Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2009

Lyrans tematrio den här veckan om namnsdagar.

Denna vecka har Anders, Andreas, Oskar, Ossian, Beata, Beatrice, Lydia, Barbara, Barbro, Sven, Nikolaus och Niklas namnsdag. Det gömmer sig ganska många författare bland de namnen, berätta om tre av dem.

Berätta om tre författare som har namnsdag denna vecka!

1. Ett av mina favoritämnen inom litteratur är sagor och folksagor och jag tänkte börja i den änden. Sven Sederström var en sagoförfattare, berättare och upptecknare och levde i Småland 1810-1846, faktiskt bodde han i min hemby Alvesta. De mest kända sagor som härrör från honom är Lilla Rosa och Långa Leda, som är en vandringssaga på temat ”Kung som gifter om sig och hans goda och snälla dotter får en elak styvmor och dum styvdotter”, samt Prins Hatt under jorden som var min favoritsaga när jag var liten, och fortfarande är. Det är också en vandringssaga, en av de mest kända och en som har dykt upp i tusentals olika versioner, bland annat i den grekiska mytologin där den heter Amor och Psyche och i den vackra sagan Östan om solen och västan om månen. Huvudhandlingen är att den yngsta dottern i familjen lovas bort till en man som inte visar sig för henne förutom på nätterna, när det är mörkt och hon inte kan se. Anledningen är att han är förtrollad och egentligen är han en vacker prins, men han får inte visa sig för henne. Dottern blir lockad till att tända en oljelampa mitt i natten och får då se honom, men därmed förlorar hon honom och måste ta upp en kamp för att få tillbaka honom. Likheter med den här sagan finns också i La Belle et la Bête, en fransk sedelärande berättelse från 1700- talet som blev inspirationen till Walt Disneys Skönheten och Odjuret.

2. För att att stanna en stund i barndomen så var Barbro Lindgrens böcker om den vilda Bebin en favorit hemma. Den vilda Bebin hade en fantastisk fantasi och förvandlade vardagsrum och kök till djungler och hav och allt möjligt skoj. Favoritboken var Den vilda bebiresan, och inte minst var böckerna så roliga för att de var skrivna på rim. Perfekt för högläsning.

En dag när allt är tyst och lite tråkigt får bebin lust att göra något bråkigt.
Han tar en låda ur sin mammas skåp. Nu ska han ut och åka båt!
Och herr Kanin och herr Giraff och lilla Vild får åka med på färden – de vill ju också se sig om i världen!


3.
Andreas Roman är en svensk skräckförfattare som jag alldeles nyligen upptäckt och än så länge bara hunnit med en bok av, När änglar dör. Jag är mycket nyfiken på resten av hans böcker och har Mörkrädd på reservation på biblioteket.

Read Full Post »

Just nu har jag varken fantasi eller lust till påhittiga och roliga blogginlägg så det blir mest recensioner av olika slag och vilken tur att man dessutom kan ta hjälp av andra bokbloggare! Lilla O har satt ihop en följetongenkät med Bokfrågornas ABC som följdriktigt tar sin början med bokstaven A.

1. Alfa var första bokstaven i det grekiska alfabetet. Berätta om en bok som du på något sätt förknippar med Grekland.

Äventyrens skepp av Enid Blyton. Jag älskade Äventyrs- böckerna långt mer än Fem- böckerna när jag var liten, och mamma hade allihop så jag plöjde dem flera gånger. I just denna är Lucy-Anne, Jack, Phillip och Dina på kryssning i bland annat egeiska havet, fastnar på en grekisk ö och upptäcker massa spännande saker.

2. Adam var enligt Judendomen, Kristendomen och Islam den första människan på jorden. Nämn en bok som handlar om eller är skriven av en Adam.

För att göra en dubbel parallell till Bibeln så väljer jag Öster om Eden av John Steinbeck som handlar om tvillingbröderna Adam och Caleb, där Adam förvisso inte symboliserar Bibelns Adam men likväl Bibelns Abel, och Caleb är hans bror Kain.

3. Vilka var de första böckerna du minns att du läste eller hörde när du var barn? Har du läst dem för dina egna eller andras barn?

De första böckerna jag minns att mamma läste högt för mig och mina syskon är på något vis alltid någon typ av sagoböcker. Pojken som åt ikapp med jätten, Lille Viggs äventyr på julafton, Bortbytingen, Prins Hatt under jorden… Jag tror att den första boken jag läste själv var en bok som hette 365 godnattsagor (en riktig tegelsten redan då, kanske därifrån jag fått min besatthet för tjocka böcker…) och sen var nog inte Lotta på Bråkmakargatan långt efter. Egna barn har jag inga, men för några år sedan var jag rätt ofta barnvakt åt mitt lilla grannbarn Ebba och då läste jag en hel del sagor ur minnet för henne.

4. Mänsklighetens vagga finns enligt forskare i Afrika. Berätta om en bok som  på något sätt anknyter till denna väldiga kontinent.

Rötter av Alex Haley utspelar sig till största delen i Amerika men tar sin början i Afrika där Kunta Kinte blir bortrövad från sitt hem och sin familj för att bli slav i sydstaterna. Jag har tidigare nämnt min fascination för böcker som handlar om söderns förfall och det amerikanska inbördeskriget och detta är en av de få jag läst som berättar från slavarnas synpunkt istället för sydstatarnas. Rörande, gripande, hemsk och frånstötande – en sådan bok man verkligen bör läsa.

Read Full Post »

I sin nutid är Henry 28 och Clare 20 när de för första gången möts och blir kära, men de har träffats tidigare i Clares förflutna och Henrys framtid – första gången när Clare är sex år och Henry 43. Henry är tidresenär och en ofrivillig sådan, allt som oftast dras han ifrån sin nutid och hamnar i sitt eget eller Clares förflutna utan att han kan göra något åt det. I sin egen tid är de gifta men Clare vet aldrig när Henry kan försvinna och vara borta i flera dagar – eller var han kommer dyka upp igen.

Jag har tidigare skrivit ner vilka känslor den här boken framkallade, och jag ska nu försöka sätta in dem i ett mer logiskt sammanhang. Det är svårt att med vanliga ord beskriva en bok som Tidsresenärens hustru eftersom den är väldigt ovanlig. Inledningsvis hade den faktiskt svårt att fånga mig, det tog ett par kapitel att få grepp om Henrys tidsresor och de många tidshoppen och de olika åldrarna på huvudpersonerna var en aning förvirrande. Men när väl sammanhanget sjunkit in viker förvirringen undan till förmån för en historia som är både vacker, sorglig och berörande.

En av orsakerna både till berättelsen inledande förvirring och dess påföljande fascination tror jag är berättargreppet. Henry och Clare turas om att berätta i jag-form och det ger inte bara två sidor av saken utan också en lättare förståelse för vad som händer och de känslor involverade. Henry och Clare ser även saken ur olika perspektiv och det är lätt att få sympati för båda.

Det är också lätt att leva sig in i situationen de befinner sig i, hur konstigt det än kan låta. För sist och slutligen är det inte tidsresorna och dess teknikaliteter som är det viktiga utan de omgivningar som man själv tycker sig befinna sig i, den kärlek och sorg Henry och Clare känner och delar med sig av till läsaren och den fantastiska historia som radas upp inför ögonen allteftersom man läser.

Read Full Post »

Inglourious Basterds

Lovorden har haglat kring Quentin Tarantinos senaste film sedan den släpptes, både bland recensenter och mina fellow Tarantino- nördar. Jag kan redan inledningsvis säga att jag inte håller med de som säger att Inglourious Basterds är hans bästa film, jag vill nog inte ens sätta den mer än i närheten av en tredjeplats. Förvisso kan det bero på alldeles för högt ställda förväntningar och att vi kollade på filmen utan översättning, mycket koncentration fick läggas på att hänga med i dialoger och repliker från karaktärer som bröt på alltifrån tyska, italienska och franska till Kentucky- amerikanska.

För dialoger är det, i bästa Tarantino- stil och mycket, mycket snyggt filmade och iscensatta. För hur mycket folk än förknippar Quentin Tarantino med våld, blod, död, skjutgalna karaktärer och mördare, så är det i förmågan att skapa intensiva möten och egensinnigt filmade pratstunder hans stora genialitet ligger. Han gör alltid det mesta av sina karaktärer och inte bara replikerna utan också skådespelarnas röster får ta en stor plats vilket bara tillför ännu mer känsla.

Som i den inledande scenen, en slags pastisch på spagettivästern förflyttad till andra världskrigets lantliga Frankrike där en bondefamilj ser tre bilar med SS-officer närma sig i fjärran och sedermera får bonden själv utstå ett tjugo minuter långt förhör om huruvida han gömmer eller inte gömmer judar i sitt hus. Scenen är ett slående exempel på Tarantinos sätt att hantera sina karaktärer och göra dem intressanta under en tidsperiod där man hade tröttnat i vilken annan film som helst.

Det jag har att invända mot är inte de många dialogerna, snarare tvärtom. Det är inte heller längden, filmen klockar in på två timmar och tjugo minuter men egentligen hade det inte gjort så mycket om det bara hade hänt något mer. För en gångs skull är det nästan för lite action, jag hade gärna sett mer av den varan och då speciellt The Basterds framfart. Både Brad Pitt och Tarantino har enormt roligt med att porträttera dem och i min mening dyker de upp för sällan och gör för lite. Sidohistorien blir istället nästan huvudhistorien och filmen kunde lika gärna haft en annan titel, det är ungefär som att Pulp Fiction skulle döpts efter någon av sina karaktärer; omöjligt då alla tar lika stor plats. Dessutom är sidohistorien minst lika fascinerande som huvudhistorien och de flätas också in i varandra på ett fascinerande sätt. Slutscenen är typisk Tarantino-ish med en utdragen uppgörelse, inte fullt så blodig men nog så häftig arrangerad och filmad, upptrappande i spänning tills allting exploderar – bokstavligt talat.

Som sagt inte Tarantinos allra bästa, men mycket klart sevärd och fullständigt packad med den blandning av humor, action, spänning, våld och tokigheter som alltid utmärker hans filmer och som han är så himla bra på.

Read Full Post »

Veckans Tematrio hos Lyran handlar om barnböcker.

Berätta om tre barnboksfavoriter – dina egna, eller dina barns!

1. Det får bli mina egna, eftersom jag själv inte har barn än och den första som dyker upp i mitt huvud är Hemligheten på Perrong 13 av Eva Ibbotson, som jag tagit upp på bloggen innan och säkerligen kommer göra igen. Jag fick boken läst för mig när jag var åtta år och aldrig tidigare har jag älskat en bok så. Jag läste om den och om den och om den och den är en av anledningarna till att jag fortfarande är en sådan läslus. Den innehåller som alltid Eva Ibbotsons underbara persongalleri med de härliga detaljerna, som jag känner att jag inte kan ge rättvisa utan att citera:

Visst såg de att den gamle herrn som kom stapplande emot dem var trollkarl. Hans ansikte var mycket vist, och det såg ut om han hade stjärnbildstecken på sin långa mörka slängkappa; fast när de tittade närmare efter märkte de att det var bitar av mycket gammal spaghetti med tomatsås. Trollkarlerns hörlur, som han bar i en snodd om halsen, hade trasslat ihop sig med glasögonsnodden så att det var fara värt att han skulle strypa sig innan han ens hade hunnit ut på sitt uppdrag, och fastän de kunde se ett ställe på hans axel där det en gång måste ha suttit en väldig örn, satt den ju faktiskt inte kvar längre.

2. Om man går bakåt i tiden några år så var jag väldigt förtjust i Emil i Lönneberga av Astrid Lindgren, och jag hade Stora Emilboken som var en samlingsvolym på tre Emil-böcker. Allra bäst tyckte jag självklart om när Emil får sin Lukas, hästtjej som jag är, och när han kör Alfred till doktorn mitt i snöstormen.

3. Sist och slutligen har två bokserier betytt väldigt mycket för mig som barn: Min skattkammare som samlade sagor, visor och ramsor och Tomtar och troll som också samlade sagor och kom ut varje jul. De var allt som oftast illustrerade av en av mina favoritkonstnärer, John Bauer, och det var alltid högläsning ur dem. Högtidsstunder.

Read Full Post »

Breaking Dawn – igen.

(lite – dock inte grov – spoiler-varning för er som inte läst hela Twilight-serien.)

På sätt och vis skulle Twilight kunna vara min favoritbok i Stephenie Meyers serie, just för att det är den första och det var den man blev kär i och den innebär mest känslor och så vidare i all evighet. Men för varje gång jag plöjer igenom hela serien är jag ändå mest förtjust när jag får den tyngsta och tjockaste boken i handen, den fjärde och avslutande Breaking Dawn.

Den är bara för bra. Dels för att den är just tjockast och därmed håller längst, dels för att man inte som i Twilight behöver vänta på att Edward och Bella ska finna varandra, de har varandra från första sidan. Delvis är det också för att den inte innehåller så mycket psykisk ångest och frånvaro från Edward som New Moon gör och till sist för att det inte är lika mycket irriterande Jacob och velig Bella som i Eclipse. Bella har bestämt sig för vad hon vill och får nu ta konsekvenserna.

Och vilka konsekvenser! Breaking Dawn klassar inte in i vad jag kallar skräckgenren direkt, men det finns ett par bra uttryck på engelska som är signifikant för en hel del händelser och för vilket jag inte hittar en bra motsvarighet på svenska. En hel del läsare skulle säkert vilja säga: ”Ew, gross!” och även om jag till viss del håller med kan jag inte låta bli att lägga till ett: ”Wow, coolt”. Stephenie Meyer låter blodet flyta mer än i de andra tre böckerna och tvekar inte för extremiteter som står i ganska skarp kontrast till de tidigare böckerna.


It was not just a scream, it was a blood-curling shriek of agony. The horrifying sound cut off with a gurgle, and her eyes rolled back into her head. Her body twitched, arched in Rosalie’s arms, and then she vomited a fountain of blood.

För att inte tala om persongalleriet! Jag har aldrig varit förtjust i Jacob men i Breaking Dawn är han som minst irriterande. Nya favoriter som Kate, Kachiri och Zafrina dyker upp och gamla favoriter – som Seth – får ta större plats. Men allra mest av alla i Breaking Dawn älskar jag Vladimir och Stefan. De är underbara, härliga, roliga bortom ord och de är också en blinkning till Dracula och vad man skulle kunna kalla mer ”klassiska” vampyrberättelser. På samma sätt är Alistair en rolig pastisch på vampyrer och vålnader skräckhistorien igenom – han tar sin boning på Cullens vind och spenderar dagarna där, pratandes för sig själv. Man kan inte annat än älska det.

Men nu ska jag fortsätta läsa istället för att orda om att läsa. I övrigt så är det en tematrio på väg och igår gick P-M med på att se Kill Bill – en av mina favoritfilmer – efter månader av småtjat. Han tyckte den var bra. Så klart.

Read Full Post »

Jag är barnsligt förtjust i skräckisar, av alla sorter och därmed blev jag väldigt nyfiken på En natt på Daemon Hall när den om och om igen dök upp på bokbloggar lite här och var, även om det ”bara” är en ungdomsbok. Jag kunde inte låta bli, jag kilade iväg till biblioteket och satte mig med den samma kväll, frampå morgontimmarna var den utläst och jag hade inte kunnat lägga ifrån mig den en enda gång, så spännande var den.

Handlingen är förlagd – till min stora förtjusning – i ett gammalt, övergivet kråkslott där det sägs att onda andar och spöken lurar bakom varje hörn och där man nästan kan höra kedjorna rassla i källarhålorna. Dit ut lockas fem ungdomar att tillbringa en natt tillsammans med skräckförfattaren Ian Tremblin, de är alla spirande författare och finalister i en tävling där priset är att få sin första bok utgiven. Förstapriset nås genom att överleva natten på Daemon Hall där de själva får läsa upp sina spökhistorier.

Stämningen och upplägget är kusligt och fascinerande och både en och två skräckförfattare skymtar förbi, inte minst Edgar Allan Poe och Agatha Christie – den senare i en omgjord och förkortad version av ramsan i hennes Tio små negerpojkar där negerpojkarna byts ut mot finalisterna. Dock var jag till en början tveksam framförallt till just finalisterna och karaktärerna, ungdomarnas roller och utseenden är fruktansvärt amerikanskt stereotypa och dialogen är inledningsvis ingenting att hurra för, men så dyker det upp en mening som verkligen fascinerar mig, om Christies bok:

Men då kan du storyn. Tio människor kommer till en öde ö, och börjar dö på samma sätt som i ramsan. Blir kvävda, strimlade, förgiftade – helt suveränt! Den här natten kan bli nåt liknande. Skulle inte förvåna mig om vi får bada i lik.

Det blir början på en berättelse som istället för att staka sig i dialogerna flyter på i ett riktigt bladvändartempo och vad bättre är, mer än en gång sänder rysningar och kalla kårar utefter ryggraden. Det bästa med boken, och det mest skrämmande, är berättelserna i berättelsen, de spökhistorier som ungdomarna berättar för att få chansen att vinna förstapriset. De är kanske inte alltid så nyskapande men de är nog så stämningsfulla och slutar på ett märkligt vis alltid olyckligt. Ju längre in man kommer i boken desto mer skrämmande och desto värre historier berättas det, ett bra upplägg då även ramberättelsen blir allt tätare och otäckare en bit in i boken. Ramberättelsen och novellerna hålls på en väldigt jämn nivå och man tappar inte någon av historierna på vägen vilket annars skulle kunna varit lätt i en sådan här bok. För att vara ungdomsbok använder också Nance förvånansvärt många litteraturtekniska grepp, framförallt i besjälningen av huset som blir mycket mer än bara ett spökhus, och av värden Ian Tremblin som på ett vis kopplas samman med huset.

Att det trots allt är en ungdomsbok märks kanske framförallt i slutet, för även om novellerna får brutala och ohyggliga slut är själva bokens slut mer förutsägbart och mindre skrämmande. Lite synd kan jag tycka, för det tar udden av en annars väldigt tjusig spökhistoria med väldigt mycket känsla och stämning. Jag hade slukat den och älskat den både i mina yngre och äldre tonår, och den rekommenderas verkligen för ungdomar som gillar att bli skrämda – men kanske ändå endast för dem som passerat tonårsstrecket. Jag rekommenderar den också till alla – som liksom jag – passerat vuxenstrecket men fortfarande är barnsligt förtjusta i spökhistorier av alla de slag, historier som får nackhåren att resa sig och som får oss att stanna uppe hela natten med boken i högsta hugg. Det är lättläst, brutal, kuslig och stämningsfull underhållning – läs den!

Read Full Post »

Older Posts »