Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2009

Psykopaten – Dean Koontz

Psykopaten är en skräckberättelse av högsta klass: den tar tag i läsaren från början och släpper aldrig greppet. Den kramar ut den allra sista droppen ur spänning, ensamhet, våld och blod utan att för den skull blir överdriven, något som tyvärr de flesta Koontz-böcker i slutändan fallerar på.

Vad som får just denna boken att hålla ända fram till sista sidan – som kanske den enda bok av Koontz jag någonsin läst, annars finns där oftast något som är överdrivet, något som är för mycket – är att Koontz för ovanlighetens skull inte ger sig in på några övernaturligheter. Alls. Det enda som finns är en psykologisk, gastkramande skräck och rädsla och en spänning som är så påträngande att man nästan blir mörkrädd.

Berättelsen lägger i högsta växel från slutet av det första kapitlet: Chyna hälsar på sin enda vän Laura i dennes hem, båda är psykologistuderande och Chyna kommer ifrån en minst sagt hemsk barndom och uppväxt med en kriminell och drogberoende mamma. Hon hinner knappt registrera hur underbart det kan vara att faktiskt, som Laura, ha en familj som bryr sig om en innan insikten brutalt rycks ifrån henne – en mördare bryter sig in i huset och avrättar kallblodigt och vidrigt hela familjen utom Chyna som lyckas gömma sig. Hon bestämmer sig för att följa efter mördaren och gömmer sig i hans husbil – här börjar en katt- och råtta- lek som håller i sig nästan ända till sista sidan, med en spänning som stegras och ökas för varje kapitel.

Det är mästerligt skrivet. Som läsare får man följa både mördaren och Chyna, och man vet ofta var båda befinner sig i det hus som blir säte för labyrinten och den mordiska jakten. Man kan känna psykopatens skadeglädje över att få jaga och mörda och nästan höra hans flåsande i nacken när han kommer Chyna på spåren. Chyna själv är modig men vettskrämd och även det är så påtagligt genom boksidorna. Skräcken och spänningen framkallar nästan hjärtklappning, och ändå är det inte bokens enda behållning. Både Chyna och mördaren Edgler Vess är två oerhört intressanta karaktärer med både djup och känsla, det är inga platta mördare- och offer klichéer utan spännande personer med bakgrunder som färgar berättelsen.

Psykopaten är utan tvekan det bästa jag läst av Koontz, och jag rekommenderar den verkligen, dock ska det inte förnekas att det tog hårt på nerverna att läsa den och jag fick i det närmaste skrämselhicka och äckel-känslor av det vidriga tillvägagångssättet mördaren använder mer än en gång.

Annonser

Read Full Post »

Den här veckans Kulturfyra handlar om priser och religiösa skrifter:

1. Har du läst någon av de böcker som nominerades i den skönlitterära klassen till Augustpriset?
Nej, jag har faktikst inte läst någon av dem, det är sällan jag hinner läsa nya böcker så fort de kommer ut (eller innan de hinner få något form av pris). Dock skulle jag gärna vilja läsa Melankoliska rum av Karin Johanisson.

2. Åkesson säger att muslimer är den största faran för Sverige. Har du läst Koranen?
Jag har läst delar av den, men inte hela. Dock är tanken att jag ska göra det någon gång, jag är rätt nyfiken av mig.

3. Har du läst några religioners heliga skrifter?
Som sagt, jag är både nyfiken och väldigt historie- och religionsintresserad så jag har läst en del. Bland annat hela Bibeln, delar av Koranen, delar av Bhagavad-Gita och Rigveda samt Gilgamesh- eposet.

4. Vilken är den bok du läst i år som känts viktigast att läsa eller som betytt med för dig?
Den bok som betytt allra mest för mig i år är Den vidunderliga kärlekens historia. Inte för att den är viktig i någon samtidsdiskussion men för att den på något sätt letade sig rätt in i hjärtat och var på sätt och vis som en annan bok jag älskar, men ändå inte. Den visade på ett enkelt sätt hur grymma människor kan vara men samtidigt att kärleken ändå övervinner allt och det tycker jag är ett viktigt budskap.

Read Full Post »

Tematrio om förtryck

Veckans Tematrio hos Lyran handlar om förtryck.

Berätta om tre böcker som skildrar krig eller andra former av förtryck

1. När jag gick i femte klass 1997-1998 delades Henning Mankells Eldens hemlighet ut till samtliga femteklassare i Sverige. Jag var då elva år och historien som handlar om flickan Sofia rörde mig väldigt mycket. Sofia och hennes lillasyster Maria bor i Mocambique och måste fly när banditer överfaller byn där de bor. Under flykten trampar Sofia på en mina och blir av med båda benen, Maria dör. Historien handlar sedan om Sofias väg tillbaka till livet. Även om det inte utspelar sig ett krig i boken handlar boken väldigt mycket om följderna av krig och om de invånare som inte har så mycket att säga till om.

2. Dansar med vargar (Dances with Wolves) av Michael Blake har jag haft med en gång innan, men jag kan inte sluta tänka på den och jag har alltid varit väldigt fascinerad av indianernas sorgliga historia. Här skildras förtrycket från de vita amerikanarna från en mycket berörande synpunkt: kärleken en vit man utvecklar till indianernas kultur och liv och framförallt till indiankvinnan Stands-With-A-Fist. Man vet hela boken igenom att de går mot sin undergång, men ändå kan man inte sluta läsa. En av de få böcker i min bokhylla där jag har blivit tvungen att tejpa ihop bokryggen.

3. Häxornas försvarare av Jan Guillou. Återigen, ett ämne jag är mycket, mycket intresserad av och äger många böcker om. Just den här boken är den – av de böcker jag äger om ämnet – som är mest färgad av personliga åsikter och blir därför närmare en skönlitterär berättelse än en faktabok (även om den är baserad på fakta) och är därmed väldigt lättläst. Förtrycket av kvinnor under medeltiden som troddes vara häxor en hemsk och fascinerande historia.

Read Full Post »

Muse, Hovet, 24/10 2009

Det är inte särskilt lätt att skriva något vettigt och läsbart om något man tycker så mycket om – och musik är tillsammans med böcker det jag tycker mest om i livet. Dessutom har Muse förhållandevis snabbt blivit det band som kanske tar allra störst plats i mitt liv.

Nog om det, och jag är mycket medveten om att jag bara försöker ursäkta mig för att jag inte kommer kunna skriva en vettig mening om Muse konsert på Hovet den 24 oktober, ett datum som numera förutom FN-dagen kommer innebära ett underbart minne, för resten av livet.

Så bra var det. Inte bara för att det var speciellt att få se sina hjältar livs levande och live – utan också för konserten i sig. Vissa band ställer sig på scen och spelar nya skivan rakt av, utan undantag, och avslutar sedan med sin största hit. Ungefär. Inte Muse. Med tanke på den senaste skivans utformning hade vi i det närmaste väntat oss en konsert som fokuserade på storslagen och symfonisk rock med orkester och hela köret. Istället blev det en salig blandning låtar från i stort sett alla skivor Muse gjort – från Showbiz (1999) till The Resistance (2009) – och de flesta med ett hårdrocksstuk snarare än ett klassiskt sådant. Mycket show blev det, mycket bra låtar och väldigt bra versioner av låtarna!

För att dra ett exempel så är inte Unnatural Selection min favoritlåt på nyaste skivan – även fast den är bra – men live var den helt otrolig. Även Hysteria var en låt som blev tio gånger bättre live än på skiva – och den är ändå en av mina favoritlåtar på Absolution. Nästan allra, allra bäst på hela konserten var dock ändå Guiding Light. Tella och jag hade innan konserten räknat upp vilka låtar vi ville höra, vi ville gemensamt höra Knights of Cydonia (såklart), Unintended, Supermassive Black Hole och just Guiding Light. Sedan ville Tella höra Starlight och jag ville höra Time Is Running Out. Låtar från fyra olika skivor, alla spelades. Wow! Vad är oddsen? Sedan blev jag också överlycklig över att få höra en låt till från min favoritskiva Showbiz från 1999 – förutom Unintended spelades också Cave.

Och det var just i Cave som jag började inse hur långt Muse har kommit på de här tio åren och vilket fantastiskt live-band de är. Det var samma låt, visst, men ändå inte. Den var så mycket bättre och så mycket mer intensiv (om det är möjligt) än på skivan – inte bara för att den kläddes i en hårdrocksdräkt utan också för sättet den framfördes och sjöngs. Det var samma låt, men ändå en helt annan och mycket, mycket bättre. Bland de bästa var annars United States of EurAsia från nyaste skivan. Inte helt oväntat, för det är mycket mäktig låt redan på skiva och det var inte svårt att räkna ut att den skulle bli ännu mäktigare live. Matthew Bellamy framförde den på piano och den blev en ren explosion i musikkostym, en härlig, intensiv och märklig blandning av Queen, asiatiska tongångar och klassiska pianostycken.

Bland det bästa var också introt till Knights of Cydonia; basisten Christopher Wolstenholme som ensam spelar en sorglig melodi på munspel, så melankolisk att det nästan var hjärtslitande och framkallade kvällens mesta gåshud – något som inte direkt försvann när melodin gick över till introt i Knights of Cydonia som är en av mina favoritlåtar.

För det är det som också är så spännande med Muse konserter. Nästan varje låt inleds live med ett intro som ofta är hårdrocksbaserat men utan att det går att höra vilken låt som kommer. Det är nästan så att man för ett tag börjar undra – ”hmm, har jag missat något? Är det här en låt med Muse jag inte har hört?” – tills ahaaa- upplevelsen kommer och publiken börjar vråla av igenkänning i första takten.

Ungefär. Hovet var fullsatt och slutsålt och det märktes. Det var en härlig, galen stämning och publiken var hela tiden med på noterna. Det var – för att avsluta och upprepa mig själv – en underbar, fantastisk konsert som jag aldrig kommer glömma.

 

 

Låtlistan:

1. Exogenesis: Symphony, Part 1: Overture
2. Uprising
3. Resistance
4. New Born
5. Map of the Problematique
6. Supermassive Black Hole
7. Guiding Light
8. Interlude
9. Hysteria
10. United States Of Eurasia
11. Cave
12. Unintended
13. Undisclosed Desires
14. Starlight
15. Plug In Baby
16. Time Is Running Out
17. Unnatural Selection
Encore:
18. Stockholm Syndrome
19. Knights of Cydonia

Read Full Post »

Mitt liv i böcker

Den här utmaningen har jag läst lite överallt i bokbloggarvärlden men jag hittade den först hos Tella.


Är du man eller kvinna?

The Madwoman in the Attic

Beskriv dig själv

Historikern

Hur mår du?

Sömnlös
Beskriv stället du bor på

Andarnas Hus

Vart skulle du vilja resa?

Härifrån till evigheten

Beskriv din(a) bästa vän(ner)

Midnight’s Children

Vilken är din favoritfärg?

Mitt namn är röd
Hurdant väder är det just nu?

Skumtimmen

Vilken är din favoritårstid?

Höstoffer

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?

The Outcast

Vad betyder livet för dig?

Hjärtat får inga rynkor
Hurdant är ditt parförhållande?

Osäkra glimtar av ett oförklarligt ljus

Vad är du rädd för?

I spindelns nät
Dagens aforism

Hjärtats mörka flod

Vilket råd skulle du vilja ge?

Använd aldrig arsenik
Hur skulle du vilja dö?

Tystnaden och giftet

Ditt motto

Sucka mitt hjärta men brist dock ej

Read Full Post »

Skumtimmen utspelar sig på Öland, i ett blåsigt, kallt och regnigt höstklimat. Läsaren får inledningsvis träffa Julia som motvilligt återvänder till sin barndomsö efter ett samtal från sin far, han har hittat spår efter Julias son Jens som försvann för tjugo år sedan, vid endast fyra års ålder. Kroppen återfanns aldrig och Julia har därmed inte kunnat släppa taget om sin son och om försvinnandet, hon när ett fåfängt hopp om att han fortfarande är vid liv och söker sin tillflykt till alkoholen för att slippa nuets och verklighetens påträngande sanningar. Mötet med fadern och med byn Stenvik där hon växte upp är både motvilligt och melankoliskt, de enda som bor kvar i Stenvik är några pensionärer och byn verkar helt övergiven.

Historien är obehaglig, nästan spöklik. Inte bara i sin omgivning som är en närmast övergiven och karg öländsk by, utan även i den berättelse som nystas upp och väver in sina trådar i historia, i glömda sagor och förträngda hemskheter, i mördare som härjade i Stenvik för över femtio år sedan. Framförallt börjar namnet Nils Kant dyka upp i fler och fler sammanhang. Nils Kant var en man som satte skräck i Stenvik och Borgholm för femtio år sedan genom flera mord och sedan en flykt undan polisen till fastlandet. Nu är dock Nils Kant död och begraven sedan länge. Eller?

Precis som John Ajvide Lindqvist är Johan Theorin en mästare på att skrämmas, och skrämmas med den typ av skräck som egentligen är den värsta: det okända. Det som lurar i en obestämd form precis bakom knuten, i nattmörkret, bakom till synes tomma fönster och låsta dörrar eller i det egna sinnet. Det man blir rädd för är osäkerheten och frågan om Nils Kant faktiskt går igen på Alvaret som en del tror, eller om han fortfarande lever och sätter fasa och skräck i omgivningen. Vad hände egentligen med Jens, och vem mördade honom?

Skumtimmen är en deckare, men den är lika mycket en kuslig skräckhistoria och även om en del frågor får svar, lämnas andra öppna. Det tog ganska lång tid för mig att komma in i historien och fastna i den, startsträckan är ganska lång – på snudd till alldeles för lång. Det är först när intrigerna börjar hopa sig runt knuten och en vindpust med lik i lukten sveper förbi som berättelsen på riktigt tar fart. Det är också när frågorna börjar ställas om Nils Kants eventuella levnad eller spökerier som det blir riktigt, riktigt intressant och boken blir omöjlig att lägga ifrån sig. Självklart är det Nils Kant som är mest intressant. Även om man som läsare aldrig får komma hans tankar inpå livet är det ändå hans historia – som berättas parallellt med nutidshistorien – som fängslar och gäckar allra mest.

Det enda jag egentligen har att anmärka på är att det precis som i alla deckare, stora som små, deckare där polisen har huvudrollen och deckare där en amatör tar över tyglarna, alltid måste figurera någon form av kärlekshistoria. I Skumtimmen känns den ovanligt krystad och tillrättalagd och den hade verkligen inte behövts. Men det är mest en marginalanteckning. Skumtimmen är befriande tom på klyschor om kriminalare och polisstationer och förutsägbara mördare, den är en kriminalroman precis i min stil med alldeles tillräckligt mycket skräck och med en mördare som är oerhört intressant. Även om det tog ganska lång tid innan spänningen tog fart på riktigt gör det inte så mycket – den blir aldrig tråkig efter det och den lämnar tillräckligt mycket frågor obesvarade för att skräcken och tvivlet ska lämna tankar kvar långt efter jag slagit ihop den.

Read Full Post »

Tematrio – omslag

Veckans Tematrio hos Lyran handlar om en av mina favoritföreteelser i bokdiskussioner, omslag. Omslaget är viktigt, det är det första man ser och eftersom jag har så många omslagsfavoriter tänkte jag rikta in mig just på de fängslande och snygga omslagen, de man fastnar för direkt i bokhandeln och de som sticker ut.

Berätta om (och visa gärna bild på) tre bokomslag som du tycker är värda att titta lite extra på, kanske för att de väl passar innehållet, är vackra eller fula.

1. Twilight. Ja, jag måste. Även om det verkligen inte är första (och säkert inte sista) gången jag skriver om boken – eller omslaget – så måste jag. För det är ett sjukt snyggt omslag, inte bara för att det är representativt för det förbjudna begär boken presenterar utan också för att det är så estetiskt tilltalande och verkligen hamnar i blickfånget.

2. Mons Kallentofts trilogi om Malin Fors, framförallt Sommardöden. Morbida omslag fängslar, så är det bara, och Sommardöden har dessutom starka färger som direkt drar ögonen till sig.

3. Harry Potter och de Vises Sten (första boken med det svenska omslaget av Alvaro Tapia) är ett fängslande och vackert omslag som man kan titta på hur länge som helst och alltid upptäcka något nytt. Det myllrar i det, precis som i bokens magiska värld.

Read Full Post »

Older Posts »