Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2010

Veckans tematrio handlar om naturskildringar. Många av de riktigt bra böckerna har underbara naturskildringar. Och i många av de lite sämre berättelserna skummar jag miljöskildringarna för de är bara i vägen. Skillnaden mellan olika författare är stor. Berätta om tre romaner med läsvärda naturskildringar

1. The Lord of the Rings har fantastiska naturskildringar, de färdas genom alla möjliga sorters landskap och hela tiden tycker man att man ser det framför sig (jag har av någon anledning – innan filmerna gjordes – sett Norge framför när jag läst boken. Inte helt fel.)

2. I Gösta Berlings Saga finns ett kapitel som heter ”Landskapet” och det är dedikerat till att beskriva Värmlands skogar och sjöar, omgivningen där berättelsen tar sin plats och det är en vacker beskrivning som liksom föregående bok får läsaren att själv känna sig riktigt hemma.

3. Jag tycker också väldigt mycket om naturskildringarna i Narnia– serien, speciellt när landskapet förändras från vinter till vår och skogen där bävrarna bor.

Annonser

Read Full Post »

Den hemliga historien är för det första ett utmärkt exempel på att baksidetexter helst inte ska läsas därför att de kan ge ett helt felaktigt intryck av en bok man ännu inte läst och inte haft en möjlighet att bilda sig en egen uppfattning om. För det andra är den en intrikat och mystisk väv av händelser och känslointryck samt ett berättande som otroligt väl verkar spegla de sju personer historien handlar om, deras tankar och deras ångest.

Dessa personer är den belevade och tystlåtne Henry, tvillingarna Charles och Camilla, den hetsige Francis, Bunny som alltid befinner sig på någon slags utkant och ändå är så markant närvarande, och berättaren Richard Papen. Richard står till en början utanför gruppen, han betraktar de sex individerna på avstånd och har en stark längtan om att inefattas i deras grupp, denna mest exklusiva och hemliga grupp på hela Hampden College där största delen av historien utspelas. Ingen vet riktigt vad de har för sig, de studerar grekiska hos läraren Julian som vägrar ta in fler elever men gör ett speciellt undantag för Richard och därmed besannar hans drömmar.

Därifrån får läsaren själv bilda sig en uppfattning och inget mer ska jag säga om de intriger, händelser och hemligheter som utvecklar sig i allt snabbare och mer frenetisk takt. Vad jag kan säga är att Richard Papen är en utmärkt berättare, även om boken är skriven i jag-form så fastnar inte fokus endast på Richard utan i tur och ordning på de personer han betraktar, funderar över, hatar och älskar. Som läsare kommer man märkligt nära varenda en av dem, man tycker sig se dem framför sig även om man aldrig kan känna dem helt och hållet, eftersom Richard inte känner till deras innersta så gör inte heller läsaren det. Richard blir läsarens ögon och öron, han betraktar på ett äkta och långsamt beskrivande sätt de händelser som sätts i rullning som småstenar men inte kan hejdas utan till slut blir ett jordskred som får allt mer förödande konsekvenser.

Ibland, någon gång mitt i de långa och beskrivande delarna och meningarna som då och då pågår för evigt blir det nästan för långt, för invecklat och för dramatiskt. Det är aldrig tillräckligt för att tröttna, men kapitlen är så långa att boken känns som att den nästan inte har några, jag behöver andas emellanåt när jag läser och sex kapitel på sjuhundra sidor är för lite för mig.

Men det är trots allt bara ibland. Trots att historien främst kretsar kring en enda händelse, som dessutom förklaras i prologen, är den otroligt fascinerande, spännande och skrämmande alla sjuhundra sidorna igenom. Den är också fylld av karaktärer som inte är varandra lika trots att de från början verkar identiska, invigna i samma hemliga grupp och delandes samma intressen. De är dock mer olika än från början tänkas kan, allt mer och mer verkar de oförenliga och allt närmare kommer katastrofen, den som egentligen avslöjas redan på första sidan. Det är oerhört psykologiskt, alla förföljs av inbillade eller verkliga demoner och jagas i sin hjärna tills förföljelsemanin är ett faktum och sakta bryter ner dem, en efter en.

Den hemliga historien är en sådan bok som är så bra skriven att det inte märks hur långsamt händelserna utvecklar sig, man bläddrar ändå frenetiskt blad och märker inte hur timmarna går så länge man får dela Richard och hans – vänner är kanske fel ord men i brist på bättre – öde. Den är också ett exempel på hur händelser man trodde man hade grepp om så lätt faller en ur händerna och börjar leva sitt eget liv, till slut bortom all kontroll och med sina helt egna följder. Den är till slut också en bok med karaktärer som lever och andas, som känns verkliga långt bortom boksidorna och som verkligen skapar sympati – tragiken och deras handlingar till trots.

Read Full Post »

Lilla O:s Bokfrågeutmaning har kommit till M.

Berätta om en bok där
mat har stor betydelse.
Det måste ju bli Sushi for beginners av Marian Keyes. Historien kretsar kring ett antal kvinnor i Dublin på olika steg i livet och karriären, huvudpunkten är Ashling som är alldeles för snäll och råkar ibland illa ut för att andra utnyttjar henne. När hon får en ny chef, den bitchiga och allvetande Lisa, måste Ashling lära sig att stå på sig och inse att hon verkligen är duktig. Sushi är inte någon hit i Dublin än och när Ashling till slut vågar prova att äta det, är det också symboliskt för andra saker hon vågat och lyckats med.

Vems
memoarer skulle du helst av allt vilja läsa?
Hur hemskt det än kan låta, så hade det varit intresant – om än nog så frånstötande – att läsa memoarer av typer som Ed Gein, Ted Bundy eller Jack the Ripper. Ondska är ett intressant ämne och ofta har seriemördare och sociopater ett väldigt eget sätt att se på världen. Jag har läst en del om seriemördare, men aldrig något av någon.

Man Booker Prize for Fiction har delats ut till en författare inom det fd. brittiska samväldet sedan 1969. Här finns alla vinnarna. Har du någon favorit?
Bland de vinnarna absolut Salman Rushdies Midnight’s Children.

Jag söker också en bok om
makt.
Den första boken jag kommer att tänka på är George Orwells 1984, där ett för boken framtida maktsamhälle kontrollerar allt vad man gör och säger.

Read Full Post »

Den här veckan vill Lyran att vi berättar om tre romaner eller diktverk från Östeuropa. Jag har läst en del rysk litteratur men är inte så fasligt bevandrad i övriga östeuropas epik och lyrik, så fokus den här veckan blir just Ryssland, eller mer specifikt ryska poeter.

1. Först ut är en poet jag fastnade för när jag pluggade litteratur, Vladimir Majakovskij som var verksam under ryska revolutionen och i början av den ryska futurismen. Speciellt gillade jag en dikt som jag glömt namnet på eller som faktiskt inte har något namn:

På själens slitna
trottoar
klapprar dårars klackar
hårda fraser
bland
hängda
städer
och i molnets öga har tornens
sneda halsar
kallnat –
Det är bara jag som gråter när i gatkorsningarna
poliser
kors-
fästs

2. Anna Achmatova är en annan rysk poet vars dikter jag tycker väldigt mycket om. Den här heter Tillägnan:

Inför denna smärta hukar bergen

och den stora floden stannar upp

Men av stål är riglarna och låsen,

bakom dem finns ”fångenskapens hålor”,

ensamhet och sorgsenhet till döds.

Vinden viner svalkande för någon.

Underbar – för vem? – går solen ned.

Men vi vet det inte; vi är alltid

överallt desamma; allt vi hör är

nyckelknippors avskyvärda skrammel

och soldaters tunga stöveltramp.

Vi steg upp var morgon som till mässa

och vi gick genom en folkskygg stad

för att mötas dödare än döda.

Dimman såg vi tätna, solen sjunka,

men i fjärran sjöng en hoppfull sång…

Domen faller… genast kommer gråten;

som en utstött, plötsligt som en främling,

som om livet slitits ut ur hjärtat,

som en människa brutalt omkullvält

går hon… vacklande… i ensamhet…

Var finns mina vänner från de åren:

kvinnorna, som delade min skräck?

Drömmer de i en sibirisk snöstorm?

Ser de månen spegla någons öde?

Detta är min avskedsdikt till dem.

3. Den tredje dikten är också skriven av Anna Achmatova. Jag fängslas av att hennes dikter är ganska enkelt skrivna och lätta att läsa, men innehåller så mycket under ytan. Det mörka, hemska och hopplösa i hennes dikter är tungt, gripande och vackert. Dagens sista dikt heter Den sista skålen.

Jag dricker för plundrat hus,

för det onda i mitt liv,

för all delad ensamhet,

jag dricker för dig –

för svekfulla läppars lögn,

för ögons dödande kyla,

för att världen är rå och vild,

för att Gud inte gav någon räddning.

Read Full Post »

Hans på Du är vad du läser frågade i slutet på förra året om den mest älskade svenska boken, och har för ett tag sedan publicerat resultatet. Det såg ut så här:

1. Utvandrarna
2. Låt den rätte komma in
3. Mig äger ingen
4. En komikers uppväxt-serien
5. Doktor Glas
6. Dvärgen
7. Den allvarsamma leken
8. Mumin-serien
9. Mina drömmars stad-serien
10. Maken
11. Ronja Rövardotter
12. Ormens väg på hälleberget
13. Ondskan
14. Millennium-trilogin
15. Kejsaren av Portugallien
16. Janne, min vän
17. Gösta Berlings saga
18. Bröderna Lejonhjärta

Allra flest röster fick Vilhelm Mobergs Utvandrar– epos, och även om jag själv inte hade med någon av böckerna på min lista – dock så befann de sig precis i utkanten och var med på den ursprungliga listan som bestod av femton- tjugo böcker – så tycker jag det är en värdig vinnare. Det är inte bara en vackert berättad och intressant historia, det är också ett stycke svensk kultur och äkta historia, det berättar om något som faktiskt hände på riktigt och är en stor del av många svenskars arv. Åtminstone känner jag på det viset, jag som är född smålänning och faktiskt också har släktingar i Amerika vars anfäder utvandrade från Sverige från ungefär hundra år sedan.

Eposet om utvandrarna är en bok som har överlevt, de fyra böckerna utkom 1949-1959 och läses fortfarande, och lär så göras om femtio år till. Det som gör mig nyfiken är hur många av böckerna på listan som på samma sätt kommer att överleva i läsarnas hjärtan, som kommer att kommas ihåg och älskas när nya listor görs om femtio eller hundra år.

Mest undrande är jag om den andra boken på listan, och hur den egentligen hamnade där från början. Det är John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in och för att inte missförstås så ska jag säga att jag älskade den, den är med på min lista och kommer nog alltid vara, men kommer den att överleva eller är bokens popularitet ett resultat av den enorma medieuppmärksamhet den fått och som så sällan unnas skräckböcker? Är det själva faktumet att skräck på senare år har tagit sig ifrån den mörka periferin och klivit in i de fina salongerna som gör att en skräckbok faktiskt blev den andra mest älskade svenska boken? Eller är det kanske bara så att det är tur att skräckgenren fått så mycket mer uppmärksamhet att läsare som i vanliga fall inte gillar skräck också kan upptäcka John Ajvides finkänsliga blandning av vardagsrealism och hemskheter? Ändå kan jag inte låta bli att fundera över i hur många år den kommer kommas ihåg i de flestas läshjärtan.

I övrigt tycker jag det är en helt okej lista. Jag inser att jag snart måste läsa Mina drömmars stad och jag blir sugen på att läsa om Den allvarsamma leken, den är ju så bra. Både Gösta Berlings Saga och Kejsaren av Portugallien är med, och eftersom Selma Lagerlöf är min favorit bland svenska författare så är jag nöjd. Den enda bok jag verkligen saknar är Drottningens Juvelsmycke. Den enda bok jag verkligen undrar vad den gör på listan, är Millennium– trilogin. Visst, en helt okej svensk deckare, dock ibland småtråkig, gubbsnuskig och överdriven, men inte en av de mest älskade svenska böckerna som skrivits! Väl?

Read Full Post »

The vampire diaries

Jag hade absolut inga förväntningar överhuvudtaget på The vampire diaries, TV- serien som är baserad på L. J. Smiths böcker där den första gavs ut 1998. Reklamen verkade sådär och även om det finns böcker bakom serien så verkade det rätt mycket som en kopia på Twilight.

Som tur var, så bestämde jag mig i alla fall för att börja kolla på första avsnittet. Det överraskade mig, på ett positivit sätt. Själva inledningen var underbar, en dimmig väg med skog på båda sidor, ett ensamt par i en bil som blir överfallna av… ja, självklar en vampyr. Det var inte fullt så mesigt som jag hade trott att det skulle vara, och inte fullt så high school- typiskt.

Det finns dock tyvärr tendenser till att filmskaparna har ändrat i böckerna och gjort det lite mer Twilight- aktigt. Jag har inte bara läst på olika bloggar att de har förändrat mycket i böckerna, det märks tyvärr lite för tydligt. Brunhårig Elena istället för blond, som jag uppfattat att hon är i böckerna? En situation där Bella – förlåt, Elena – blöder och Stefan måste vända sig bort för att inte falla för frestelsen? Omgivningen, med mörka skogar och vattenfall? Dessutom, Stefan gav Elena en bok, och inte vilken bok som helst – Wuthering Heights. Hallå? Det var bara en känsla jag hade, men jag ska självklart läsa böckerna också innan jag uttalar mig alldeles för mycket.

Det är ändå mycket i den som är bra. Det är en kuslig stämning, en hel del spänning och väldigt mycket frågor över vad som kommer att hända. Och om serien blir sämre, om det tjusiga skalas bort och endast tråkiga intriger lämnas kvar att våndas över, ja då är ju i alla fall Ian Somerhalders Damon både ett väldigt fint ögongodis och en härligt ond vampyr. Jag slutade ju faktiskt kolla på Lost när Boone dog. Det var liksom inte så roligt längre.

Read Full Post »

Bokstaven L i veckans bokstav hos Lilla O.

Jag älskar listor och har listat lästa böcker sedan 1999. Hur kommer du ihåg vilka böcker du läst? Skriver du listor?
Det är faktiskt bara från förra året jag har listat alla böcker jag läser. Sedan en tre-fyra år tillbaka har jag skrivit upp och skrivit om speciella böcker jag läser, böcker jag tyckt om eller avskytt men långt ifrån noterat alla. Tyvärr, kan jag lägga till. Visserligen minns jag de flesta böcker jag läser, men har man varit läslus hela livet försvinner väldigt många titlar ur minnet.

Lyrik ligger mig också varmt om hjärtat. En genre som hemska svensklärare har förstört för allt för många. Vad är din relation till lyriken? Har du någon favoritpoet eller favoritdikt?
Jag upptäckte inte lyriken helt förrän jag började plugga litteratur, och en hel ny värld öppnade sig. Min favoritpoet hade jag dock läst om sedan långt innan dess, det är odiskutabelt Dan Andersson. Min favoritdikt är Omkring tiggarn från Luossa. Den är så vacker att det nästan gör ont i hjärtat att läsa den, eller som jag gör än oftare, lyssnar på den. Hootenanny Singers sjunger den i en fantastiskt fin version.

Ledamöterna i Svenska Akademien är aderton till antalet. Vem är din favorit bland nuvarande och gamla ledamöter? Har du någon du inte förstår dig på?
Det blir pass på den, jag är inte alls uppdaterad med svenska akademin och vad de har för sig mer än att de delar upp nobelpriset och att Peter Englund är ny sekreterare.

Sjung långsamhetens lov eller inte. Jag vill i alla fall att du ska berätta om en riktigt långsam bok som du läst.
Flera av Joyce Carol Oates böcker är långsamma att läsa, men inte för att de är tråkiga utan för att det tar ett tag att smälta dem, att smälta språket och händelserna. Just nu läser jag Blonde och den är ett ypperligt exempel.

Read Full Post »

Older Posts »