Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2009

Peace & Love- 09!

Så var det äntligen dags igen! Jag har längtat sedan förra året, för faktum är att Peace & Love är den allra roligaste festival av alla de jag har besökt, Sweden Rock (som var min favorit innan vi började åka till P&L) inräknat. I år var det dessutom 11 000 mer besökare än förra året, 36 000 istället för 25 000 som det var då och tydligen gör det P&L till Sveriges största festival enligt tidningarna.

Vi stannade och badade i Mora.

Det ökade besökarantalet hade både fördelar och nackdelar. Fördelarna är väl främst att de kan boka större och fler artister, och i år var faktiskt artistutbudet väldigt bra. Vi missade en del, mest irriterad är jag över Laakso och Moneybrother, men något missar man ju alltid. Hursomhelst verkade tyvärr nackdelarna vara större än fördelarna den här gången. Det ökade antalet folk hade medfört att de var tvungna att flytta campingen till ett annat ställe som låg rätt långt bort ifrån festivalområdet. Istället för ungefär en minuts gångväg, som det var förra året, var det femton minuters gångväg mellan festival och camping och det blir lite tröttsamt eftersom man vanligtvis springer som en tetting mellan festivalområde och camping. Sämre var också det sjukt höjda priset på allting, duscharna kostade 40:- per gång istället för 10:- som det brukar vara, rätt så mycket överpris med tanke på den låga standarden, att vattnet bara brukar vara varmt de första timmarna varje dag och att det brukar vara ungefär en halvtimmes kö. Vi skippade duscharna helt och hållet i protest och åkte och badade varje dag istället, funkade ungefär lika bra. Vi hittade en plats vid Dalälven som egentligen inte vad badplats utan båtplats men det var noll folk där jämfört med att det kryllade av människor vid badplatsen som låg bara tvåhundra meter därifrån. Varför ingen hade valt att bada där insåg vi snabbt nog, vattnet var strömt och därmed iskallt men hur skönt som helst i värmen. Det roliga var att vi senare fick sällskap av mer festivalfolk som precis som vi hade med sig schampo och tvål och valde bort den överfulla badplatsen för en iskall båtplats, haha! Festivalfolk är inte så kräsna av sig när det kommer till att man får bli någorlunda ren…

Här badade vi.

Men nu har jag klagat färdigt. Det var ändå en helt fantastiskt rolig festival, som det alltid är, och vädret var så bra som det bara kan vara, nästan för bra. Ungefär trettio grader och konstant solsken i tre och en halv dagar tar lite på krafterna, och ibland orkade vi inte mer än ligga och dåsa i campet och dricka öl. Självklart fick jag också värmeslag eller något på lördagkvällen/söndagmorgonen, jag var svimfärdig på lördagkvällen och helt orkeslös när vi kom tillbaka till campet efter sista konserten. På söndagen vaknade jag vid åtta av att jag knappt kunde andas, och hade förmodligen feberfrossa, för jag bara skakade. Jag måste ha varit rätt dåsig i huvudet, för jag bara drog ut en filt och lade mig på gräset istället och där hittade Martin mig en timme senare. Efter mer sömn i skuggan, ungefär en och en halv liter vatten, en rejäl pizza och ett iskallt bad var jag nästan människa igen, men jag kände mig ungefär som en klubbad säl hela söndagen, visst att man brukar bli festivaltrött och seg, men så här trött i kroppen och huvudet har jag aldrig varit.
Det gick bra att köra hem i alla fall även om det var lite jobbigt att köra i början eftersom P-M har en automatväxlad bil och en sådan har jag aldrig kört innan. Jimmy blev lite orolig när jag frågade hur sjutton man växlade en sådan där och hur det fungerade egentligen, men det gick bra ändå, hehe. Det var sjukt jobbigt att köra i samhället, jag var nere och tryckte på kopplingen hela tiden, bara det att där inte fanns någon koppling. Då blir man lite nervös.

Även om vi skippade en del band vi tänkt se för att vi helt enkelt inte orkade med det, lyckades vi ändå pricka en hel del bra konserter. Slutlistan blev:

Evergrey
Backyard Babies
Monster Magnet
Volbeat
Mötley Crüe
Babyshambles
Turbonegro
Mando Diao
Melody Club
Sonic Syndicate
Håkan Hellström

Vi såg också några minuter i förbifarten på Sophie Zelmani och Chris Cornell.

Mötley Crüe!

Babyshambles, Mando Diao och Melody Club.

Höjdpunkten och den allra bästa konserten var, inte helt oväntat, Håkan Hellström. Visst var det häftigt att se båda Babyshambles och framförallt Mötley Crüe och visst var de sjukt bra, men Håkan Hellströms konsert var så bra och så kärleksfull och så äkta att man inte kunde annat än gråta. Jag har tidigare sagt att hans konsert på förra P&L var bland det bästa jag upplevt i mitt liv, och det enda som skulle kunna slå det var konserten i lördags.

Det går inte riktigt att beskriva om man inte varit där, men det är så speciellt att stå långt fram på en konsert där inte bara man själv kan vartenda ord i varenda låt som spelas, utan där alla runtomkring en också kan dem och skriker lika högt av lycka som en själv. Det är något speciellt med att höra låtar som påverkat en så genom åren och som man älskar så högt, framförd av en artist som verkligen, verkligen älskar det han gör och som ser så barnsligt lycklig ut och aldrig vill lämna scenen. Det är något med en artist som inte är där för pengarna utan för att han bara ser ut att vilja kasta ut sitt hjärta över publiken och för evigt vara just här i just denna sommarnatten.

Det är verkligen något speciellt med Håkan Hellström, och jag kan inte med ord beskriva vad det är.

Read Full Post »

Hemma igen (igen)

Det var inte längesedan vi kom hem efter tredagars semester ute i ”skogen” på midsommar, och så fort vi var hemma var det dags att packa igen. Efter en hel del strul med packning, tält, biljetter och reseplanering kom vi ialla fall iväg (ett par timmar försent) i onsdags morse (förmiddags). Nu ska jag snart iväg och träffa Bella och äta sushi, så mer om det senare. Än så länge kan jag ju säga att det var en sjukt rolig festival, att en konsert var bättre än alla andra och det var precis den jag trodde det skulle vara, att det var konstant solsken och trettio grader varmt vilket betyder att min solbränna är helt sinnessjuk efter bara tre och en halv dagar i solen och att det mesta helt enkelt var jättekul.

Read Full Post »

Självklart hänger sommaren och deckare ihop, speciellt om sommaren ser ut som den gjort hittills i Östersund – regn, rusk och blåst. Förutom vissa beskyllningar om att det är vi nyinflyttade som dragit med oss det dåliga Växjövädret hit, så har det faktiskt varit ganska mysigt. Jag brukar alltid hitta några deckare att läsa på sommaren och nu senast har det varit omläsningar av mina deckardrottningar som gäller – Maria Lang och Agatha Christie.

Tragedi på en lantkyrkogård är en av mina absoluta favoriter när det gäller Lang, och den är också något så udda som en deckare innehållandes alla de absolut klassiska elementen och karaktärerna och med en lagom spännande mordhistoria – utan att för den skull ha fastnat i klichéernas trögflytande och tristessmärkta träsk. Den är spännande, välskriven och har precis det mått av humor och lättsamhet som krävs för att det inte ska bli – som så många andra svenska deckare – ett försök till en högtravande och pretentiös historia som inte håller måttet utan landar med ett högt och ljudligt magplask. Jag gillar inte den typen av deckare som alltid stoltserar med en halvt alkoholiserad och frånskild manlig kriminalare med halvtaskig attityd, där man kan lista ut mördaren efter ungefär tre kapitel – alternativt så fort de dyker upp i historien vilket brukar bli efter ungefär halva eller två tredjedelar av boken.

Det är därför jag är så förtjust i Maria Lang. Hos henne finns allt som oftast mördaren mitt i samlingen – ungefär som hos Agatha Christie där Poirot nästan i varje historia till och med samlar kretsen av misstänkta omkring sig och efterhand pekar ut vem som är skyldig och varför. Sinnrikt, spännande och uträknat. För hur kul är det – egentligen – att själv kunna lista ut vem mördaren är? Även om det ger en kort känsla av triumf blir resten av boken mest en transportsträcka för att till slut få bekräftelsen på det man redan visste – och självklart, absolut borde ha kunnat räkna ut eftersom det egentligen inte är långsökt utan finns där framför näsan hela tiden utan att man lyckas fånga det.

Nej, ge mig klassiska, mörka, obskyra och svårlösta deckarmysterier – sådana som håller fascinationen uppe tillräckligt för att läsa boken i en sittning och som alltid får en att sitta som ett förtjust litet frågetecken i sista kapitlet och lyckligt utbrista: "Åh! Var det såååå det var."

Read Full Post »

Veckans Kulturfyra om ett av mina favoritfenomen, sommardeckaren!

1. Vilken eller vilka böcker planerar du att läsa i sommar?

Jag har massor med olästa böcker i bokhyllan, så jag ska försöka börja i den änden och hålla mig ifrån biblioteket. Bland annat så blir det Kryptan av Kate Mosse, Drood – Dan Simmons, The Gravedigger’s Daughter – Joyce Carol Oates, Brödraskapet – Robyn Young och Kejsaren– serien – Conn Iggulden. Om jag har tid över efter det är risken stor att jag läser om någon Agatha Christie eller Maria Lang, det brukar bli så på sommaren… Jag hoppas också på att pocketversionen av Höstoffer, Mons Kallentofts tredje bok i Malin Fors- serien, hinner komma ut innan hösten drar hit.

2. När passar det bäst att läsa deckare, när regnet öser ner eller under ett parasoll på stranden? Eller på tåget? Eller någon annan stans?
Deckare passar överallt, och just speciellt på ovan nämnda ställen. När det är vinter och kallt läser jag helst skräck eller fantasy, men när det är sommarregn eller sol så är det just deckare som lustigt nog passar bäst. Deckare och/eller skräck är ju också en klassiker på tåg, så är det bara.

3. Vad tycker du om filmcensur?

Jag är inte särskilt engegerad i debatten men jag tycker åldersgränser är bättre än filmcensur, för man växer alltid upp och kan se filmen när man blir äldre, men en klippt film är liksom… klippt. Sedan finns det självklart de som har dåligt omdöme och inte borde se vissa filmer även när de är äldre, men i det stora hela skulle jag nog säga att jag är emot filmcensur… L’art pour l’arte och allt det där vi sa när jag pluggade litteratur på heltid.

4. Finns det någon film som du är så hemsk att den borde inte släppts alls?
Samma sak där, det handlar om omdöme och vad man vet med sig att man klarar av eller inte klarar av. Om frågan hade varit ‘finns det någon film som är så hemsk att du inte borde ha sett den?’ kan jag svara Ja, för mitt omdöme är inte särskilt bra.
Svår fråga, och jag har nog egentligen inget riktigt bra svar. Men ska det vara någon så är det förmodligen Ringu eller någon annan japansk skräckfilm, de brukar vara de värsta. Jag har i och för sig inga trevliga minnen av den amerikanska The Ring heller, eller Exorcisten för den delen.

Read Full Post »

”Det är den varmaste sommaren någonsin i Östergötland. Linköping dallrar i hettan och i de omgivande skogarna rasar de värsta skogsbränder trakten sett. Tidigt en morgon hittas en fjortonårig flicka irrandes naken och våldtagen i stadens största park. Flickan själv minns ingenting och kriminalinspektör Malin Fors och hennes kollega Zeke tvingas försöka nysta i de få ledtrådar som finns. Samtidigt anmäls en annan flicka försvunnen av sina föräldrar och kort därpå görs en fasansfull upptäckt vid en badplats utanför staden. Sommardöden har kommit till Linköping och under några varma julidagar förvandlas drömmen om sommaren till en fruktansvärd mardröm…”

Som jag nog nämnt någon gång hyser jag ett mycket tvivelaktigt sinne till dagens deckare, och då framförallt de svenska deckare som massproduceras i likartade paket med samma innehåll men olika framsidor. Trist, tråkigt och förutsägbart.

Så svepte Mons Kallentoft in i mitt liv med Midvinterblod, en deckare jag bestämt mig för att ge en chans efter bra recensioner framförallt på Bokhora. Tur var väl det, för Midvinterblod var, trots en nedslående inledning, både annorlunda och relativt nyskapande i jämförelse med andra svenska deckare. Den var också både spännande, obehaglig och suggestiv, något som Kallentoft behåller och faktiskt gör ännu bättre i Sommardöden. Handlingen är väl avvägd från början till slut och tappar aldrig den röda tråd som sinnrikt följer poliser, offer, mördare och omgivning.

Den är också mer obehaglig. Det kan förvisso ha att göra med ämnesval och handling, men också med det täta och suggestiva språk Kallentoft behärskar så väl och använder så vackert. Det är till en början en märklig blandning mellan svensk sommardeckare och ett vemodigt och nästan poetiskt språk, men när man väl kommit in i boken flyter det ihop och blir en fängslande och hemsk historia, svår att läsa och rent ut av framkallandes fysiskt illamående, men också omöjlig att lägga ifrån sig. Det är en typisk sådan bok man egentligen bara vill lägga ifrån sig men som man ändå inte kan sluta med.

Det finns också en sällsam närvaro i boken, något som drar ihop mördare, offer och utredare och som även för läsaren närmare platsen och handlingen. Det handlar inte om miljöbeskrivningar utan snarare om Kallentofts sätt att väva samman nuet och det förflutna och låta sina karaktärer formas och styras av händelser i dåtiden, händelser som formar i nuet och som låter historien utveckla sig i den takt den gör: långsamt, spännande och suggestivt.

Read Full Post »

”Med ett stort mått fantasi, känsla och klarsyn skildrar Christina Herrström de två unga tjejerna Ella och Josefin som är på väg att ta klivet in i vuxenvärlden. Ella går i gymnasiet och hennes bästa kompis Josefin har börjat arbeta. De är nästan vuxna men också ibland väldigt barnsliga. De väntar otåligt på att livet ska börja på riktigt. Då ska de inte bli som sina föräldrar. De vill vara självständiga, vackra, målmedvetna och oberoende.
Men det finns ett glapp mellan flickornas föresatser och den verklighet de har omkring sig. Och när de båda 17-åringarna börjar umgås med ett par gifta advokater i 35-årsåldern blir glappet närmast en avgrund.”

Jag var tvungen att läsa boken när jag hittade den, även om jag misstänkte att boken inte skulle vara lika bra som TV-serien då det är skådespelarna i de två huvudrollerna som gör hela serien. De är helt fantastiska skådespelare och trots att jag bara var 11 när jag såg den och inte sett den sen dess, kommer jag ihåg nästan hela serien bildruta för bildruta, så stort intryck gjorde den och tjejerna som spelar i den.

Det är självklart handlingen i den som är det viktiga. Handlingen, och förändringen de båda tjejerna går igenom på olika vägar. Det är ingen extraordinär uppbyggnad, språk eller berättarröst men det är heller inte tanken. Boken är i stort sett ett manus till TV-serien men lyckas ändå fånga och beröra och självklart sträckläste jag den.

Men, nej, den var inte lika bra som serien eftersom man inte fick höra Josefins babbel och med egna ögon se Ellas pratande med sig själv i spegeln, det som är så underbart roligt. Jag blev heller inte lika berörd av det tragiska i den.

Men det fanns ändå där. Boken är rolig, underhållande, fantastisk och oerhört sorglig även den, och det är ändå en bok jag tveklöst skulle rekommendera vilken ungdom som helst att läsa. Eller vuxna för den delen.

Read Full Post »

Den här veckans Kulturfyra om Astrid Lindgren.

1. Vilken är din favoritbok av Astrid Lindgren?

Bröderna Lejonhjärta har alltid varit min favorit. Jag älskar Mio min Mio också, men Bröderna Lejonhjärta är den mest älskade.

2. Vem är din favoritkaraktär i Astrid Lindgrens böcker?

Svårt. Jag är uppvuxen med Astrid Lindgrens böcker, min mamma älskade dem och vi läste dem väldigt mycket när vi var små. Det är svårt att välja en favorit, jag tycker om så många. Jag har alltid varit fascinerad av Katla dock, mycket möjligt att min kärlek för drakar började där 🙂

En annan karaktär jag alltid hyst en skräckblandad förtjusning för är Skinn Skerping, berättelsen om honom (Skinn Skerping – hemskast av alla spöken i Småland) är en spökhistoria jag läste när jag var (för) liten och fortfarande tycker är både ruggig och fängslande.

3. Vilken karaktär är mest lik dig?

Tja, mamma älskar som sagt Astrid Lindgrens böcker även hon så jag är i både mitt tilltals- och mellannamn döpt efter karaktärer i hennes böcker (Kerstin i Bullerbyn och Lisabet i Madicken), och när jag var några år mindre misstänker jag starkt att jag var ganska lik den senare av dem, i trotsighet och envishet räknat och ska man tro min omgivning har jag väl inte helt växt ifrån det där… Jag har alltid blivit ”styrd” av min storasyster och även gjort saker på pin kiv, så Lisabet skulle jag tro.

4. Vem tycker du borde få Astrid Lindgren-priset?
Det är också svårt… Jag skulle gärna ge det till barnboksavdelningar på bibliotek så de kan ordna lästräffar eller liknande och få barn mer intresserade av att läsa.

Jag skulle också gärna vilja ge det till Ilon Wikland – förklaring behövs egentligen inte.

Read Full Post »

Older Posts »