Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2009

Den bråkiga och besvärliga klassen 9c på Katarina Östra Skola i Stockholm får en ny vikarie, Malin, och helt plötsligt blir eleverna i klassen ambitiösa, skötsamma och duktiga. Samtidigt märker Ella, som går i klassen, att något är märkligt med Malin. Hennes ögon skiftar färg. Märkliga saker händer, och vad är det för röst som Ella hör i huvudet?

Djävulens märke börjar stillsamt, men har ändå ett berättargrepp som väl för handlingen framåt, olika personer berättar från kapitel till kapitel så läsaren delges berättelsen från flera olika håll. Det bygger väl upp en spänning och skapar stämningen att något inte står riktigt rätt till. När sedan detta bevisas blir det så klart ännu mer spännande, och läsaren hålls länge i ovisshet om vad det egentligen är som pågår.

Det är en ungdomsbok och det märks i språket, men som sådan tycker jag den är riktigt bra, och i vissa partier framförallt i början är den också otäck. Med tanke på att det är just en ungdomsbok tycker jag ibland Magnus Nordin går lite väl långt, men det är mest en fotnot. Det är en spännande och välskriven bok för äldre ungdomar som även jag hade ett högt nöje av att läsa.

Annonser

Read Full Post »

Luftslottet som sprängdes är tredje och avslutande delen i Millenium- trilogin, såvida man nu inte räknar med det beryktade och opublicerade fjärde manuset som jag ärligt talat inte ser någon öppning för i slutet på den här boken. Men för att börja så att säga från början är tredje delen en direkt fortsättning på den andra i historien om Lisbeth Salanders liv och hennes kamp för att bevisa sin version i de händelser som har ägt rum och äger rum i hennes liv, mer handling än så vill jag inte avslöja.

Eller snarare, Lisbeths få vänner kämpar för att bevisa hennes version. Lisbeth själv är fortfarande den speciella karaktär hon varit tre böcker igenom; udda, undflyende och misstänksam mot alla utom henne själv och utan vilja att prata med myndighetspersoner utan funderar främst på flykt. Hon är inte alltid sympatisk men därmed så mycket mer spännande att läsa om, mer mänsklig och för läsaren lättare att relatera till. Det är, återigen, inte Mikael Blomqvists moraliska och kvinnotjusande reporterjag som gör berättelsen utan den truliga och instängda person som är Lisbeth Salander. Det är också runt henne hela historien äntligen kretsar, det är hon som är förbindelselänken i alla Stieg Larssons konspirationsteorier där både gamla torskar, före detta statsministrar och framförallt Säpo får sig en rejäl släng av sleven.

Här tas också debatten återigen upp om de män vars liv går ut på att förnedra, misshandla och rent allmänt se ner på kvinnor. Jag kan inte låta bli att reflektera över att författaren är man, och att det är ett ganska ovanligt projekt som manlig, medelålders författare att basera tre kriminalromaner runt temat hur kvinnor alltid har blivit nedvärderade av män. Jag kan heller inte låta bli att fundera över om man som man verkligen kan skriva en bok utifrån den synpunkten, och hur lite debatten och skriverierna runt boken har handlat om just det. Eller har jag helt enkelt missat det?

Nu är förvisso inte Millennium– trilogin skriven ur ett jag- perspektiv ifrån en kvinnas synvinkel men det är ändå kvinnorna som hela tiden förnedras av män, det är kvinnor som får utstå mäns psykiska och fysiska misshandel och Stieg Larsson må själv vara en man men det är ändå välbeskrivet. Intressant är också att den största skurken i dramat förutom männen är inte helt oväntat Staten, inberäknat Säpo och polisväsende, politiker och regering. Män och deras maktbegär, alltså.

Det är mycket intressant och underhållande läsning. Det är också riktigt spännande nästan hela boken igenom, för första gången sedan jag öppnade första bokens pärm. Trots att den tredje är den tjockaste boken är det inte alls lika mycket dötid, lika mycket omständliga och smått långtråkiga förklaringar och utsvävningar i ämnen som inte alls har med saken att göra. Det dyker upp, ibland verkar författaren inte ha kunnat motstå att göra en djupdykning i en flera sidor lång berättelse om hur en viss person träffade en annan, något som inte bara blir en smula träigt utan också väldigt pratigt och överdramatiskt.

Inte helt ovanligt andra svenska dussindeckare. Förvisso ska man egentligen läsa en bok reservationslöst och inte jämföra den med vad andra människor tyckt om den, men vem lyckas egentligen med en sådan sak? Det är svårt, för att inte säga omöjligt och det drar också ner mitt helhetsbetyg om bokserien. Jag kan inte låta bli att tro att Millennium– trilogin är böcker som fått en hel del oförtjänt beröm och uppmärksamhet, kanske på grund av författarens frånfälle, kanske för att det är en bok som råkat ut för syndromet att alla hyllar den – för att ”alla andra” också hyllar den. Jag tycker fortfarande inte den förtjänar allt beröm den fått, och jag tycker inte den är en klar tiopoängare. Framförallt är det synd att Mikael Blomqvist och Erika Berger är så fruktansvärt tråkiga och menlösa personer när Stieg Larsson ändå har lyckats skapa två så fantastiskt intressanta karaktärer som Lisbeth Salander och i andra och tredje boken uppdykande Alexander Zalachenko. Utan dem, och då framförallt den förstnämnda, hade böckerna varit betydligt sämre och fullständigt alldagliga.

Read Full Post »

Flickan som lekte med elden är fortsättningen på Män som hatar kvinnor och andra delen i Stieg Larssons Millennium– trilogi. Första bokens historia är avslutad och därmed börjas en ny i den här boken. Lisbeth Salander har flytt från Sverige och Mikael Blomqvist och befinner sig utomlands, samtidigt som Mikael och tidskriften Millennium förbereder en massiv artikel och en bok om trafficking – sexhandel med unga flickor mellan öststaterna och Sverige. De lär känna Dag och Mia som forskat om trafficking i flera år, men de inser inte vilken vidd ämnet har och hur långt upp i landets näringskedja det går. Ett brutalt mord inträffar och Lisbeth verkar vara inblandad, Mikael vet inte på vilket sätt men är fast besluten att spåra henne.

Även denna bok är segstartad, även om det inte är tillnärmelsevis i den kaliber som Män som hatar kvinnor. Läsaren antas ha den mesta bakgrundsinformationen om karaktärerna och hela historien ges inte om igen, även om en för mig lite väl detaljerad upprepning äger rum. Men när väl berättelsen kommer igång är den mer intressant och mer spännande än den förra boken, den är också överlag bättre. Liksom i första delen är det Lisbeth som är den mest intressanta karaktären och den man fängslas av, och det är också hon som tar störst plats i boken.

I förra recensionen var jag besviken på att den intressanta titeln slarvades bort i något som var ett undvikande av en debatt, en debatt som i viss mån faktiskt istället dyker upp i Flickan som lekte med elden. Här finns det gott om män som är allt på skalan mellan högst tvivelaktiga och rent ut sagt vidriga i deras förhållande till kvinnor, inte oväntat i den trafficking- fråga som inledningsvis präglar hela historien. Det är ett ämne som verkligen kan skapa debatt och en del slevar slängs på både politiker och polis, men de suddas ut när morden äger rum och förflyttar hela fokuset från traffickinghärvan till jakten på Lisbeth och eventuella mördare.

Det är lite synd, men historien är vid de sista sidorna så pass oavslutad att tråden nästan måste tas upp i följande bok. Även om jag är besviken att den delen av boken släpps är det förvisso som sagt också delvis till förmån för Lisbeth Salander och hennes historia – vilket fortfarande är den mest intressanta. Mikael Blomqvist är fortfarande tråkig och menlös på gränsen till irriterande, men det märks inte lika mycket eftersom det dyker upp så många fler onda, slemmiga och vidriga karaktärer att fästa sig vid. En bok är riktigt bra när man nästan vill slänga den i väggen för att man är så arg på de som uppträder i den, och någon enstaka gång skapar Flickan som lekte med elden sådana känslor. En karaktär måste vara vältecknad för att vara autentisk både när det gäller goda och onda personer, och som så många andra gånger är Stieg Larssons goda karaktärer en smula tråkiga medan de onda är väldigt intressanta.

Sammantaget är Flickan som lekte med elden en bättre bok än Män som hatar kvinnor, även om denna bok också tappar fart och tempo emellanåt och mest blir blädderverksamhet för att man ska komma något vart överhuvudtaget. Den är dock fortfarande inte det mästerverk jag överallt läst om – jag undrar vart det tog vägen?

Read Full Post »

Millenium– trilogin är sådana böcker som ”alla” har läst, och därför sätter jag mig som vanligt på tvären och vägrar läsa dem. Jag har inte riktigt kommit ur trotsåldern och gillar fortfarande inte att göra som ”alla andra”. Men, jag har blivit trött på att ha en åsikt om en bokserie jag inte har läst och eftersom det här är mina första jul- och mellandagar på länge när jag inte har plugg att göra så tog jag tag i det och läste första delen.

Historien inleds med att Mikael Blomqvist fälls i en rättegång för förtal, han är en ekonomijournalist och av den ädla sort som bara jagar sanningen och intet annat än sanningen och är beredd att ta ett fängelsestraff för det. Fallet blir uppmärksammat i media och leder till att Henrik Vanger, åldrande vd för Vangerföretagen som är en av Sveriges största industrikoncerner, får upp ögonen för honom. Han kontaktar Mikael och vill att han löser ett mycket märkligt mysterium: hans brors sondotter Harriet Vanger försvann spårlöst för nästan fyrtio år sedan och gåtan har plågat Henrik Vanger ända sedan dess. Mikael börjar mot sin vilja nysta i mysteriet, samtidigt som en annan figur dyker upp i sammanhanget: den struliga och märkliga unga datahackern Lisbeth Salander.

Det är storyn, och den tar väldigt god tid på sig att utvecklas. Inledningsvis är boken så tråkig att jag gång på gång funderade på att lägga den ifrån mig, det händer absolut ingenting och berättelsen står och stampar på samma ställe genom alldeles för många förklaringar, omkringliggande fakta och pratstunder. Det känns som att författaren velat skapa en så laddad stämning som möjligt innan han släpper bomben som är lösningen, men han tar i alldeles för mycket och att det är så pratigt att det nästan blir jobbigt. Det ska inte behöva ta en deckarhistoria ungefär trehundra sidor att bli riktigt spännande, såvida den inte begåvats med ett ovanligt fascinerande språk och det har inte Män som hatar kvinnor.

Språket är inte nämnvärt i någon egen klass överhuvudtaget. Dessutom slarvas något av det mest intressanta bort – de implikationer på en deckarhistoria med substans som finns i titeln. Visst dyker det upp en och annan man som ”hatar kvinnor” men jag hade förväntat mig en mycket mer intressant diskussion än så när man väljer en sådan titel, eller åtminstone en grund till en diskussion. På något sätt känns det som att Stieg Larsson istället väjer för debatten och lägger historien på en ganska neutral nivå som varken provocerar kvinnor eller män alltför mycket. Mikael Blomqvist har alldeles lagom mycket kvinnoaffärer för att han ska betraktas som macho, men är tillräckligt snäll och god för att man inte ska bli irriterad på honom för den sakens skull. Han är för god, för helylle och alldeles för mycket guldgosse för att han ska vara spännande. Erika Berger, hans partner på tidningen Millennium, är å andra sidan alldeles för mycket överklassflicka och alldaglig för att hon ska vara intressant. Hon är dessutom propert gift även om hon har en affär med Mikael – och deras ”förhållande” beskrivs till närmast leda.

Alldeles för lite fokus läggs däremot på den person som är verkligt intressant och vars historia skapar mycket mer fasa och därmed också nyfikenhet än Mikael Blomqvists och Erika Bergers – nämligen Lisbeth Salander. Det är först när hon tar steget till huvudperson jämte Mikael och deras vägar korsas som historien börjar bli bra på riktigt, och då har mer än halva boken redan försvunnit. Det är med andra ord en för lång startsträcka, och det påverkar omdömet på en historia som sedermera blir både riktigt spännande och också en smula otäck. Larsson kan dock inte låta bli en hel del förutsägbara händelser och upplösningen på historien följer mallen ”svensk kriminalroman” som en klocka, däremot läggs det till en hel del kapitel efteråt med uppföljning vilket är mer ovanligt.

Boken levde för mig inte alls upp till den enorma hype som omgivit den och till de hyllningar som läsare och media gett den. Så pass ovanlig och så pass bra är den inte, men är tillräckligt bra för att fängsla några timmar och för att jag ska vilja veta slutet på historien om Lisbeth. Det är hon som skapar spänningen, hon som är intressant och det är henne jag vill följa. Jag hoppas på kortare startsträckor och mer koncisa historier i följande två böcker, inte bara massa prat och mer eller mindre långdragna bakgrundshistorier som absolut hade kunnat kortas ner rejält.

Read Full Post »

Jag är som bekant en hängiven beundrare av Isabel Allendes sätt att skriva och hennes språk som oftast är hänförande vackert. Jag har inte läst alla hennes böcker men vill någon gång göra det och den här boken sprang jag över av en slump. Ines min själs älskade handlar om spanjorernas erövring av Chile, ett historiskt dokument med något så ovanligt som en oslagbar kvinna i spetsen. Ines Suarez reser på 1500- talet till Sydamerika från Spanien för att leta efter sin man Juan, som själv rest för att leta guld. Väl framme får hon reda på att han är död och tvingas skapa sig ett eget leverne, något som går relativt lätt eftersom Ines är en handfast kvinna som inte är rädd för något.

Hon blir älskarinna och livskamrat till Pedro de Valdivia som sedermera blir en av Chiles erövrare och hon följer honom också på hans erövringståg in i landet som då endast befolkades av indianer. Hon är en kvinna med framåtanda och får oftare ta hand om Pedro än tvärtom, även då de kommit till Chile och grundat vad som sedermera skulle bli Santiago. Därefter följer kapitel efter kapitel med indiankrig, svält och erbarmerligt leverne, ännu mer krig och försmåddhet och svek. Det är en intressant berättelse som involverar verkliga händelser och faktiska årtal i skeendet, vilket betyder att man liksom i Andarnas Hus lär sig en smula på kuppen. Trots det är det dock en relativt långsam berättelse som ibland flyter på och ibland stannar upp helt, även för en historieälskare som mig själv.

Det jag främst saknar är det övernaturliga, andarna som i flera andra av hennes böcker tar lika stor plats i historien som de levande människorna. De är förvisso svagt närvarande i form av Ines hjälpreda som är indianska och har kontakt med andarna, men de är mest en viskning i kulisserna och det som tar allra mest plats är de historiska dokumenten. Förvisso är det intressant, men det är inte tillräckligt i en historia som ibland alltför mycket radar upp platser och händelser och återupprepar sådant som redan tidigare berättats. Det finns inte tillräckligt mycket flyt i berättelsen, istället för ett rasande intressant och färgstarkt persongalleri blir det mer ett uppradande av mer eller mindre halvt stereotypa karaktärer. Dock har ändå vissa av personerna intressanta relationer, och det är spännande att läsa om hur ett samhälle byggs upp och förfaller, byggs upp och förfaller till följd av krig med en urbefolkning som inte vill ge sig utan blodig strid.

Även om jag saknar inslagen av övernaturlighet som är så självklar i Andarnas Hus och som sätter den boken i en värdigt hög plats i den magiska realismen, så är ändå Ines min själs älskade ett vackert porträtt av en kvinna som vägrade att lägga sig under någon man i rang, som behöll sin värdighet genom erövrandet av ett nytt land och som sätter färg på många, långa boksidor.

Read Full Post »

Skuggorna i spegeln är en ungdomsbok som handlar om sjuttonåriga Arri och hennes längtan bort från verkligheten, från livet och från den ordinära, tråkiga vardagen. Hennes bästa vän har vänt henne ryggen och hon är hemligt förälskad i Oscar, som inte vet vem hon är. Ungefär samtidigt som Oscar faktiskt börjar ge Arri uppmärksamhet får också Arri insikt i fantasivärlden Eidolon, som befolkas av höviska vampyrer och av den vackra Leonidas som vill ta med henne dit och göra henne till en av dem. Måste Arri välja mellan Eidolon och Oscar? Och vad är egentligen hennes uppgift där?

Inger Edelfelt behandlar Arris tonårskval med varsam och vacker hand, det är inte fånigt eller överdrivet eller alltför klyschigt, och man förstår så väl hennes situation. Egentligen vill jag inte kalla den för ”vampyrbok”, inte ens för ”ungdomsvampyrbok” för det är inte vampyrerna som står i centrum utan Arri och hennes eget sinne. Man kan se Eidolon som ett måste i hennes tankar för att hon ska komma underfund med vad och vem hon är, och det är snarare en ungdomsbok än någonting annat, låt vara att vampyrer dyker upp här och där.

Intressant är i alla fall hur Eidolon och vampyrlivet blir ett alternativ för Arri för att hon själv börjar bli trött på jordelivet och således ”önskar” dit Leonidas. Samma tanke dyker upp i En vampyrs bekännelse, där Louis självmordstankar lockar Lestat till honom. Det är en spännande tanke, och konflikten inom Arri är precis lika intressant. Det är en väldigt lättläst bok och det är helt klart främst en bok för yngre ungdomar, men som sådan är den helt okej, till och med bra.

Read Full Post »

När jag bara var tretton år såg jag filmen A Time To Kill (Juryn) för första gången. Det var en fantastisk film och den är fortfarande en av mina favoriter. Boken Juryn läste jag på svenska när jag var femton, och nyligen läste jag den i sitt original för första gången.

Historien är mycket fascinerande, och också mycket hemsk. Stillheten i det lilla samhället Clanton i Mississippi störs när två vita män och ökända rasister våldtar och försöker döda den svarta och endast tio år gamla Tonya Hailey. Tonya överlever men blir skadad för livet både fysiskt och psykiskt – vilket driver hennes far, Carl Lee Hailey, till att med berått mod och inför vittnen skjuta de båda männen som våldtagit hans dotter. Carl Lee söker sig sedan till sin vän och advokat Jake Brigance, vilken försvarar honom i en rättegång där alla bevis pekar på Carl Lees öde i gaskammaren.


A Time To Kill
är inte bara det bästa John Grisham skrivit utan även bland det allra bästa i sin genre. Boken är både en form av deckare, thriller och spänningsroman samtidigt som den är ett tidsdokument över den amerikanska södern när segregationen mellan svarta och vita rent lagligt försvunnit men fortfarande levde och frodades i allra högsta grad. Grisham lyckas skapa en spänning och en intensitet i berättelsen genom att låta rasmotsättningarna flöda men också genom att ställa två brott mot varandra i en klassisk och aldrig någonsin utredd fråga: Förtjänar vissa brottslingar döden? Och när rättsamhället inte lyckas straffa dem, kan man ta lagen i egna händer? Kan man också slippa undan med det? Är det rätt?

Bokens huvudpersoner brottas med dessa frågeställningar, men det gör också läsaren, både under och långt efter man läst färdigt. Grisham ställer frågor till vilka det inte finns några rätta svar, men det gör det inte mindre tankeväckande att fundera över dem. Boken är också tacksamt befriad från de klichéer som följer deckargenren hack i häl – speciellt de där advokater är inblandade. Jake Brigance är inte perfekt, han har inte en vacker familj serverad på silverfat och en klient som är oskyldig vilket han bara behöver bevisa. Däremot är han något advokater i liknande böcker sällan är – han är mänsklig. Han har mänskliga fel och brister och det gör det så mycket lättare att få sympati med honom.  Huruvida man har sympati för Carl Lee Hailey eller inte är upp till varje läsare att bestämma, för mig är frågan alldeles för komplicerad för att ta upp här.

Det är också fascinerande hur John Grisham lyckas hålla fast läsaren i spänningens och intressets grepp i en berättelse där både mordet och gärningsmannen avslöjas i de första kapitlena. Boken är heller inte liten, den är i det närmaste en tegelsten och ändå vänder man varje blad i otålighet över att få veta hur det går, i undran över vad i all världen de ska ta sig till. A Time To Kill är en bok jag rekommenderar varmt, den är bra skriven och varsamt berättad och lämnar många frågeställningar. Det är en sådan bok, som inte släpper en.

Inte bara boken är John Grishams bästa, utan filmen baserad på den är den bästa filmen baserad på hans böcker också, i min mening. Faktiskt är den som sagt en av de bästa filmer jag sett, och jag rekommenderar också den till alla. Det är ett fantastiskt manus och fantastiska skådespelare rakt igenom hela listan, och det räcker gott och väl för att göra en fantastisk film.

 

Read Full Post »

Older Posts »