Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2009

Sol och snö

Det här är en bild från en härlig promenad på sjön för några veckor sen. Dock är det ungefär samma väder just nu. Strålande, strålande sol, klarblå himmel, snö och ungefär tio minus. Så perfekt som det någonsin kan bli.
Och så har man ett inomhusjobb. Det är ju typiskt.

Read Full Post »

”Isabel Allende flydde efter militärkuppen 1973 från Chile. I exil skrev hon den stora romanen Andarnas hus, en berättelse i den latinamerikanska traditionen, fylld av berättarglädje och burlesk humor. Den enda roman i denna tradition som skrivits av en kvinnlig författare.
Andarnas hus är en bred krönika över Chiles utveckling i det tjugonde århundradet, speglad i historien om en stor och märklig familjs öden. Det är på en och samma gång en färgrik ordfresk och en dramatisk berättelse som samlat miljoner läsare i den gamla och nya världen.”

Jag är inte mycket för biografier, det ska gudarna veta. Inte heller brukar jag vara direkt förtjust i verkliga berättelser, familjekrönikor eller liknande historier.
Men ibland får även en inbiten läsare som jag vika mig och erkänna mig fullständigt tagen och förälskad i något som jag kanske vanligtvis inte hade tyckt om.
Förvisso är det varken en biografi eller en verklig historia, men det är i allra högsta grad en familjekrönika och den berättar om en familj och deras öde och äventyr under tre generationer.

Men det är också en bok påverkad av den latinamerikanska magiska realismen, en genre jag älskar att förlora mig i och som alltid bjuder på underbara överraskningar. Andarnas hus är en vacker och sorglig saga, med precis så mycket humor som behövs för att inte berättelsen ska bli alltför tung, och precis så mycket magi och oförklarliga händelser för att historien ska fortsätta vara intressant, utan att den blir svår att tro på. Jag älskar karaktärsbeskrivningarna som alla lyckas vara så olika och så fascinerande, oavsett om de är snälla, arga, världsfrånvända eller rent av fruktansvärt rysliga. Isabel Allende har en förmåga att särskilja de olika karaktärerna från varandra med små medel, att ge dem olika uttrycksformer och olika personlighetsdrag som skiljer dem åt i en stor mängd med karaktärer som flyter förbi under åren.

Inte bara personerna har speciella drag. Även huset och dess inredning, Las Tres Marias, ges en speciell plats i berättelsen. Det gamla matsalsbordet får en betydande roll, det trebenta bordet där Clara framkallar andar, den nedärvda järnsängen är alla saker och ting som följer med i historien och dyker upp då och då, förändrade efter tidens tand och den behandling de genom åren får utstå. Det ger inte bara läsaren en levande bild av huset i sig och vilket samband som kan finnas mellan hus och dess ägare, utan även av tidens tand. Allende beskriver otroligt målande och med de sätt som är typiska för den magiska realismen: andarna som dyker upp helt oförvånande, sättet personerna träffar på varandra igen och det typiska att väva in personer, händelser och ting i berättelsen, magiska som realistiska.

Det är en mastig berättelse som tar tid att ta sig till, men den är absolut värd de timmar man får lägga ner på den. Den är full av underfundig humor och vackra meningsbyggnader, målande landskap och starka känslor, hat och kärlek beblandat med sorg och glädje.
Jag älskar den.

Read Full Post »

Jag nämnde i min berättelse från i fredags att jag och Marie blev positivt överraskade av förbandet. Nu är uttrycket ”positiv överraskning” egentligen lite för milt i den här frågan, men just det inlägget var dedikerat till Cirkus Miramar och därför fick det just i den stunden räcka.

Jag tänkte nu förära dem ett eget blogg-inlägg. De var så bra.

Allting började med att vi självklart var på plats i Trollhättan alldeles för tidigt, vilket betydde att vi fick se och höra Miramars soundcheck och även få en liten pratstund med Lindblom och Mauritzson (väldigt roligt, speciellt när Mauritzson lyckades med konststycket att förvåna mig till total tystnad – en ren bedrift.) Det betydde också att vi bestämde oss för att lyssna på förbandet Komrads (som vi aldrig hört talas om innan) istället för att sitta ute på en parkbänk och vara nervösa.
Hursomhelst. Det började helt okej. Vi lyssnade till en början mest med ett halvt öra, och jag vet inte om det var sångarens skrapiga röst eller de vemodiga textraderna som fick oss att lystra till, men någonstans i låten Ingen himmel utan galler började det tändas stjärnor i ögonen på både mig och Marie, vi tittade på varandra i totalt samförstånd och insåg att det här, det är något riktigt bra.
Det påminde lite om Miramar i sina sorgligaste stunder. Det var vackert, det var vemodigt, det var lågmält och det träffade rakt i hjärtat. Det var också en sångare med en fullständigt magisk röst. Vi gick direkt och inhandlade EP:n som såldes, Spleen, och den har sedan dess gått nästan lika varmt i högtalare och huvud som Ici! Politico! Nästan. Självklart.

I mitten av april släpps Komrads första fullängdare med ett tillhörande releaseparty. Som tur är går det att beställa skivan från hemsidan, för jag vet nog inte om jag skulle åka tåg i ungefär trettio timmar och hundra mil och skippa fyra nätters riktig sömn för dem riktigt än, hur bra de än var.

En sådan sak gör jag nog bara för Cirkus Miramar.

Ingen himmel utan galler
Hur skall det gå för Emring?
Inlåst på hospitalet
Skriker, gråter alla nätter
Gråter, skriker alla dagar
Hur skall det gå för Emring?
Ingen himmel utan galler
Låt honom vara vita rockar
Låt honom vara onda drömmar

 

Duvan sover tryggt i trädet
Katten tassar tyst på taket
Till synes sover hela världen
Ändå ligger Emring vaken
Hur skall det gå för Emring?
Inlåst på hospitalet
Ser på månen genom fönstret
Hur kunde livet gå så galet?

Långt ifrån Emring sent inatt
Flyger den fria vind
Ängeln är silvrig, himlen svart
Månen är tyst och vit
Inatt hör rymdens hesa skratt
Aldrig ska Emring bli fri

En liten iakktagelse.

Komrads är ju också från Trollhättan. Är det något speciellt med Trollhättan och relativt okända band som sjunger vackra och sorgliga låtar på svenska?
Finns där några andra musikskatter man inte upptäckt än?
Jag är nyfiken.

Read Full Post »

”Snowfield i Kalifornien var en charmig småstad – en idyll där femhundra människor kunde glädjas åt det perfekta klimatet och den underbara naturen. Innan det hände. Idag är Snowfield en spökstad – eller ett slakthus. Över tvåhundra av invånarna är spårlöst försvunna. Och minst etthundrafemtio av de andra har dött – plötsligt, ohyggligt, oförklarigt. Någonting obegripligt händer i Snowfield. Och det värsta återstår…”

Som vanligt är det inte karaktärsdjupet, eller de språkliga finesserna som är höjdpunkten med Dean Koontz berättelser. Ibland är det dessutom både inte så lite överdrivet och klyschigt.
Men han kan konsten att skrämmas. Han vet att bland det mest skräckinjagande för människans psyke är det okända, det oväntade, och förnimmelsen av ondska snarare än en ren förklaring och beskrivning av vad det onda är och innebär. Phantoms är bland det mest skrämmande jag läst av honom, och det vill inte säga lite.

Framförallt är inledningen av boken hårresande. Koontz skapar en stämning som är otroligt laddad och nervkittlande, en stämning som håller sig ganska länge men som avklingar mer och mer ju längre historien går. Som brukligt är med hans böcker tar spänningen efterhand överhand över skräcken, och ibland balanserar historien lite för nära gränsen för vad som är överdrivet. Tyvärr. Men Phantoms är ändå en klassiker i sin genre, en skrämmande och spännande historia, bland det bästa Koontz skrivit i min mening.

Read Full Post »

Jag bör förvarna dig redan innan. Det här är ingen recension, det är en ren kärleksförklaring.

Hur skulle det kunna vara annat? Det är inte det att jag inte är objektiv, det är helt enkelt bara så att Ici! Politico! är så bra och att det är så lite med Cirkus Miramar som inte är bra.
Ici! Politico! är bandets första nya fullängdare sen 1998 (Två EP och en samlingsskiva har hunnits med under de 11 åren) och förväntningarna är självklart skyhöga. Förvisso har de flesta låtarna på skivan hunnits med att spelas live både en och fyra gånger, och även laddats ner i halvtaskiga demo-versioner och skrapiga live-spelningar, men det är ändå något nytt och spännande med nyinspelningar av låtarna och ändå en helt ny skiva.

Hela härligheten inleds med en relativt ny skapelse, Antenner. Det är en stark öppning och en låt som sätter sig direkt på hjärnan, samt sätter standarden för en skiva som är så bra att den direkt hamnar på topp tre av Miramars samlade verk. Självklart är fortfarande 14ccKemiskt min favorit och inget kan nog putta ner den från tronen, men Ici! Politico! är ändå bland det bästa Miramar spelat in.
Nyinspelningen av Fattiga barn med hjärna är, efter den första överraskningen, otroligt vass och flera snäpp bättre än originalet. Sedan älskar jag också sedan tidigare Fröken Malaria och Fest på slakteriet, två låtar som tidigare bara lyssnats på i demoversioner, och som även de är grymt starka både text- och musikmässigt.

Den största skräcken, och de största förväntningarna, låg inför låten 3 minuter tyst. Jag har nämnt den innan, och det är en låt vi bara har hört live tidigare men som tog oss fullständigt med storm första gången vi hörde den. Det är en grym låt med en fantastisk text och har också förmodligen Miramars bästa intro någonsin (Kanske med undantag av introt till den nya versionen av Fattiga barn med hjärna). Vi var livrädda för att den, liksom Natt i New Orleans, inte skulle vara lika bra inspelad som live, och verkligen ville att den skulle vara det.
Det var den inte. Den var bättre.
3 minuter tyst är en av Miramars bästa inspelningar någonsin. Jag kan nog inte sammanfatta det bättre än så.

Egentligen är det bara Mallformade män, 400 dress-män & jag och Postordersång jag inte har hört innan. Mallformade män dök förvisso upp som demo för en vecka sen och ingick även i repertoaren i fredags, men jag klassar den ändå som ny. Alla tre är positiva överraskningar, låtar som jag kommer köra om och om igen och redan älskar. Som citerat från Miramars gästbok: ”Pär slår till igen, och visar på att han verkligen kan om han vill!”, angående så geniala textrader och nya favoriter som ”Det kan va lyckan att få bo i det abstrakta/Att aldrig tynga sina drömbilder med fakta”.

Resten av låtarna har spelats live under flera år eller endast ett par månader, andra har dykt upp som demos på Miramars egen hemsida eller andra fanbaserade och mer eller mindre obskyra sidor. En del av dem har redan blivit favoriter. Jag har nog någon gång även nämnt den fantastiska Vem skjuter duvor med k-pist – en fullständigt utflippad och galet fängslande låt som ”handlar om att bli gammal och inse att det var nog längesen man var revolutionär… sist” och sätter sig på hjärnan efter första lyssningen.

Jag blir också lycklig över att vi inte är de enda som älskade både skivan och spelningen. Hyllningarna bara dröser in på Miramars hemsida. Mycket välförtjänt.

 

Read Full Post »

När jag och Marie ska iväg någonstans brukar allting bli väldigt förvirrat. Speciellt om vi ska se vårt favoritband, Cirkus Miramar.

I fredags var inget undantag.

Vi hade världens längsta resplan (Åsa-Kungsbacka-Göteborg-Trollhättan-Göteborg-Kungsbacka-Åsa) och att vi överhuvudtaget lyckades ta oss fram och tillbaka hela och rena tycker jag är en ren bedrift från vår sida. (Att vi sedan inte var hemma förrän kvart i fyra- tiden på morgonen är en helt annan historia.) Denna resa gav också upphov både till mycket konstiga blickar från medpassagerare och ett uthasplat och inte särskilt genomtänkt citat från min sida som jag kommer få höra från Marie i evigheter (se rubrik….) Tack snälla Tella för den utförliga vägbeskrivningen, för annars hade vi nog aldrig kommit fram till Folkets Hus och Kulturbaren, speciellt med tanke på vilka problem vi hade med att komma till Trollhättan överhuvudtaget (återigen, se rubrik…)

Den största bedriften den fredagskvällen stod dock Cirkus Miramar för. De levererade en fantastiskt medryckande konsert, precis rätt låtval och galet härlig energi. Jag kan inte vara objektivt kritisk, jag kan bara säga att det var underbart. Speciellt härligt var att höra Pere Lachaise Revisited, en så vacker och så sorglig skapelse och så överraskande. Jag blev också överlycklig över att vi fick höra Fröken Malaria, som är en av mina favoriter och en (minst sagt) medryckande låt att spela live. Både Mallformade män och Antenner (Du & Jag FRA) levererades också i grymma live-versioner.

Sen är det ju förstås Miramar vi pratar om. Det är alltid något som går galet, något som blir extremt förvirrat och någon som försvinner mitt i en låt för att senare dyka upp mitt i publiken och sjunga på fel vers eller fel låt (den senare bedriften brukar vanligtvis åstadkommas av Mauritzson.)

Det är det som är charmen. Det är det som är underbart.

För vad hade en Miramar- konsert varit om allt gått som planerat? Om inte sångaren, den oförliknelige Pär Mauritzson, hade varit en bohemisk och lätt förvirrad (fullständig galen) personlighet som tappar bort sig i låtar och publik och inredning? Om inte hela bandet varit så utflippat?

Som Thomas sa till oss efter konserten: ”Ja, vi tappade ju bort Pär där ett tag, jag vet inte var han försvann, men jag spelade på och hoppades att det var rätt.” Och de flesta gångerna var det faktiskt rätt, och rätt låt. De flesta. Smärre intermezzon som att sångaren och bandet började sjunga, respektive spela, på två helt olika låtar hade en självklar följd att Mauritzson skyllde på Stefan (”Stefan Nordlundh är dopad”) och Stefan skyllde på Mauritzson (”Pär, alla trodde att det var den låten utom du.”).

Men som sagt är det just det som är charmen. Det är det vi älskar.

Det är också väldigt roligt att alla i bandet efter konserten tar sig tid att prata, om det nu är om musik eller om resor eller andra mer eller mindre märkliga ämnen. När Peter Stalefors fick höra att jag åkt tåg 12 timmar bara för att besöka Kulturbaren gav han mig en kram och sa lite försiktigt:
”Du får säga att det inte var värt det.”

Men jag sa samma sak till Peter som jag gick och sa hela kvällen:

Det var värt det. Det är alltid värt det.

Om det här inlägget låter helt konstigt och förvirrat så beror det på att det är fullständigt omöjligt att beskriva något så oorganiserat och galet som en Miramar-spelning.
Så är det.
Här är kvällens foton:


1. Wihoo! Framme i Folkets Hus.
2. Förbandet Komrads, positiv överraskning! Riktigt, riktigt bra band som förmodligen föräras ett eget blogg-inlägg framöver.

 

1. Mauritzson i egen hög förvirrad person
2. Peter Stalefors på gitarr och Thomas Johnsson på bas
3. Lindblom läste en ny skapelse, mycket fint.

 

1. ”Den lille bozoki-mannen med det egyptiska slagskeppet”, a.ka. Johan Frendberg
2. Mine to keep gästade.
3. Pere Lachaise Revisited


Bildspel under konserten och efter.

Tack Miramar för en fantastisk konsert.
Tack PM för att du lyssnade på ett halvhysteriskt vraks konstiga idéer.
Tack för den här gången.

Read Full Post »

Trött

Det verkar som att två nattåg på tre dagar, fyra nätter utan riktig sömn, någon timmes nattsudd på en parkbänk i Trollhättan och flera timmars resande fram och tillbaka börjar ta ut sin rätt… I morse var jag jättepigg, inte lika mycket nu. Snarare jättetrött. Nu ska Linus och jag gå och fika, sen ska jag gå hem och sova jättelänge.

Read Full Post »

Older Posts »