte verkar sjuka alls utan bara lite annorlunda. Det är vackert, sorgligt och berörande på ett vis som framförallt når fram ur Hajnas enkla sätt att se på omvärlden men aldrig se sig själv ur ett rättvist ljus. Någonstans på vägen lyckas hon ändå förstå vad hon själv gör och hamnar på bättringsvägen nästan utan att hon märker det själv. För några veckor sedan funderade Lilla O i sin Bokfrågeutmaning om jag- perspektiv, och jag- perspektivet i De galnas hus är ett sådant som inte fokuserar enbart på det berättande jaget utan snarare på omgivningen, med så mycket mer perspektiv än ett berättande i andra eller tredje person hade gjort.

Berättelsen kan ibland tyckas flyta på lite långsamt, men egentligen behövs det för att man som läsare ska kunna smälta och förstå vad som händer, vad som försiggår innanför väggarna på Varden och framförallt i tankarna på de som befinner sig i dess vård. Allra längst in kommer man aldrig, man förstår aldrig det innersta men man kommer tillräckligt nära för att lära känna karaktärerna som nära, kära vänner och bekanta man tycker sig ha haft i flera år, tillräckligt nära för att bry sig och känna glädje och smärta med dem och tillräckligt nära för att minnas dem, länge.

Personalen sa att man aldrig skulle gå in i patienternas vanföreställningar som om de var verkliga. De skulle avvisas, ignoreras och aldrig nämnas. Som något icke-existerande. Jag förstod inte detta. Jag tyckte om att lyssna till Erkki när han förde långa samtal med några underliga figurer som bodde inne i huvudet på honom, och jag var nyfiken på dem och ville veta vad de sa, för jag tänkte att jag på det sättet kunde komma på något om vem Erkki var. Men det gjorde aldrig personalen. Poängen var ju att få Erkki ut ur psykosen, sa de, inte följa med in i den. Jag höll inte med. Psykosen var ju också Erkki. Ville de inte höra dem? Odin höll med mig. Han sa att de var fega. Att de trodde att de hade monopol på verkligheten.

Read Full Post »

Jag vet att jag inte bor i en grotta och det är krig och jag blir våldtagen av soldater och det kryper flugor som lägger ägg i öppna sår på min arm, men det är ändå orättvist.

Så jävla orättvist. Varför har jag fått all skit?

På nätterna ligger Jenny och grubblar. Varför blir hon alltid vald som tredje sist på gympan och varför vill alla killar bara hångla med kompisen Charlie? Varför är hon ett fetto som hatar sitt meningslösa liv? Men Jenny har en plan. Hon ska bli smal. När hon börjar åttan i augusti ska alla få se. Hon kan inte misslyckas om hon följer sitt superschema. Man kan ju inte bli fet om man äter noll procent fett.

Egentligen kan jag inte säga allt jag vill säga om den här boken, bloggen är inte rätt plats. Men jag kan säga att det är en otroligt väl berättad historia om en sjukdom som egentligen inte går att beskriva i ord och det är en utlämnande berättelse om en flicka som tror att allt är hennes eget fel och som driver sig själv in i en allt plågsammare självdestruktivitet. Det är också en av dagens verkligheter som många blundar för, som ännu fler inte vet någonting om och helst inte vill veta. Den här boken bör läsas främst av dem, för Ulrika Lidbo berättar på ett sätt som inte är någonting annat än känslobeskrivande på ett otroligt trovärdigt sätt.

Det är en bok som man inte kan glömma och som letar sig in i samvetets och känslornas allra innersta vrår. Hur obehagligt det än är, går det inte att blunda för och det är därför den är så himla viktig. För att kunna se människor omkring sig och de i samhället som inte tror på sig själva och därför inte lyser lika starkt som alla andra, måste man öppna ögonen.

Read Full Post »

Ni vet sådan där feberläsning, sådan där man inte under några villkor kan släppa ifrån sig en bok utan måste läsa den till den är slut? En sådan bok som är spännande och romantisk och historisk och allt emellan och som bara är så bra? Jag vet att jag har sagt det ett par gånger tidigare, men just nu gör jag inget annat än slukar Isfolket- böcker. Eller jo, något annat gör jag, men inte mycket. I söndags läste jag tre i rad och jag är nu på nummer 20. Det allra bästa med sådan här läsning, är att veta att man har över hälften av böckerna i serien kvar!

Söndagskvällen däremot blev det film i vanlig ordning och P-M ville se Zombieland så det gjorde vi, även om jag nu inte är direkt förtjust i zombiefilmer. Men jag vet inte om jag har umgåtts alldeles för mycket med P-M, men jag tyckte faktiskt den var helt okej och det har jag aldrig tyckt om en zombiefilm innan. Ska man dessutom jämföra med en del andra zombiefilmer vi har sett, så var den i det närmaste ett mästerverk. Zombiefilmer är ju ofta mer dråpligt dumma och roliga än riktigt äckliga, och den här var inget undantag men skillnaden var att humorn faktiskt allt som oftast hade en poäng, det var ironiskt och för en gångs skull verkade inte manusförfattarna vara hämtade direkt från högstadiet. Flera gånger skrattade vi så vi nästan låg dubbelvikta, och allra bäst var Bill Murrays inhopp som sig själv – a.k.a. ”zombie”. Men även huvudrollsinnehavarna Jesse Eisenberg och Woody Harrelson var riktigt bra, båda två. Det lär väl inte vara något jag ser igen men det är en av få zombiefilmer jag faktiskt inte somnat under.

Read Full Post »

Förutom det som räknades upp i det förra inlägget är det ju dessutom Rockweekend 8-10 juli i Söderhamn. Det är ju inte så långt, 30 mil på ett ungefär och det är betydligt närmare än till Sweden Rock. De band som jag vill se där är Deep Purple (!) och Twisted Sisters. Det är ju i och för sig bara två, men Deep Purple överväger ju rätt mycket. Jag har förvisso redan sett dem en gång, på Sweden Rock 2006, men de är ju en av mina största hjältar även om jag inte tror att jag skulle få höra min favoritlåt den här gången heller, Child in Time. Även om Ian Gillan fortfarande har en otrolig röst verkar det som att den inte räcker till för just den låten.

Och dessutom var vi på Rockweekend förra året, när det gästade Östersund, och den kvällen lär jag mycket sent glömma. Det var en väldigt, väldigt trevlig kväll – om än lite oväntad – och jag kommer väl aldrig lyssna på en av Dia Psalmas låtar med samma öron igen. Det var snart ett år sedan, det. Det är inte klokt vad tiden går.

Read Full Post »

Jag brukar alltid tillbringa mina somrar på minst en festival och helst några konserter till, det är det bästa med sommaren (förutom att ligga på en filt i gräset och plöja deckare, that is). I år tror jag faktiskt inte tiden kommer räcka till, så mycket kommer det hända. Se bara:

5 juni – Green Day på Ullevi (vilket betyder en träff med Tella och säkert ett par dagar i Småland med släkt och vänner)

9-12 juni – Sweden Rock (där jag vill se Aerosmith, Guns’n’Roses, Billy Idol, Danzig, Dream Evil, Gary Moore och Nazareth)

28 juni-3 juli – Peace&Love (The Ark, Markus Krunegård, Amanda Jenssen, Kent, Mando Diao, John Fogerty, Lasse Lindh och Fibes Oh Fibes!.

21 juli – Muse i Stockholm! (Också möjlig träff med Nina, Tella och kanske Anna om den sistnämnda kan ta sig hit från Oslo.)

23 – 31 juli- Krogstråket och Yran hemma i Östersund (förutom Markus Krunegård, The Ark, Dream Evil och Johnossi är det också den roligaste veckan på året, med öltält på krogstråket nere vid hamnen i en och en halv vecka och med hela Östersunds befolkning på benen.)

De två veckorna runt Yran kommer också Emelie hit på besök. Jag inser lika väl som någon att jag inte kommer klara av att besöka allting (eller, jag gör det, men min stackars plånbok gör det inte) och frågan är nu bara vad. Peace&Love har varit självskrivet i ett antal år nu men allrahelst vill jag egentligen se Green Day och Muse. (Förutom Yran då, men den är ju på hemmaplan.) Risken blir att Sweden Rock och kanske P&L får skippas. Den som lever får se!

Nu när jag ändå är inne på den kommande sommaren så kan jag inte låta bli en anmärkning om vädret. I tisdags när både jag och P-M var lediga gick vi en härlig promenad på sjön i strålande vårsol, och för en gångs skull längtar till och med jag till sommaren, jag som alltid varit ett höst- och vinterbarn. Och vad är det för väder idag? Jo, snöfall och 5 minus. Tack för den.

Read Full Post »

Older Posts »