Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2009

”Södra Kalifornien 1965. Bartolomeus Lampions föds under dramatiska omständigheter. Hans far dör i en bilkrasch på väg till BB. Vid tre års ålder drabbas han av en ögonsjukdom som gör honom blind, men hans blindhet kompenseras av hans förmåga att se in i den andra världen. Samtidigt t som Bartolomeus kommer till världen, föds en liten flicka, Angel White, i San Franciso. Hon är resultatet av en grym våldtäkt, och hennes 16-åriga mamma dör i barnsäng. Angel har en ovanlig förmåga att se världen som den är. Vid samma tidpunkt som barnen föds, knuffar en ung psykopat, Junior Cane, ner sin unga hustru från ett vakttorn i skogen i Oregon. Han inser snart att han inte kommer att klara sig ostraffad. Hämndens gudinna i Juniors värld heter ”Bartolomeus” och för att undkomma vedergällning inrättar han sitt liv efter att hitta och förgöra ”Bartolomeus”.”

Vakande ögon är från 2002 men jag har inte läst den innan, och faktiskt blev jag en smula överraskad. Tempot är betydligt lugnare än i andra Koontz- böcker, man kastas inte in i hans vanliga strömvirvel av skräck och outhärdlig spänning utan får istället undan för undan små pusselbitar att lägga till det hela, sakta men säkert blir tre olika öden ett och de sammanvävs utan brådska.

I det stora hela gillar jag det. Det är ganska avslappnande att för en gångs skull närma sig en Koonz-historia utan den måste-bläddra-spänning som annars utmärker dem och istället ana ett mysterium någonstans i bakgrunden. Inte för att det inte är spännande överhuvudtaget, för det är det. Boken har inte helt tappat den känsla av skräckblandad spänning författaren är så bra på, det dyker upp här och där och räddar boken från att annars ha blivit ganska långsam.

Inte heller faller den i slutet, som tyvärr en hel del Koontz- böcker gör. Om inte slutet på Phantoms hade varit så överdrivet och förminskat den känsla av isande skräck som inledningsvis präglar historien, hade det varit bland det bästa han skrivit. I Vakande ögon håller sig Koontz till det ursprungliga mysteriet och överdriver det inte alltför mycket, vilket ger boken sammanfattningsvis ett ganska bra betyg.

Read Full Post »

Det finns bra översättningar, och det finns dåliga översättningar. Så mycket är sant. Det är också ett ämne som – vilket min omgivning säkerligen går i god för – jag diskuterar gärna och ofta, om inte mer. Jag ska väl säga på en gång att jag aldrig provat på det själv och har därför egentligen inte så mycket att säga i frågan om hur svårt eller lätt det faktiskt är, men eftersom det bevisligen finns många bra översättningar och även en hel del dåliga, måste ju rimligtvis kvalitén på översättare variera.

Så. Till att börja med har jag läst alla sju Harry Potter– böckerna både på engelska och svenska och även om jag vidhåller att egennamn är något som inte bör översättas, tycker jag ändå att det är en mycket bra översättning som bibehåller både J. K. Rowlings fantastiska berättelse och hennes humor, hennes karaktärer och den spänning som genomgår framförallt de sista tre böckerna.

Twilight, däremot, har jag inte läst helt och fullt på svenska eftersom det räckte med att läsa en sida för att jag med en liten grimas skulle slå ihop boken. För mig var det inte samma bok. Jag tyckte, redan efter en sida, att översättaren fullständigt förstört berättelsen och den ingav mig inte alls samma värme som Harry Potter– böckerna faktiskt gör även på det svenska språket.

Man skulle visserligen kunna hävda att det beror på att jag började läsa Twilight på engelska, och började läsa Harry Potter på svenska eftersom jag var 11 år när jag fick första boken. Men jag tror inte det. Rösterna som protesterar mot den svenska översättningen av Twilight är ungefär lika många som faktiskt uppskattar Harry Potter i sin svenska översättning.

Nog, för stunden, om Twilight och Harry Potter. Det är inte ofta jag läser en bok både på svenska och engelska, det är några få böcker som berört mig så att jag velat läsa dem även på originalspråket, om jag inte gjort det från början. Boktjuven, The Book Thief, är en sådan bok och den är strålande översatt. Man kan annars tänka sig att det vore en svår bok att översätta eftersom den är så poetiskt skriven och eftersom så mycket av bokens tjusning ligger just i dess ord och dess språk, de formuleringar som är så annorlunda i jämförelse med gängse litteratur och som är så lätta att ta till sitt hjärta. En annan är American Psycho, en bok som är både äcklande och fascinerande i all sin morbida fantasi och i läsarens osäkerhet om vad som är verkligt och påhittat, och även en bok som är relativt okej översatt i det stora hela men som förunderligt nog tappar på vissa, återkommande och klumpigt översatta, ord. Tursamt nog har den i alla fall fått behålla sin titel även i den svenska översättningen. En titel som är relativt svår, för att inte säga omöjlig, att rätteligen översätta och som jag är säker på att bokens målgrupp förstår ändå.

Självklart har jag läst även Lord of the Rings på både originalspråk och svenska och då både Åke Ohlmarks första översättning, som är knappt mer än medioker i min mening och som Tolkien själv var arg över, och den nya översättning där alla egennamn, som om inte Ohlmarks förändrat dem tillräckligt, är översatta till vad som ska vara jämbördig svenska.

Varför denna envishet med att översätta egennamn? Jag kan förstå det såtillvida att en del namn har en sådan betydelse att något väsentligt går förlorat om det inte översätts, men i min mening går det poetiska i det här fallet före förståelse och det särskilt när det gäller en bok som Harry Potter, där det lika mycket handlar om hermeneutik som poetik. Hur många av Rowlings påhittade namn är inte fascinerande just för hur de är byggda i sitt originalspråk och hur hon använder allitterationer som Severus Snape, Mad-Eye Moody, Minerva McGonagall, Dudley Dursley och så vidare? Är vi inte ganska många som tycker så mycket om namn som Albus Dumbledore och Filius Flitwick endast av förtjusningen i att säga dem högt?

Ofta är dessutom namns betydelse något som endast är ett tillägg till en karaktärs drag eller utseende, eller något humoristiskt, och inte något som är väsentligt för förståelsen av historien. Därmed bör de lämnas ifred. Varför har exempelvis Buckbeak i den svenska översättningen blivit Vingfåle, när Severus är Severus och inte Sträng eller Bister, som dess latinska betydelse innebär?
Samtidigt som jag förundras över denna envishet med att översätta namn, blir jag också ibland förvånad över hur fatalt dåligt vissa titlar översätts. För mig hade Twilight kunnat heta Skymning, vad är det för fel med det? Eller till och med Skymningstid, om nu det låter bättre. Nymåne, Förmörkelse och Gryning (eller Gryningstid) är för mig mycket bättre titlar än Om jag kunde drömma, När jag hör din röst, Ljudet av ditt hjärta och Så länge vi båda andas. För övrigt är ”så länge vi båda andas” en översättning av meningen ”as long as we both shall live” och det blir rena åsyftningsfelet eftersom de karaktärer som i Meyers berättelse säger det, inte behöver andas.

Åter till Harry Potter. Det som fick mig att, återigen, ta upp diskussionen var en gammal artikel jag läste angående den svenska och den norska översättningen av Harry Potter där jag helt plötsligt blev ganska glad att jag inte bor i Norge, trots att jag gillar landet i övrigt.

Det är inte bara det att Twilight blivit översatt till Evighetens kyss och begåvats med den här framsidan, de har också översatt alla namn i Harry Potter, rakt av. Ungefär som i den nya, urdåliga översättningen av Lord of the Rings (inte för att den gamla som sagt var något att hänga i julgranen heller direkt.)

Exempel på hur norrmännen översatt namn i Harry Potter:

Professor Sprout – Fru Örtgren
Dumbledore – Humlesnurr
McGonagall – McSnurp
Hogwarts – Galtvort
Quidditch – Rumpeldunk

Jag kan som sagt gå med på argumentet att de vill öka förståelsen för namnens betydelse och deras inverkan på berättelsen, och jag förstår också att översättning inte är lätt utan väldigt svårt, men för mig går något väsentligt förlorat när författarens originalnamn får vika åt sidan för de översatta namn som visserligen ökar förståelsen men samtidigt minskar den poetiska betydelsen. Och hur många engelska barn i den ungefärliga åldern av elva år vet att ”Dumbledore” är en äldre engelsk version av ”Bumblebee”? Är det då nödvändigt att översätta ”Dumbledore” till ”Humlesnurr”, som ju i betydelsen av humla inte alls är daterad utan fullt aktuell? Leder inte, i fortsatt linje med det resonemanget, en översättning av egennamn endast till fler problem än färre? Och var drar vi gränsen? Varför är som sagt inte ”Severus” översatt till ”Bister” och kommer Harry heta Harry även i den nya översättning som säkerligen kommer dyka upp om ett antal år?

Var drar vi gränsen?

Read Full Post »

Tännforsen

Åre

Tännforsen

Read Full Post »

Oskar är 12 år och mobbad. Hans sadistiska klasskamrater Conny, Martin och Andreas passerar alla gränser i pennalismen. Oskar fantiserar om hämnd, om att ge igen. Om att vara stark, om att våga.
Då står plötsligt en flicka i klätterställningen. En flicka i hans egen ålder som han aldrig sett förut. Hon heter Eli och är en motsägelsefull uppenbarelse – hennes kloka blick, hennes märkliga doft, att hon är så tunt klädd, så vanvårdad och mager och ändå så vacker. Men det är inte okomplicerat, Eli är inte som andra – hon kan inte vistas i solljus, hon äter inte mat och för att komma in i ett rum behöver hon bli inbjuden. Hon måste dricka människors blod för att leva. Hon är vampyr. (Från Discshop)

John Ajvide Lindqvists bok Låt den rätte komma in överträffade alla mina förväntningar när jag läste den och den höll mig dessutom vaken flera nätter i rad efter att jag läst den från pärm till pärm. Ingenting jag hade läst på mycket länge kunde överträffa den krypande skräcken, den suggestiva stämningen och den alldeles fantastiska berättartekniken.

Jag insåg därför redan innan jag såg filmen att den absolut inte kunde komma ens i närheten av att vara den hemska och härliga upplevelse boken var, och det var den inte heller. Även om det är John Ajvide Lindqvist själv som skrivit manuset utifrån sin egen bok går det ändå inte att föra över texten till filmen och framkalla den spänning, den ensamhet och det utlämnande boken gör.

Som så många gånger innan. Vad som däremot är ovanligt är att detta faktiskt är en svensk film som håller hela vägen, som ändå är bra och vacker och en smula hemsk, om än inte lika hemsk som sin förlaga. Om än vacker, så inte lika vacker som originalet. Thomas Alfredsson gör en vacker och ömtålig tolkning som lyfter fram det ensamma och det utlämnande men inte lämnar lika mycket till skådespelarna som jag hade önskat. Karaktärerna tappar nästan allt det mångbottnade djup som i boken gör dem så intressanta, både de onda och de goda, och man får som tittare aldrig den där känslan som man får som läsare av hur nära de är och hur mycket känslor de rör upp.

Ganska talande är att jag tyckte filmen var bra, inte fantastisk men bra och välgjord, och Martin som inte läst boken tyckte den var mycket bättre än jag gjorde, rent ut av fantastiskt vacker och bra. Jag tipsade honom återigen att läsa boken och nu ska han äntligen göra det.

Vad filmen däremot lyckas med, är miljön. Det är kala, kalla omgivningar och blåa och gråa färger som skapar just den dystra känsla som behövs för att det ska fungera. Kontrasterna mellan ljus och mörker, värme och kyla är också väldigt tydliga och gör filmen till en vacker studie i ensamhet och utlämnande, i vänskap och i närhet. Däremot ser jag det fortfarande inte som en kärlekshistoria, vilket jag vet att en del gör. För mig är det en vänskapsberättelse.

Jag tänkte avsluta med en intressant iakktagelse, från början inte gjord av mig utan av en vän men väldigt självklar om man tänker på den. Filmen lyfter, medvetet eller omedvetet, inte bara fram en del intressanta punkter man inte tänker på i boken utan också en möjlighet till ett alternativt slut, en liten öppning till en förståelse för en av de mindre sympatiska karaktärerna i boken och en inbjudan till en fortsättning samt en sluten cirkel. Det är en mycket tänkvärd tolkning som jag av en eller annan anledning inte skriver ut här, mest för att det just handlar om ett slut i en film/bok, men som jag gärna diskuterarar med den som är lika nördig som jag när det gäller sådana här saker.

Read Full Post »

Kulturfyran denna vecka om sommarläsning och sommarlyssning.

1. Vad läser du just nu?
Just nu läser jag Dean Koontz Vakande ögon, jag går igenom gamla böcker jag inte läst än och den stod rätt högt upp på listan.

2. Vilken är nästa bok du ska läsa?
Förmodligen Blood and chocolate, ett gammalt fynd från Sci-Fi bokhandeln jag inte läst än.

3 Vilken låt lyssnar du mest på nu?
Jag lyssnar nog inte på någon speciell låt just nu, däremot lyssnar jag fortfarande väldigt, väldigt mycket på soundtracket till den svenska versionen av Jesus Christ Superstar med Ola Salo.

4. Har du sett någon film i sommar?
Änglar och Demoner såg vi på bio för någon vecka sedan, annars har det varit dåligt med det…

Read Full Post »

”Robert Langdon, Harvard professor i religiös symbolik, upptäcker bevis på att det legendariska hemliga sällskapet Illuminati fortfarande är vid liv och på gång att ännu en gång hota sin urgamla mytomspunna fiende – den katolska kyrkan. Illuminati har lyckats stjäla en mycket kraftig bomb skapad med en ny teknik och meddelar att den skall placeras någonstans inom Vatikanstaten.
Jakten på Illuminati och bomben blir en hård kamp mot klockan… och snart måste Langdon riskera mer än han någonsin kunnat förutsäga.”

Både jag och P-M hade läst Änglar och Demoner tidigare, men även om det var han som helst hade velat läsa om den innan vi såg filmen, visade det sig vara jag som kom ihåg allra minst från boken. Hm. När vi gick hem igår insåg jag att jag nog också skulle behöva en omläsning, det enda jag kom ihåg definitivt som skilde sig hände alldeles i början.

Så det blir svårt att jämföra filmen och boken, men om jag minns rätt i helhetsintryck så tror jag inte filmen nådde upp till bokens standard riktigt, åtminstone kommer jag ihåg så mycket att jag vet säkert att filmen inte var lika sjukt spännande som boken var. Däremot var filmen bättre än DaVinci- Koden- filmen, inte lika pretentiös och mer välgjord i min mening. Skådespelare, omgivning och filmning är mer ingående, mer gediget och mer snyggt genomfört.

Trots det så blir filmen som sagt ändå aldrig så nagelbitar-spännande som boken är, mer än på ett enda ställe och det är alldeles för lite. Ibland blir den också övertydlig till det jobbigas gräns.
Helhetsintrycket är ändå bra, den var värd att gå och se på bio även om jag satt och snorade och hostade mest helatiden. Sabla förkylning, blir väl slutordet i det här inlägget.

Read Full Post »