Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2010

Främst för min egen skull gillar jag att gå tillbaka och tänka över vilka böcker jag har läst, vilka jag minns och vilka jag inte minns lika bra. Det är roligt att lista upp dem och fundera på varför jag gillade just den eller den, inte bara för att minnas utan också för att det är roligt att läsa om böcker.

Men det är också intressant att läsa andras bästalistor och jämföra, vilka böcker tyckte jag var bäst och vilka tyckte andra? Ett nytt decennium är det ju trots allt också bara vart tionde år, så det är ett perfekt tillfälle att lista de tio bästa böckerna de senaste tio åren. En idé jag för övrigt fick från Bokhora. Det är bara det senaste året jag verkligen har börjat lista alla böcker jag läser, så många är tyvärr därifrån. En del var det flera år sedan jag läste, som Flickan från ovan. Dock så minns jag den så tydligt som om jag läste den igår.

Jag har skrivit titeln på engelska eller svenska beroende på vilket språk jag läste den på. Om jag läste den på originalspråk har jag skrivit den översatta titeln inom parantes, och vice versa.

1. Harry Potter and the Deathly Hallows (Harry Potter och Dödsrelikerna) – J. K. Rowling (2007)
Inte bara decenniets bästa bok utan också mitt livs bästa bok. En bok jag kan läsa om och om och om igen, en bok som i min mening är helt fullkomlig från första sidan till den sista och också en värdig avslutning på mitt livs mest älskade bokserie och förmodligen de sju böcker jag läst allra flest gånger i mitt liv. Det är också den bok som innehåller de karaktärer jag allra mest har tagit till mitt hjärta, de som känns allra mest levande och de som jag inte ens behöver öppna boksidorna för att se framför mina ögon. Bland dessa är allra kärast den lilla, sorgliga husalfen Dobby. Den som inte tar Dobby till sitt hjärta har nog ett hårt hjärta.

2. Twilight- serien – Stephenie Meyer (2005-2008)
Om jag med kniven mot strupen måste välja en favorit i serien så är det Breaking Dawn, men faktum är att det var Twilight som startade det hela och kastade mig in i en vansinnig och fantastisk läseperiod där alla fyra böcker konsumerades på mindre än en vecka. De tjusade, fängslade och påverkade mig som bara en bokserie gjort tidigare, den nämnda förra. Som påpekat så oändligt många gånger tidigare är det Edward som gör det, denna oåtkomlige, mystiska, allvarstyngda vampyrversion av en evigt sörjande Heathcliff, en vacker och mytomspunnen varelse som vi älskar att älska, eller älskar att hata. Jag, jag har oåterkalleligen dråsat dit. Jag älskar.

3. Boktjuven (The Book Thief) – Markus Zusak (2008)
Krig är tragiskt, och det finns många böcker och berättelser omdet men aldrig har det målats i sådana färger som i Boktjuven. Aldrig har väl Döden själv berättar om sin vandring på jorden och hur han samlar krigets döda själar, hur han på avstånd betraktar Liesel Meminger som växer upp i dess gråa mitt och skapar sig ett liv mitt i de mörkaste stunderna. Det är Markus Zusaks fantastiska språk som gör att jag läser om, gråter över och aldrig kommer glömma Boktjuven.

4. Flickan från ovan (The Lovely Bones) – Alice Sebold (2002)
Jag är en lättpåverkad läsare, och jag glömmer sällan en bok som träffar så rakt in i hjärtat som Flickan från ovan gör. Berättaren är Susie Salmon som våldtas och mördas och betraktar världen från sin himmel, sin sörjande familj och mördaren som går fri. Läs den.

 

5. Den vidunderliga kärlekens historia – Carl Johan Vallgren (2002)
Den vidunderliga kärlekens historia är framförallt en tung, sorglig och hemsk berättelse som beskriver människans ondska inpå bara skinnet. Men den är också en berättelse om villkorslös kärlek och total hängivenhet till det man tror på och till den man älskar. Det är så vackert att tårarna rinner.


6. Tidsresenärens hustru (The Time Traveler’s wife) – Audrey Niffenegger (2004)

Som märkts hittills så är jag en hopplös romantiker. Och Tidsresenärens hustru har allting en hopplöst romantisk historia ska ha: den är vacker, sorglig, spännande och berörande. Den är också ovanlig, Claire och Henry möts för första gången när Henry är 36 och Claire 6 år gammal och gifter sig när Claire är 22 och Henry 30. Henry är en ofrivillig tidsresenär och Claire vet inte när, eller om, han dyker upp i hennes liv igen.

7. Låt den rätte komma in – John Ajvide Lindqist (2004)
En av de bästa svenska skräckromaner på senare tid, och en ovanlig vampyrroman där två barn har huvudrollerna. Lindqvist är en mästare på att blanda skräck och vardaglig ångest på ett sätt som kryper närmare och närmare inpå en i nattmörkret, tills man inte står ut utan måste tända lampan.

.

8. Jonathan Strange & Mr. NorrellSusanna Clarke (2004)
En märklig, mörk och välskriven berättelse om hur magin återinförs i 1800- talets England, där den varit bortglömd sedan 1500- talet. Magikern Mr. Norrell bevisar för engelsmännen att magin faktiskt fortfarande finns, och han träffar också den unge adepten Jonathan Strange. Men i sitt sökande efter magins rötter hittar de inte bara god magi, utan också ond. Berättelsen är inte bara magisk utan blandar också in kärlek, sorg, bitterljuvhet, krig och död och den engelska 1800- talsmiljön jag är så fantastiskt svag för.

9. Blonde – Joyce Carol Oates (2000)
Joyce Carol Oates fiktiva biografi och samtidigt ambitiösa, storslagna och mytiska porträtt av Norma Jean Baker, eller Marilyn Monroe som hon var mer känd som. En bok som tar lång tid att läsa men är så väl värt mödan, Joyce Carol Oates är i sitt esse och hennes fantastiska sätt att behandla språket gör Blonde till en läsupplevelse verkligen utöver det vanliga.

.

10. Harry Potter and the Order of the Phoenix (Harry Potter och Fenixorden) – J. K. Rowling (2003)
Ja, en till Harry Potter- bok. Men faktum är att precis som sjunde boken är den femte ett eg
et mästerverk i sig, en hemsk och fruktansvärt spännande bok där en av bokvärldens vidrigaste karaktärer färgar sida efter sida: Dolores Umbridge. Som läsare känner man inte bara Harrys hat mot henne utan även sitt eget hat, jag avskyr henne hjärtligt och heligt och jag är fortfarande imponerad över hur väl J. K. Rowling tecknat henne. Hon är trots allt inte så överdriven att hon verkar påhittad, hon är högst närvarande och det är framförallt henne som fick mig att sträckläsa bokens ungefär 850 sidor, den första Harry Potter jag läste på engelska först. Med all sin sorglöshet, hopplöshet och ondska är detta den näst bästa i serien i min mening. Det kändes också bra att börja och avsluta listan med serien som ingen annan.

Annonser

Read Full Post »

Passande nog till väderleken utanför mitt fönster handlar veckans Tematrio om iskyla.

Berätta om tre böcker som utspelar sig i sträng kyla!

1. Barnen ifrån Frostmofjället av Laura Fitinghoff är en sorglig berättelse om en fattig barnfamilj i Norrland där föräldrarna dör och barnen ger sig ut på en vandring över fjällen för att slippa hamna på fattigstugan. Det är mitt i smällkalla norrlandsvintern och inte alla överlever kylan. När jag var liten tycktes snön och isen gå genom mitt märg och ben, också.

2. En bok jag faktiskt inte läst men ändå kan väldigt mycket om är Ingenjör Andrées luftfärd av Per Olof Sundman från 1967. Anledningen är att när jag skrev min C-uppsats på universitetet hade jag en vän som läste samma kurs och han skrev sin uppsats om narratologin i Sundmans bok och i Sten Bergmans Kamtjatjka. Ingenjör Andrées luftfärd är en roman men berättar utifrån fakta om Andrées polarfärd med ballong, de lyfter från Spetsbergen 1897 och ska färdas till Nordpolen. Det tragiska ödet är väl känt, 33 år senare hittas alla i expeditionen döda. Någon gång ska jag ta mig tid att läsa boken och också se Jan Troells filmatisering, som ju faktiskt blev oscarsnominerad.

3. Midvinterblod är en deckare av Mons Kallentoft, den utspelar sig i Linköping där köldrekordet för länge sedan slagits och polisen Malin Forss slåss likväl mot sina inre demoner som mot iskylan varje gång hon går utanför dörren. Passande nog dyker det också upp ett mord där det verkar finnas kopplingar till Asatrons midvinterblot. Spännande svensk deckare, och inte alls så tråkig och klyschig som jag tycker de flesta är idag.

Read Full Post »

New Moon

Jag hade tänkt försöka skriva en sorgligt försenad recension av New Moon som jag såg den femte december. Runt den tiden var det alldeles för mycket som hände, jag fick ett tråkigt besked hemifrån och åkte till Småland två veckor tidigare än beräknat, väl där var det annat som tog upp tankarna. Någon vidare recension blir det väl inte såhär nästan två månader efteråt, men jag kan ändå skriva några av de tankar jag minns från den. Det jag minns är faktiskt det som gjorde filmen så mycket bättre än Twilight– filmen, även om den första boken är bättre än den andra i min mening.

Framförallt verkar filmskaparna ha tagit till sig att en filmadaption av en bok inte blir bättre bara för att man ändrar så mycket som möjligt, speciellt inte när det gäller en bok som är så älskad av så många. Handlingen i New Moon stämmer mycket mer överens med sin förlaga än Twilight, och bara det gör den till en mycket bättre upplevelse. Dessutom har regissören mycket mer tagit till sig stämningen och gjort filmen i mörka och bruna färger, så mycket bättre än de opassande isblå som täckte hela Twilight.

Scoret är fantastiskt vackert men jag är däremot inte lika förtjust i soundtracket och speciellt inte med tanke på vilket passande och riktigt, riktigt lysande soundtrack de hade till föregående film. Det är synd, eftersom musiken betyder så mycket både för boken och för Stephenie Meyer, något filmskaparna till Twilight verkligen insett och använt. Soundtracket var den största riktiga länken mellan bok och film, och jag vet inte om jag upplevt något sådant tidigare när det gäller film som görs på bok. Synd att filmteamet till New Moon missade den detaljen.

Skådespeleriet är rent allmänt lika bra som det var i Twilight, till största delen har de lyckats otroligt väl med att hitta rätt skådespelare till rätt roll, framförallt är i den här filmen Volturi lysande välspelade, både Jane, Aro och Caius är så elaka och kalla som man föreställt sig när man läser boken. Jag trodde faktiskt inte de skulle lyckas så väl och jag som älskar onda karaktärer satt nästan och log i smyg i biosalongen. Något som också överraskade mig positivt var slagsmålet hos Volturi, trots att det inte är där i boken är det mycket snyggt gjort och håller spänningen uppe utan att förstöra den. Dock lyckas inte Kristen Stewart fängsla mig nämnvärt den här gången heller, och hon övertygar mig definitivt inte i rollen som Bella. Jag tycker det är märkligt att det inte fanns någon bättre som kunde spelat rollen, hennes ansiktsuttryck varieras på två eller max tre olika sätt och någon behöver fortfarande skicka henne på en kurs om hur man andas normalt. Den enda scen med bara Bella jag tycker är bra är den där man ser månaderna gå, hon sitter ensam i sin stol och kameran snurrar runt henne medan höst blir vinter och vinter blir vår. Vackert gjort.

Däremot är jag mycket mer förtjust i Taylor Lautner som Jacob, han är trovärdig och sympatisk och ibland kanske till och med för sympatisk. Jag känner ingen av den irritation för honom som ständigt håller på att bubbla över när jag läser böckerna, vi får se om det dyker upp i Eclipse. Jag är mycket nyfiken på hur de kommer lyckas med den tredje filmen, med tanke på att New Moon är en markant förbättring men huvudrollsinnehaverskan inte är det så blir det till att vänta och se.

Read Full Post »

Bokfrågarnas ABC – I

Den här veckan har bokalfabetet hos Lilla O kommit till I och det blev det ett tema i temat, alla mina svar (utom det sista) innehåller ungdomsböcker, faktiskt ungdomsserier allihop.

Förra veckan handlade det om en huvudperson du tycker om, nu undrar jag vilken person i böckernas värld som du identifierar dig med mest?
Jag har av någon anledning svårt för att identifiera mig med romankaraktärer, kanske för att jag tycker att deras värld är bortom min egen. Jag tror också att man gärna vill identifiera sig med någon man egentligen inte är så lik, en person som kanske har de egenskaper man egentligen själv vill ha.
Dock så identifierade jag mig nog lättare med litterära gestalter när jag var yngre, och jag minns att jag alltid särskilt tyckte om och till viss del identifierade mig med Ann i Enid Blytons Äventyrs– serie. Hon var den blyga av de fyra, den som alltid tänkte efter innan de gjorde något drastiskt och den som alltid tog det lilla lugna. Dinah, å andra sidan, var en hetsporre och lättirriterad och ville alltid kasta sig in i saker. Ann och Dinah, som skillnaderna mellan mig och min syster ungefär.

Internatskolor är populära att skriva om. Berätta om en bok som utspelar sig på en sådan.
Många ungdomsböcker utspelar sig på internatskolor, och jag var rätt förtjust i flickpensionsböcker när jag var mindre. En av favoriterna var serien om St. Clare, också av Enid Blyton. Framförallt handlade den om tvillingarna Pat och Isabel Sullivan, och de personer de träffade på internatskolan St. Clare.

Berätta om en bok som handlar om identitet och sökande efter detsamma!
När jag var i yngre tonåren slukade jag en serie av Francine Pascal som hette just Identitet X (även om den faktiskt hette Fearless i original). Första boken hette Gaia och handlade om en ung tjejs – Gaia – desperata sökande efter vem hon var, vad som hänt hennes föräldrar, vad som var hennes plats i livet. Gaia var ett experiment i stil med TV-serien Dark Angel och hon försökte ständigt rymma från onda makter som ville utnyttja henne. Jag tror jag läste tio böcker och jag vet inte hur lång serien sedan blev, men Gaia var lätt att sympatisera med eftersom hon inte tycktes ha plats någonstans, inte bland sina ”normala” vänner och inte hos sin familj. Mycket spännande och läsvärd ungdomsserie.

Vilka bokrelaterade sidor på internet besöker du oftast?
Undantaget bokbloggar så är det förmodligen mest Adlibris och Science-Fiction- bokhandeln. Jag brukar också besöka Catahya, och när jag pluggade litteratur så var Libris min ständiga vän i nöden.

Read Full Post »

Även den här veckan har Lyran presenterat ett ämne som jag är mycket intresserad av och skrev en av mina uppsatser om på universitetet: ondska. Berätta om tre böcker med innehåll präglat av ondska!

1. Thérèse Raquin av Emile Zola är i det närmaste en studie i ondska och en bok jag aldrig någonsin vill eller tänker läsa igen. Hopplösheten markeras redan från första sidan, Thérèse är en fattig flicka som tagits om hand av madame Rauquin och hennes son Camille och när madame Raquin beslutar sig för att Thérèse och Camille ska gifta sig börjar det gå ännu mer utför. De är inte förälskade och Thérèse inleder en affär med Camilles vän Laurent. Laurent och Thérèse bestämmer sig för att undanröja Camille under en båtutflykt och de dränker honom, men faller för sin egen ondska då de i fantasin ser Camilles lik hemsöka dem och driver dem till vansinne. Samtidigt får madame Raquin en hjärtattack och blir förlamad, och tillvaron i huset blir alltmer ångestladdad, ondskefull och illvillig. Ingen av huvudpersonerna har ett rent samvete och elakheten och ondskan ångar från varje sida, tillsammans med en psykologisk ångest som är fruktansvärt påträngande i Zolas realistiska och naturalistiska beskrivningar.

2. I Wuthering Heights av Emily Brontë är ondskan inte lika påträngande i varje händelse och hos varje person, utan naglas fast främst hos Heathcliff men även hos Cathy. Förvisso är Heathcliff ett fattigt hittebarn men han ger ändå redan från början ett intryck av ondska, en ondska som bara dämpas av hans villkorslösa kärlek till Cathy. Under bokens långa, sorgliga gång faller mer än en person offer för ondskan, och det är inte förrän i döden Heathcliff och Cathy förenas.

3. Centralt i en diskussion om ondska och varför människor blir onda är ofta makt och fantasilöshet, och dessa båda anledningar finns att hitta som ondskans mest förekommande kännetecken i Lord of the Ringstrilogin. Det påpekas flera gånger att de onda förlorar för att de saknar fantasi, för att de inte kan se godhet och hjärtlighet och vänskap och för att det enda som finns framför dess ögon är makt. Ondskans främsta symbol i berättelsen, ringen, är dessutom ett redskap som både utlovar makt till dess bärare och utövar makt över honom/henne. Det är ett vapen som vill locka varje mänsklig varelse i ondska, och framförallt Gollum är resultatet av vad det kan leda till.

Read Full Post »

Ansiktet, eller Channing Manheim som är hans riktiga namn, är känt på allas näthinnor som en gudomligt vacker skådespelare och en av världens mest kända. Fric är hans mindre kända son, blyg och bortkommen och lite nördig och oftast alldeles ensam i Manheims enorma hus, eller slott som kanske är en mer rättvis bemärkelse. Till sällskap har Fric hela hushållets personal och bland dem säkerhetschefen Ethan Truman, en före detta polis som nu har ansvaret för huset och dess invånare. Men inte ens Ethan kan hjälpa Fric när han får samtal från någon som verkar veta exakt var i huset han befinner sig, och att någon snart kommer kidnappa honom.

Dean Koontz största fel och brister som författare finns i det faktum att han har svårt att hejda sig när han blandar in övernaturligheter i böcker. Det kan aldrig bli endast en viskning om något onaturligt, allt får en förklaring och allt exploateras till det inte är skrämmande längre, och det är därför hans renodlade, verklighetstrogna skräckromaner är mycket bättre än hans science fiction- betonade.

Ansiktet befinner sig någonstans däremellan. Redan i de första kapitlen märks det att den är präglad av något diffust från ”andra sidan”, något som dels förföljer Fric med telefonsamtal och dels räddar Ethan när han är en hårsmån från döden. Som vanligt utvecklas detta också efterhand men för en gångs skull hålls det på en rätt lagom nivå, det blir inte för övernaturligt eller för svårt att tro på. Tyvärr är det heller inte så spännande som det hade kunna varit, det är en för långdragen historia som tar alldeles för många samtal, funderingar, och långdragna dispyter på sig för att vara riktigt intressant hela vägen.

Den är heller inte övertygande. De sista kapitlen är riktigt spännande, men jag var nära att ge upp på vägen dit och den enda av karaktärerna som håller fast mitt läsintresse är Fric. Den lille pojkens övergivenhet och ensamhet är rörande och hans ensamma vandringar i det stora huset, bortglömd av sin kände far, är det jag kommer minnas bäst från Ansiktet. Resten övertygar mig inte.

Read Full Post »

Bokfrågornas ABC – H

Nu är jag ikapp med både tematrio och Böckernas ABC och det är dags för H i Lilla O:s Bokfrågeutmaning.

Vilken huvudperson i en bok tycker du mest om?
Trots alla hans fel och brister, trots hans misstag och hans fall från prästerskapet och trots att han är en tiggare och en kavaljer kan jag inte låta bli att älska Gösta Berling i Gösta Berlings Saga.

Vem är den ultimata hjälten i böckernas värld?
Riddar Spjuthök i David Eddings Sagan om Elenien och Sagan om Tamuli. Han är en klassisk hjälte och en jag alltid har tyckt mycket om.

Och den ultimata hjältinnan?
Jag tycker Lucy i Narnia- böckerna är den ultimata hjältinnan, hon är bara ett litet barn men vågar stå upp för det hon tror på när andra säger att hon hittar på, hon vågar tro på sagan och på Aslan när hennes syskon inte gör det och hon är modig även när hon är rädd. Hon är också sympatisk och lätt att tycka om utan att bli mesig, hon är en underbar karaktär helt enkelt.

Vilken är den bästa historiska roman du läst?
När jag var mindre var det Tillbaka till Pompeji men nu är jag osäker. Det kanske blir Kryptan då, trots att den pendlar mellan dåtid och nutid. Eller kanske Krig och Fred.

Read Full Post »

Older Posts »