Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2009

”A member of a species that takes over the minds of human bodies, Wanderer is unable to disregard his host’s love for a man in hiding, a situation that forces both possessor and host to become unwilling allies.”

Det var med skräckblandad förtjusning jag började läsa The Host. För hur mycket jag än försökte att låta det bli en objektiv läsning, hur mycket jag än försökte skjuta Twilight– serien in i de mest oåtkomliga delarna av hjärnan, så fanns den ändå där. Naturligtvis. När en serie påverkat ens liv och läsvanor så pass mycket som Twilight i höstas gjorde, är det fullständigt omöjligt att läsa författarens nya bok och inte göra en jämförelse.

Därför är jag imponerad av hur mycket Stephenie Meyer lyckas hålla mina tankar borta från vampyrer i allmänhet och Edward i synnerhet, hur berättelsen håller mig fängslad i Arizonas öken istället för Forks skogar, och hur jag nästan inte alls tänker på kärleken mellan Bella och Edward. Nästan. En liten jämförelse gör jag naturligtvis, men till största delen lyckas den här berättelsen hålla mig fast just för sin egen skull. Jag tänker alltså inte orda mer om Twilight här, jag har redan gjort det tillräckligt.

The Host är en berättelse som klarar sig på egna ben, som balanserar spänning och kärlek på ett bra vis och som väcker lagom mycket tankar om livet, om ondska och om rädsla. Rädsla för det okända, rädsla för det vi inte förstår. Det är också en bok om förändring, för individer och för en hel värld.

Stephenie Meyer har också förmågan att med sitt språk och sina ord lyckas vända bort mina tankar från allt vad rationalitet heter, vad som ”borde” och vad som ”skulle” och vad som definitivt ”inte borde” och ”inte skulle.” Berättelsen är så pass intressant och möjligheterna så pass fascinerande att de små protester som då och då vill dyka upp, blir kvävda och undanskuffade av det där argumentet som inte går att protestera mot: ”Jamen, det är ju bra!” Och det är bra. Det är en fängslande och bitvis skrämmande berättelse, en berättelse som förvisso då och då tappar rejält i fart och mer blir en transportsträcka av lite slött bläddrande och lite väl händelselösa kapitel, men som ändå håller i slutändan. Stephenie Meyer är som bäst när hon har en spännande historia att berätta, en historia eller en händelse  Som tur är tappar den aldrig helt mig som läsare trots vissa långsamma delar, och den för mig viktigaste delen av boken är helt fantastisk, spännande och hårresande. Naturligtvis pratar jag om slutet. Jag vet att alla läsare inte värderar ett bra slut lika bra som jag gör, men jag tycker det är väldigt smart av en författare att låta bokens sista del vara den absolut bästa. Problem som byggts upp får sin lösning, spänningen intensifieras och historien lämnar ett bestående intryck.

Och det, det räcker långt.

Read Full Post »

För länge, länge sedan när magin fortfarande existerade i England, var den störste magikern the Raven King, ett människobarn som växte upp bland älvor. Nu är det början av 1800-talet, the Raven King är bara en legend, och engelsmännen, med sin galne kung och sina slagfärdiga poeter, tror inte längre på magiker. Då uppenbarar sig enstöringen Mr Norrell och nyheten om magins återkomst till England sprider sig. Han övertalas att hjälpa regeringen i kriget mot Napoleon och åker till London där han möter den begåvade Jonathan Strange.

Jonathan Strange & Mr. Norrell är en ganska märklig bok. Med det inte sagt att den inte är bra, snarare tvärtom skulle jag vilja säga. Den ger mig ett huvudbry om vad som egentligen är rätt och riktigt, vad som är fel, vad som är verkligt och vad som är overkligt. Och jag tror att det är författarens mening. Det här är inte en bok om ond och god magi, eller snarare är det inte en bok där ond och god magi tar sig särskilt utstuderade eller specifika former. Ont och gott är inte skilda från varandra utan i allra högsta grad sammanflätade, närvarande hos alla magiker och hos alla personer utan att läsaren riktigt kan skilja dem åt. Det är otroligt intressant.

Samtidigt som boken är ett myller av olika personligheter och karaktärer, alla med sina speciella och unika drag, är den också ett fantastiskt porträtt över ett 1800- tals England där precis allt är möjligt och där allt som kan ske, sker. Miljöer och personer är fantasifullt beskrivna, och allra vackrast är de världar som dyker upp i fantasin.

Det krävs ganska mycket för att väva en sådan väv Jonathan Strange & Mr. Norrell består av. Därför är det inte konstigt att boken inledningsvis är ganska långsam, fattig på spänning och utförligt beskrivande, det må vara förlåtet. Jag kan dock inte låta bli att tycka att Clarke är lite för långsam och drar ut på allting lite för mycket, jag är nära att ge upp ganska många gånger under de två-trehundra första sidorna. Men när väl det magiska och det fantastiska tar fart, blir boken oerhört spännande och de sista femhundra sidorna försvinner lika snabbt som de femtio första. Den grund som Clarke tidigare i boken lagt blir botten för en helt ny värld, en värld där allting får sin plats och där ingen detalj går obemärkt förbi. Sättet att skriva och läsarens inlevelse utvecklas i takt med att karaktärerna i boken själva får mer inlevelse i sin egen historia, själva dras djupare och djupare ner i den virvelvind som sammanbinder olika världar, tidsepoker och sanningar. Det är oerhört skickligt gjort, och det fängslar mig så att jag omöjligt kan släppa ifrån mig boken.

Samtidigt som boken blir mer spännande efterhand, tar också de svarta små kornen av dysterhet över mer och mer, stämningen blir mörkare och mörkare och påverkar både läsaren och karaktärerna i allt större utsträckning. Jag som tycker det sorgliga är vackert och som fängslades av de små, små inslag av dysterhet som inledningsvis präglade boken, blir både uppslukad och fascinerad när mörkret till slut tar över mer och mer och det onda och goda blir alltmer flytande. Den långsamma och alldeles för utdragna inledningen till trots är det en fascinerande (liten) bok som verkligen knyter samman ett Charles Dickens- England med ond och god magi, mer eller mindre småsinta varelser och en stor portion med underbart elaka karaktärer.

Read Full Post »

The Curious Case of Benjamin Button (Benjamin Buttons otroliga liv i svensk översättning) är berättelsen om en man som föds gammal och lever sitt liv baklänges, han blir yngre och yngre medan alla andra blir äldre och äldre. Filmen följer hans livsöde och framförallt hans eviga kärlek till Daisy.

Kanske hade jag alldeles för höga förväntningar på filmen. Kanske koncentrerade jag mig inte tillräckligt mycket när jag såg den, men jag blev inte fullt lika imponerad, eller berörd, som jag trodde att jag skulle bli. Historien är förvisso fängslande nog på sina ställen, men den tappar alltför ofta och den jag saknar hela tiden något jag inte kan sätta fingret på, det där som gör en lagom bra film till en speciell, annorlunda och fantastisk film.

Den är också ganska så långsam och jag kommer på mig själv med att vilja dra i en del trådar, förkorta den lite och förändra vissa scener. Alltför ofta tänker jag på Saleem i Salman Rushdies Midnight’s Children, ett barn som precis som Benjamin föds på natten till en betydelsefull frihetsdag. Benjamin vid första världskrigets slut, Saleem på dagen för Indiens frigörelse. Saleems historia är dock så mycket intressantare och mer sammanhållen än Benjamins, och tyvärr tappas i filmen också hela den symbolik som inledningsvis presenteras mellan Benjamin och den stora sorgeklockan på New Orleans tågstation. Synd.

Jag kom också på mig själv med att längta efter någon som kan beskriva annorlunda livsöden med den fantastiska precision och det sinne för detaljer som krävs: Tim Burton. I Burtons händer blir livsöden så mycket mer än enkla uppradanden av händelser och personer, så mycket mer berörande och fantastiskt än The Curious Case of Benjamin Button någonsin blir.

Visst är filmen välgjord. Den är stundtals väldigt vackert filmad, ibland humoristisk, ibland finurlig. Bara inte tillräckligt. Både Cate Blanchett och Tilda Swinton gör också fantastiska rolltolkningar och lyckas presentera sina karaktärer med en otrolig grace och värdighet trots karaktärernas fall. För mig bär de båda, tillsammans med Taraji P. Henson filmen på sina axlar, även om Brad Pitt är väldigt bra i huvudrollen bleknar han vid sidan av Blanchetts och Swintons framträdanden.

Jag ser hellre Big Fish ytterligare än gång.

Read Full Post »