Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2009

Mer foton

Den här gången från Bellas och min förra lördageftermiddag då vi strosade runt i stan utan mer planer och mål än att så småningom ta oss ner till stranden och se hur sjön såg ut utan all den där isen som låg och guppade på vattnet.

Sagt och gjort och så här såg det ut:

Notera att det på första bilden – fortfarande! – ligger snöfläckar kvar i skidbacken på Frösöberget. Medan vi sitter och solar på båtbryggan. Underbart.

Annonser

Read Full Post »

Många är de författare som förvirrar läsarnas sinne med knipsluga mördare och labyrinter av händelser där endast små ord och tilldragelser ger ens den minsta ledtråd om gåtans lösning. Många är också de böcker där morden sker inte urskillingslöst utan efter den största tanke och precision och där ett tema som har mer eller mindre med döden själv att göra styr mördarens hand.

Men få är det som gör det så skickligt som Umberto Eco. Rosens namn är en bok som jag läst om, läst ur och hört om sedan jag började plugga litteratur för tre år sedan, dock har jag på grund av denna alltid lika enerverande anledning som kallas tidsbrist aldrig läst den. Förrän nu.

Handlingen är en klassisk mordhistoria med förankring långt bak i historien – närmare bestämt 1327 då den engelske William av Baskerville tillsammans med sin adept Adso kommer till ett norditalienskt franciskanerkloster för att medla i kampen mellan påven och kejsaren. Dock får han mycket mer pressande uppgifter då mord efter mord uppdagas – ett för varje dag under de endast sju dagar boken, sitt omfång till trots, utspelar sig.
William är den klassiska detektiven och Adso är den ännu mer klassiska följeslagaren, utan att de utmärks av de tråkiga klichéer som följer de allra flesta detektiver i senare böcker. Kärnan finns inte i huvudpersonerna utan i gåtan i sig självt och i de händelser som efterhand nystas upp och slutligen får sin lösning.

Samtidigt som det är en spännande mordgåta i sig, är det också en mångbottnad skildring och en allegori som aldrig riktigt avslöjar vad den egentligen har för betydelse. Det är en storartad återgivning av klostret och livet däri, men framförallt av biblioteket och den gåta det representerar.

Boken kräver ganska mycket av sin läsare, framförallt i tid. Det är ingen bok man kan skumläsa, även om man ibland gärna vill för att inte spänningen ska ta kål på en. Gör man det förlorar man mycket av det väsentliga – inte bara ledtrådar till mordgåtans lösning utan även de underfundigheter och spetsfyndiga skämt som utmärker Umberto Ecos språk.

Berättelsen andas så mycket historia att man nästan ser sig själv gå i klostergångarna, utforska det fantastiska biblioteket och se sig om över axeln efter den gäckande och länge okände mördaren. Det är kort och gott en historisk mordgåta, en sådan där fantastisk bok som det finns alldeles för få av och som böcker som DaVinci Koden och Labyrinten egentligen bara är en blek kopia av.

Rekommenderas för alla de som har den minsta glädje av historiska romaner, mordgåtor, spänning och klurighet.

”Det bästa för en bok är att bli läst. En bok består av tecken som talar om andra tecken, vilka i sin tur talar om tingen. Om intet öga läser boken, står den där med sina tecken; som icke ger upphov till begrepp, och följdaktligen är den stum.” (William, s. 424 i pocketversionen från 2007)

Read Full Post »

Mirrors

En före detta polis försöker få ordning på sitt liv och skaffar ett jobb som säkerhetsvakt vid de förkolnade ruinerna av det en gång berömda varuhuset ”Mayflower” i New York. Men snart börjar han se vidriga skräckbilder i byggnadens speglar, och han måste börja gräva djupt i hemligheterna kring husets förflutna. (från discshop)

Mirrors verkar på ytan vara en klassisk skräckfilm, en sådan som skrämmer skiten ur en men kanske inte ändå lämnar en med det absolut mest djupa intrycket.
Och den kunde ha varit det. Den har alla förutsättningar att vara sevärd både på papperet och i de inledande scenerna. Inledningen är både groteskt vidrig, olycksbådande och lagom spännande för att man ska vilja veta vad som gömmer sig i historien.

Tyvärr har Mirrors de två absolut vanligaste felen som brukar göras med sådana här filmer: Den är alldeles för förutsägbar, och till slut försöker de alldeles för mycket. För mig är det allra mest skrämmande i filmer, och jag misstänker att jag inte är särdeles ensam, det psykologiska och det i det närmaste obefintliga. Den krypande skräcken, den som inte visar sig och därför i vårat sinne kan ta sig nästan vilken form som helst.

Inledningsvis präglas Mirror just av den typen av skräck, och det är det som gör den så bra. Tyvärr är det bara inledningsvis, eller fram till andra halvan tar sin början. Ju mer av historien som börjar nystas upp, desto mer luckor börjar också handlingen utmärkas av, och dest mindre trovärdig blir den. Upplösningen är förvisso nagelbitar-spännande och är snyggt uppdelad på två handlingar, men när saker och ting börjar urarta blir det inte lika spännande längre och slutet lämnar efter sig ett stort frågetecken. Inte ett sådant där snyggt frågetecken, ett sådant som brukar benämnas ”öppet slut” och får tittaren att tolka händelserna efter eget huvud, utan snarare ett frågetecken som föregås av ett ”och” eller ett ”hur tänkte de där…..”

Så, slutbetyget blir väl ett tveksamt ”mja”, eller ett ”kanske sevärd”. Den har det ändå. Nästan. Och stundals är den bra. Faktiskt.

Read Full Post »

Den här veckans kulturfyra om heliga böcker:

 

1. Har du läst Bibeln eller delar av den? Har du i så fall någon favoritdel?
Ja, det har jag gjort, jag har läst hela. Mest på grund av ren nyfikenhet/allmänbildning men också för att vi läst delar av den i litteraturen. Nu var det längesedan jag läste den, men när jag läste den fastnade jag självklart mer eller mindre för vissa formuleringar och meningar, vissa ord och vissa historier.
Jag tycker om Höga Visan för att den är annorlunda än resten av Bibeln, men min favorit är nog Uppenbarelseboken på grund av dess ödesmättade och apokalyptiska språk.

2. Har du läst något ur andra religioners skrifter?
Ja, mer eller mindre beroende lite på var man hårdrar gränsen för ”religion”. Vi har läst en del ur andra religioners skrifter på litteraturvetenskapen, men jag har själv läst väldigt, väldigt mycket religionshistoria och framförallt om mytologi. Mycket av mytologi och religion går ju hans i hand och korsar varandras vägar, och mycket av religionen kommer ur mytologin.
Ska jag nämna några namn har jag läst hela och/eller delar av Koranen, Rig Veda, Ramyana, Bhagavad Gita samt många legender från buddhismen, hinduismen och andra asiatiska religioner och mytologier.

3. Vad betyder religion för dig? Vad associerar du ordet religion med?
Egentligen två helt olika frågor med två helt olika svar. Ordet ”religion” associerar jag främst med olika människors sätt att dedikera sina tankar och sitt livsval till den historia de valt, eller blivit infödda med, att tro på. För mig har också ordet religion en stor historisk betydelse, som sagt främst i association med mytologier världen över. På senare år har också religion fått innebörden av att det är något som man kan tro för starkt på, eller ta i sina händer och omforma så att det främjar ens egna syften och handlingar. Ordet religion skapar också alltid på något sätt en association av hängivenhet i mindre eller större grad.

Vad religion däremot betyder för mig är en annan fråga. Jag har en ganska neutral syn på religion, som sagt har jag läst väldigt mycket om olika typer av religion och dess historia men bekänner mig inte med någon större hängivenhet till någon av dem. Delar av min släkt har större hängivenhet till religionen, men det är en sida av släkten jag inte spenderat mycket tid med och därför har de inte påverkat mig i någon större utsträckning.

4. Finns det någon bok som för dig är så viktig som Bibeln är för kristna, eller som inspirerar dig i dina livsval?
Det är en otroligt svår fråga att svara på, dels eftersom Bibeln självklart betyder olika mycket för olika typer av kristna och dels eftersom jag själv har svårt att föreställa mig den hängivenhet med vilken många kristna dyrkar bibeln.
Däremot finns det självklart böcker som inspirerat mig genom livet och i mina livsval, på många olika nivåer. Dels är det de skönlitterära böcker jag läst och älskat och som till viss del förändrat mitt liv och mitt sätt att tänka, främst Harry Potter- och The Vampire Chronicles– serierna men även Aniara och Andarnas Hus är sådana böcker. En senare läst bok som påverkade mig väldigt, väldigt mycket var Boktjuven av Markus Zusak.

Dels är det också de icke-skönlitterära verk som jag läst många gånger och som jag alltid inspireras av, Det andra könet av Simone de Beauvoir, The Madwoman in the Attic av Sandra Gilbert och Susan Gubar och Soltecken av Linda Goodman. Den senare innebär ju egentligen att jag är intresserad av astrologi som ämne, men jag har läst många böcker i ämnet och just den har följt mig genom hela livet, den är otroligt inspirerande.

Sedan är det ju inte alltid så att böcker rent direkt påverkar ens val i livet, snarare är det väl så att böckerna påverkar ens sätt att tänka och ens sätt att se på världen, vilket i andra hand självklart påverkar ens val i livet och hur man lever de valen. För övrigt är det ju egentligen också så att jag älskar så många av de böcker jag läst, och även de jag inte älskat har ändå påverkat mig i viss mån, positivt eller negativt. Egentligen skulle den där boken som efterfrågas vara ett helt bibliotek, ett sådant där bibliotek som dyker upp i Jorge Luis Borges ”Biblioteket i Babel” och som jag tyckte var så svindlande när jag läste den.

Men då är vi inne på en annan diskussion, och det här inlägget är redan alldeles för långt. Bella och jag har precis ätit sconesfrukost och vilat en sväng och ska nu gå ut en sväng på stan och fynda böcker 🙂

Read Full Post »

Twilight – DVD:n

Det har varit lite saker som kommit i vägen sen jag fick Twilight-DVD:n, men nu har jag haft tid att kolla på den. Att se en film på TV istället för bio var som vanligt lite halvmärkligt, men den är fortfarande lika bra. Minst.

Vad kan man för övrigt säga som inte redan är sagt i dessa oändliga diskussioner, T-kvällar och småprat? Ja, extramaterialen förstås. Det var inte mängder av dem, men det var ändå tillräckligt. Roligast var som vanligt de förlängda och borttagna scenerna, speciellt den extrascenen från ”The Meadow” när de ramlar ner i gräset – det för tankarna till en av de scenerna jag fortfarande saknar från boken, den från Edwards rum där han kraschar in soffan – med Bella i – rakt in i väggen. Jag blev också väldigt, väldigt lättad över att två scener åkte i klippningen, den ena där Bella drar ner Edward i sängen – som bara hade blivit för mycket – och den andra där Emmet påstår att ”She’s not one of us” – som jag inte förstår hur Catherine Hardwicke tänkte när hon gjorde den överhuvudtaget. Det hade förstört Emmets karaktär.

Det jag saknade i extramaterialen för övrigt var kanske en avdelning med Bloopers – men ja, man kan ju inte få allt.

Själva filmen då? Tja, vissa scener har jag börjat gilla lite mer än andra, vissa mindre. Jag blir för varje gång jag ser filmen mer och mer förtjust i Carlisle, både karaktären och Peter Facinelli i rollen. Det var verkligen mitt i prick, det där. Jag tycker också fortfarande att just castingen är bland det bästa i hela filmen, jag tror inte de hade kunnat hitta någon som passade bättre i någon roll (möjligtvis med undantag av Esme och Victoria). Men Alice, Jasper, Emmet, Rosalie, Mike, Jessica…. Alla är lysande, små som stora roller.

Edward och Bella också, självklart. De invändningar jag har är fortfarande inte mot någon skådespelare, utan mot viss regi, manusskrivande och helt enkelt stora frågetecken. Varför förstör de exempelvis hela ”The Meadow”- scenen genom att helt förändra och därmed paja inledningen? ”You need to see what I look like in the sunset” – minuterna före och efter den repliken är rent skräp i min mening, speciellt när man jämför det med bokens ”The Meadow” – ett av de mest underbara kapitlen i hela Twilight.

För övrigt tänker jag inte ge mig in på en jämförelse. Boken är ju, självklart, milsvida ifrån filmen i egentligen alla kategorier – ett faktum som bara stärktes idag när jag för första gången på flera månader tog upp boken och började på en omläsning. Filmen, ja den är väldigt bra, men den är fortfarande inte något annat än en blek kopia av boken. Spännande blir att se hur följande filmer tar sig.

Read Full Post »

Ett album som betytt otroligt mycket för mig i min uppväxt och mitt liv är Jesus Christ Superstar, rockmusikalen som handlar om Jesus sista vecka i livet och om hans död, om Judas svek och om Jesus och Judas förlorade vänskap, i originaluppsättningen från 1970 med Ian Gillan som Jesus. Jag har hört det många, många gånger sedan jag var liten och jag älskar det fortfarande. Därför var jag nervös när jag skulle se och höra den svenska versionen, något jag kanske inte hade gjort om det inte var så att Ola Salo spelade och sjöng Jesus roll.
Och visst var det bra. Det var fantastiskt, och jag skulle ge nästan vad som helst för att få uppleva det igen.
Nu får jag nästan göra det. Skivan har sedan jag fått den snurrat nästan oupphörligt hemma hos mig, och jag ser varje gång om och om föreställningen i mitt huvud.

Musikalen; texten, musiken och karaktärerna har alltid berört mig och jag satt på Operan och smågrät mest hela tiden, något jag nästan gör nu också, när jag lyssnar på den. Allting är bra, skådespelarna, sångarna, musiken och texten.
Nyöversättningen Ola Salo har gjort är väldigt trogen originalet och på sina ställen nästan ordagrant översatt utan att vara krystad, och där han tar sig friheter med texten är det både väldigt fyndigt och väldigt bra.

En låt som var väldigt bra live och även på skivan, och som aldrig för mig har fått riktigt samma genomslagskraft i originalet som den faktiskt får här, är Den sista måltiden (The Last Supper). Den var oerhört mäktig live, och slår även på skivan ett par snäpp högre än sitt engelska original. Här utmärker sig också Dalibor Panic i rollen som Simon, han gör ett fantastiskt framträdande.
I övriga mindre roller gör Lars Humble en grym, elak och härligt ironisk Herodes, speciellt Kung Herodes sång (King Herod’s Song) är ett mästerstycke signerat honom och Ola Salo. Det är också en av de få låtar som gått igenom flera förändringar i texten, men det är inte störande utan mest fyndigt.

Oh what a pity
If it’s all a lie
Still I’m sure
That you can rock the cynics if you try

Åh vilket öde
att alltid vara fejk
om bubblan spricker
nu när du har fått ditt stora brejk

En av de lite mindre förändringar jag tidigare pratade om är en subtil och klockren iakttagelse som tar musikalen från 1970 och in i 2009 med alla dess skönhetsideal, förväntningar, individuella frågeställningar och personlighetsklyvningar. Som jag skrev i min recension av musikalen är Salos Jesus en aning mer sliten åt olika håll, en aning mer vilsen och lite mer mänsklig än de andra jag hört och sett gestaltat honom. Förutom att musikalen också är lite mer modern i klädstil, sång och uttryck är det knappt märkbara textrader som dyker upp här och var som gör den mer modern, exempelvis i min favoritlåt Templet (The Temple). Bland klagomålen som hörs i folkmassan är det ett som inte finns i engelskans original: ”Se min kropp, kan du få mig slank?” En aning cyniskt, kanske, men rader som de här märks här och var i texten och tar den faktiskt till en ny nivå.

I den linjen är också förhållandet mellan Judas och Jesus ännu mer spännande och intressant än jag hört det innan. Det handlar också om små förändringar, små gester och små uttryck. Exempelvis blir de sista raderna i Den sista måltiden (The Last Supper) översatta så här:

Then when we retire we can write the gospels
So they’ll still talk about us when we’ve died

Aldrig riktigt gillat den där Judas
Aldrig sett vad Jesus ser hos han
Sen när vi får chans att skriva evangelium
vinklar vi det så han får all skuld

Den enda låt som inte riktigt lever upp till vad den var live är Simon Seloten/Arma mänsklighet (Simon Zealotes/Poor Jerusalem). Jag var som sagt otroligt imponerad av Dalibor Panic som spelade Simon, och speciellt av denna låten som han live sjöng med otrolig röst, känsla och intensitet. Jag vet inte om han hade en extra bra dag när vi såg föreställningen eller om just den låten behöver upplevas live, för även om den var bra även inspelad var den inte riktigt så bra som den var på Malmö Opera.

Egentligen skulle jag kunna fortsätta i timtal. Jämföra översättningen, och skriva, skriva, skriva hur bra skivan är. Men det skulle bli hemskt tråkigt och jag misstänker att det redan är det. Så jag ska avsluta med att återkomma till det som Ola Salo lyckats bäst med i översättningen, och det som han även på scen tillsammans med Patrik Martinsson åstadkommer som främsta sensation:

Förhållandet mellan Jesus och Judas. De får, vilket också var Salos ambition enligt honom själv, ett mer utvecklat och intressant förhållande även om det handlar om så små förändringar att de inte märks om man inte är riktigt inläst på historien och musikalen redan innan. Men på något sätt är det mer intensivt, mer smärtsamt och mer märkbart. Och även om inte förändringarna är stora så är det fortfarande just Jesus och Judas musikalen bygger sin fascinerande handling på. För i slutändan handlar det ju om personligheter. Det handlar om att vara rädd för vem man är och för vad omgivningen tycker och tänker om en, om att slå sig fri och att lita på – eller förlora tilliten till – sina närmaste.

Read Full Post »