Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2009

För drygt ett halvår sedan såg jag det första avsnittet av True Blood, och jag dissade det ungefär så mycket jag bara kunde. Det var inte min stil och det var inte något jag tyckte om överhuvudtaget. Jag har dock börjat vackla i vad jag trodde var mina berggrundsfasta värderingar om serien och funderar helt ärligt på att ge den en andra chans.

Främst beror detta på att flera filmälskande vänner – varav en även är en ädel vampyrfantast – på liv och död (nåja) intygat att serien blir bättre, den utvecklas och bara man ger den en chans så blir man inte besviken. Mja. Kanske det, men jag befinner mig fortfarande i ett högst tvivelaktigt stadium angående True Blood. Däremot har jag börjat snegla på böckerna som ligger till grund för serien – Charlaine Harris omdebatterade bokserie om Sookie Stackhouse som vid dags dato spänner över nio böcker med en tionde på väg.

Jag måste erkänna att jag är nyfiken.

Det är många rapporter som talar om hetsläsning – inte för språkets eller stilens skull utan för att historien är så fängslande, och beroendeframkallande. Känns det igen, någon? Beroendegraden verkar vara ungefär likvärdig som den Twilight oftast framkallar – även om Sookie Stackhouse– serien tydligen är lite mer…. ska vi säga frigjord?

Hittills har jag mest skummat igenom recensioner och åsikter kring Sookie, men den uppfattning jag hunnit få är att Twilight– fans är ganska skilda från Sookie– fans. Med tanke på det ramaskri som uppstod hos de flesta läsare när det mest blev ett gapande hål där Edwards och Bellas bröllopsnatt skulle varit, kan jag inte tänka mig att det beror på att Charlaine Harris är lika utsvävande i de erotiska detaljerna som Stephenie Meyer är återhållsam – när det väl kommer till kritan vill säga. Det är alltså lite i jämförandets vilja och vånda jag vill läsa dem, men också för att så många beskriver dem som satiriskt och ironiskt humoristiska – jag vill gärna se om det går att kombinera med en vampyrhistoria.

Jag vill också veta om böckerna är bättre än TV- serien, om så bara för det höga nöjet att än en gång få proklamera: ”Ja, men om du tycker filmen är bra så skulle du ju….” med varianter som: ”Jag gillar inte filmen, men boken däremot…..” eller till och med: ”Jamen du vet väl att det är en bok från början….?” Dessa till synes alldeles för näsvisa uttalanden är inte bara för att litteratur- och allmänbildningsnörden i mig ska få sitt lystmäte, utan också för att det alltid är lika roligt att påpeka för filmnördar (ja, jag är en sådan också men bokmalen i mig är större) och andra icke-läsande att det bakom varje lyckad film står en fantastisk bok (ja, nästan i alla fall).

Dock vågar jag inte köpa ens den första, även om den inte är särskilt dyr i pocketformat hos Sci-Fi- bokhandeln. Men min ekonomi tillåter absolut inga vidare bokhandelsköp överhuvudtaget, jag har fullständigt köpstopp på böcker i minst två månader (kurslitteratur självklart undantaget men den införskaffas som vanligt på billigast möjliga vis.)

Så. Efter detta som vanligt alldeles för långa utlägg : Är det någon som läst Charlaine Harris vampyrserie? Är den bra? Eller i alla fall läsvärd?

Är det någon vänlig själ som äger den och vill låna ut den till mig?

 

Read Full Post »

The Outcast är en berättelse i efterkrigstidens England – några familjer på landsbygden i London försöker samla ihop sina liv efter andra världskriget och dess tragedier. Vad som dock kommer att prägla deras liv mer är de katastrofer och tragedier som kommer inifrån och utspelar sig inom det egna hemmet.

Lewis är den person som hela boken kretsar kring, och det är framförallt hans inre svärta som dominerar boksidorna. Den tioårige pojken är det enda vittnet till sin mammas drunkningsolycka och förutom att detta sår tvivel hos omgivningen i frågan om vad som verkligen hände, raserar det också Lewis inre och yttre värld. Pappan gifter om sig och bryr sig inte nämnvärt om honom, med följden att Lewis blir en bråkstake och får sona sina brott i fängelse. Den största delen av boken utspelar sig när Lewis återkommer till den lilla byn som sjuttonåring och hans mammas olycka återigen dras upp i ljuset, jämte andra mindre och större familjekatastrofer.

Jag har hört flera läsare beskriva denna boken som en försoningshistoria, men jag vet inte om jag vill gå så långt. Jag tycker mer den handlar om att inte försona sig med sin omgivning, att riva upp gamla sår och att skapa nya. Historien är en enda lång plågovandring i Lewis’ ensamma inre, han är totalförstörd av pappans försummelse och omgivningens tvivel. Ibland är det riktigt bra porträtterat, men ibland går Sadie Jones till överdrift och den fina kontakten läsaren får med Lewis bryts. Ibland känner man inte alls för honom, ibland väldigt mycket.

När försoningen väl uppenbarar sig är det alldeles för hastigt påkommet och alldeles för kort, och för mig känns historien lite oavslutad rent känslomässigt. Kanske det beror på att den inte grep mig så fullständigt som jag hade trott och hoppats, kanske för att språket inte var så fulländat som hade behövts för att ro iland historien.
Men även om den inte levde upp till alla mina förväntningar är det ändå en läsvärd och tänkvärd bok.

Read Full Post »

Jag har haft ett löst mål detta året att läsa de böcker som står olästa i min bokhylla, och de jag har jag sprungit över någon gång och gjort en mental anteckning om att läsa någon gång – således var det denna gången dags för The Catcher in the Rye (Räddaren i nöden) av J. D. Salinger, en bok jag tänkt och velat läsa många gånger men inte gjort. Jag var väldigt nyfiken på den, för den som undgått det handlar den om Holden Caulfield, en bråkig ung man som skickas från internatskola till internatskola för att han helt enkelt inte orkar och inte vill, det är underförstått i boken att han inte vill bli vuxen och hans instängdhet i sig själv får hans omgivning att uppfatta honom som barnslig och omogen. Boken tar sin början när Holden blir utkastad från ännu en internatskola och beskriver – utifrån hans eget perspektiv – en tredagars vistelse i New York, där inre tankar och bilder för Holden blir lika levande som de faktiskt verkliga omgivningarna. En slags Raskolnikov- vandring i New York, fast utan mordet på pantlånarinnan och inte fullt lika desillusionerat.

Jag har hört många lovord om denna boken, framförallt om dess position som ”coming of age-novel” och ungdomsroman och som sådan har den även jämförts med Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Nu är det som så att just dessa två böcker älskar jag djupt, de är – tillsammans med Jorden runt på 80 dagar och Ringaren i Notre Dame – förmodligen de mest skamfilade böckerna i min bokhylla eftersom jag läst dem jag-vet-inte-hur-många-gånger sedan jag fick dem i födelsedagspresent när jag var tio eller elva. Kanske behövs det att man läser just sådana böcker i just den åldern för att de ska stanna i ens hjärta, för The Catcher in the Rye hade inte alls samma effekt på mig.

Jag tyckte att den var intressant, speciellt skildringen av det gråa och trista i New Yorks framförallt nattliga värld, och Holdens ensamhet och instängdhet som endast lättas en smula när han umgås med sin lillasyster – den enda person han tycker om på riktigt. Trots det fångade den mig aldrig helt och hållet, jag var aldrig så stenhårt fast i den som jag är när jag verkligen tycker om en bok, och jag var inte särskilt berörd när jag lade den ifrån mig. Det är en läsvärd historia, helt klart, men den stannar inte på min topplista över böcker man absolut inte kan vara utan.

Read Full Post »

Jag tycker om Joyce Carol Oates’ böcker väldigt, väldigt mycket men hennes sätt att spotta ur sig smärre tegelstenar på löpande band har gjort att jag inte hunnit läsa lika mycket av henne som jag har velat.

The gravedigger’s daughter kändes dock som ett måste, och visst är den bland det absolut bästa jag läst av Oates. Hon briljerar boken igenom på det hon är bäst: människans inre mörker och ångest, utplacerat i en familj som inte bara får utstå sina egna inre svårigheter utan även omgivningens hat och hån mot dem som invandrande judar i USA efter andra världskriget. När tragedin till sist händer flyr den artonåriga dottern Rebecca – ur askan i elden kan man säga – och skapar sig ett nytt liv tillsammans med maken Niles.

Boken är inte bara tjock – den ramlar in på ungefär 600 sidor – utan också tung på mer än ett sätt. Rebeccas kamp är genom hela historien en kamp för överlevnad, både fysiskt och psykiskt. Oates har en fantastisk förmåga att skriva personligt om varje karaktär, att fånga varenda person och göra dem levande och lidande. Rebeccas nya liv blir minst lika hemskt som det gamla och när hennes våldsamme make ger sig på inte bara henne utan även deras son är det riktigt hemsk läsning. Mer om handlingen ska inte avslöjas, men jag kan säga som så mycket att historien aldrig tappar greppet om läsaren och fängslar något oerhört i både historien, miljön och personskildringen.

The gravedigger’s daughter är Joyce Carol Oates i sitt esse och jag rekommenderar den verkligen – både för gamla och nya JCO- läsare.

Read Full Post »

För ett tag sedan ondgjorde jag mig i rätt starka ordalag över den allmäna kvalitéen på översatta böcker i Sverige. Efter en rätt rolig (?) upptäckt känner jag mig ganska tvingad till ett kort tillägg.

Det är inte bara i Sverige det är illa ställt. Vad tycks om den här översättningen till engelska av Den vidunderliga kärlekens historia?

The Horrific Sufferings of the Mind-Reading Monster Hercules Barefoot, his Wonderful Love and Terrible Hatred

Man kan ju helt visst och sant argumentera att det åtminstone är i linje med originaltiteln, för det är det ju. Men är det inte aningen….. överdrivet? Blir det inte lite fel när orden ”monster”, ”suffering” och ”hatred” läggs in i en titel som i sitt original endast har ett värdeladdat ord i sig, ”kärlek”?
För övrigt byter han inte namn till ”Barefoot” förrän i slutet av boken (även om namnet dyker upp även i början), genom hela boken är hans namn Barfuss, alltså det tyska ordet för Barefoot i och med att han är född i Tyskland.

Jag kan ju i och för sig tillägga att det är klart att det är roligt att en sådan fantastisk bok som Den vidunderliga kärlekens historia blir översatt till fler språk och således tillgänglig även utanför Sverige, men i alla fall.

Eller är jag alldeles för petig?

Read Full Post »

Familjegraven är en fortsättning på Grabben i graven bredvid och behandlar således Bennys och Desirées fortsatt ojämna kamp för att komma överens i sitt förhållande och komma över de fördomar och kulturkrockar som präglar det. Jag kunde inte låta bli att läsa den, inte bara för Mazettis humor utan också för att slutet i Grabben i graven bredvid var så öppet och det kändes som att en fortsättning var tvungen. Och humorn håller i sig. Familjegraven är minst lika rolig som sin föregångare, om inte snäppet bättre, och även om den ibland är både melankolisk och tragisk har den också klockrena poänger emellanåt.

Liksom i Grabben i graven bredvid är det Mazettis berättarkonst som höjer betyger på historien. Jag har lika svårt för stavningen i denna boken, men det är ändå hennes närapå omöjliga bedrift att så väl sätta läsaren in i tankarna på två helt skilda människor som är bokens stora läsvärde. En man och en kvinna, dessutom. Att läsa en manlig och en kvinnlig version av samma historia – i en ”vartannat-kapitel-typ” – är hysteriskt roligt men även oerhört eftertänksamt. Mycket som går fel är egentligen rena missförstånd och ibland blir man själv som läsare rent förtvivlad. Ibland kan jag inte låta bli att gapskratta, så rolig är den emellanåt. Fortfarande är det för mig igenkänningshumorn som är en stor del av behållningen, Benny som stövlar runt i lagården och försöker lära den skitskraja bibliotekarien Desirée att mjölka och sköta kor är sinnessjukt roligt, precis som hennes förtvivlade försök att stöka alla Land ur huset och ersätta dem med ”Lak-ång”. (Lacan)

Det är en läsvärd bok och ett absolut måste om man läst Grabben i graven bredvid – det är snarare som två delar av en bok än just två böcker, i min mening.

Desirée

”Det var som en expedition in i okänd terräng. Jag skulle fraternisera med infödingarna och lära mej deras kultur, seder och bruk. Jag skulle go native där i den lilla byn på landet. Försöka anpassa mej. (—) Jag kände mig underlägsen. De flesta kvinnor jag mötte i byn kunde saker som jag inte ens visste vad det var. De färgade håret hemma och klippte sina karlar och ungar och hade rabatter som var små trädgårdsutställningar och bytte sticklingar och lökar med varandra. Samtidigt som de flesta jobbade halvtid i stan. (Kvinnorna, alltså – männen jobbade antingen heltid eller var arbetslösa.)

Benny
”Vaddå ”älskat”, vad menar hon? Kvinnor snackar om kärlek och kommer ihåg bröllopsdagar och Alla hjärtans dag och hänger om halsen på en och frågar om man älskar dom. Bengt-Göran, han köpte nya fälgar till Violet och jag byggde ju för fan verandan! Jag tror det är med mäns kärlek som med kvinnors hjärtinfarkt. Den upptäcks inte, för den har lite andra symptom!”

Read Full Post »

”Desirée sitter vid sin mans grav, förlägen över sin brist på sorg. På bänken bredvid sitter en vulgär karl helt utan stil. Graven han sitter vid är översållad med utsmyckningar, och han planterar och arrangerar som om det vore en utställningsträdgård. Detta är upptakten till ett mycket speciellt relationsdrama. Två till synes oförenliga personligheter lyckas mötas. Och då slår det gnistor.”

Egentligen hade jag inte så stort hopp om Grabben i graven bredvid, för det är inte den typen av bok jag brukar tycka om. Men när jag nu en gång hittade den i en pocketlåda för tio kronor så kunde jag lika gärna läsa den, och den var just en sådan lättläst och kort bok man kan ägna några timmar mitt på dagen åt. Nu ska jag faktiskt erkänna att den var snäppet bättre än jag hade trott, eller snarare var den annorlunda än jag hade trott och inte alls så klyschig och tråkig som en hel del romaner i samma stil är. Kanske berodde det på att jag läst Jenny S precis innan och fått alldeles nog av förutsägbara kärlekshistorier på jobbet och storstadens alla ”fabulösa” händelser.

I början störde jag mig något oerhört på språket och dessa ”mej” och ”sej” som jämt dök upp. Jag är och förblir en språkpolis och jag kan inte se sådant svart på vitt i en bok utan att gnälla högljutt. Dock minskade denna irritation efter ett tag eftersom det på sätt och vis passar väl in i språket som är anpassat efter karaktärerna. Benny och Desirée delar nämligen på berättelsen, och om inte annat så är det greppet intressant och ger verkligen två sidor av samma historia. Det är lätt att sätta sig in i karaktärernas tänkande och inse hur fel allting kan bli när det egentligen är rätt, och hur oerhört lätt saker och ting går åt skogen av rena missuppfattningar. Detta berättelseknepp är väldigt skickligt omhändertaget av Katarina Mazetti och bokens största behållning.

I övrigt är det en väldigt melankolisk liten historia, både när det gäller den ensamme bonden Benny som knappt får gården att gå ihop och den grå och tunna bibliotekarien Desirée som aldrig sett en ko innan hon blev kär i Benny. För mig är det också oerhört rolig läsning i den mån att jag känner igen mig i båda två, uppväxt på en bondgård med mjölkkor och hästar och numera litteraturstudent och boende i en stad som jag är. Det ger en högkvalitativ igenkänninings- humor. Mazetti har också mer än en klockren poäng, även om tragikomiken ibland nästan slår över och blir för tragisk.

Grabben i graven bredvid är en liten berättelse som berör och upprör och fängslar i åtminstone den tiden det tar att läsa ut den, och en stund efteråt.

Read Full Post »

Older Posts »