Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2009

En till bokenkät

Bokenkäter är roligt. Återigen från Bokhora.

Senaste bokköp:
Har precis beställt The Host, The Hobbit, Människohamn och Madwoman in the Attic.

Senaste bibblolånen:
Hm, det var ett tag sedan… Jag läste Meredith Ann Pierces Mörkängel– trilogi i höstas, det var nog den… Sen har jag lånat en del fackböcker till plugget, men de är inte så roliga så jag skippar dem.

Senaste utlästa boken:
The Tales of Beedle the Bard.

Favorittidning:
Egentligen hade jag velat haft tid att läsa någon riktigt bra litteraturtidning, jag hänger med alldeles för lite vad gäller nya böcker och författare. Som det har sett ut de senaste åren har det inte funnits ens en minut över för något sådant, men jag har försökt att i alla fall läsa de tidningar som kommer hem i brevlådan ett par gånger om året från de organisationer jag är med i (Djurens rätt, Amnesty, SOS Barnbyar). Egentligen är väl Djurens rätt min favorit där, men med SOS Barnbyar följer ibland med brev från mitt lilla fadderbarn, och det är något som alltid är lika underbart roligt att få hem.

Plats där jag helst läser:
Det varierar otroligt mycket på var jag bor. Egentligen är väl min favoritplats rent allmänt någon jätteskön öronlappsfåtölj med mjuka armstöd där man kan gosa ner sig i flera timmar. Men när jag bodde i Växjö brukade jag på våren alltid sitta ute på gräsplätten framför min lägenhet, vid husväggen där vårsolen var helt underbar. I min förra lägenhet var min balkong min favoritplats för att läsa. Så, ganska varierande.

Så sorterar jag min bokhylla:
Som en manisk galning. Jag svarade tidigare på en utmaning om boksamlingar, och för att sammanfatta den så sorterar jag i första hand efter språk, skönlitterär engelska före svenska, utländska författare översatta till svenska, så svenska författare och efter det poesi, dramatik och facklitteratur. Inom språkdelen är böckerna placerade efter författare (efternamn) och flera böcker av samma författare enligt år. Tvångsmässigt, I know.

En bok som jag minns att jag läste när jag var liten:
Herregud, vilken bok minns jag inte att jag läste när jag var liten? Jag började min karriär som läslus när jag var väldigt liten, från nio- till trettonårsåldern läste jag enorma mängder Kitty-, Mary-Lou och Sprakfåle- böcker (Wahlströms röda ungdomsböcker). Men en av de två böcker som jag minns mest var nog Jorden runt på åttio dagar, som jag fick när jag var åtta eller nio och som introducerade mig till Jules Vernes värld. Jag lusläste varenda bok av honom som fanns på biblioteket den närmaste tiden… Den andra boken var Ringaren i Notre Dame, som jag fick när jag var åtta och som då lämnade ett enormt intryck på mig. Jag älskar den fortfarande.

Vilken bok i min bokhylla har jag ägt längst:
Av de böcker som fortfarande står i min bokhylla så är det nog antingen Ringaren i Notre Dame eller Jorden runt på åttio dagar. Sedan har jag barn-sago- och ungdomsböcker jag ägt längre, men de är nerpackade.

Vad ser jag mest fram emot att läsa i vår:
Oj… jag är så dålig på boksläpp och kommande böcker, har svårt att hålla mig uppdaterad. Men det får nog bli The Host. Förvisso släpptes den i höstas, men jag har inte läst den än och får hem den snart. Längtar!

Annonser

Read Full Post »

Jag har nu äntligen läst The Tales of Beedle the Bard, en bok jag längtat efter sedan den annonserades. Jag kommer inte ha sinnesnärvaro eller hjärta nog att skriva en objektiv recension, så jag kommer helt enkelt bara säga vad jag tyckte om den.

Jag älskade den. Självklart. Hur skulle jag kunna göra annat? J. K. Rowling stal mitt läshjärta för många år sedan, eller rättare sagt för precis tio år och en månad sen. Plus två dagar.
Det var på julafton 1998 jag fick Harry Potter och De Vises Sten, jag var tolv år och slukade precis allting vad böcker hette. Harry Potter blev inget undantag, snarare blev den direkt min favoritbok och fortfarande den mest älskade bok jag äger och har. Jag läste boken från pärm till pärm på julaftonsnatten, och sedan läste jag om den på juldagen. Hur skulle jag kunna låta bli?

Efter tio år och sju böcker älskar jag dem fortfarande lika mycket, och naturligtvis blev The Tales of Beedle the Bard en lika stor upplevelse som jag hoppats. Samtidigt som berättelserna skiljer sig väldigt mycket från Harry Potter- serien, lyser ändå J. K. Rowlings typiska sätt att skriva igenom lite då och då. Berättelserna bär också spår av folksagor, vilket jag tycker är väldigt spännande då det är en sagogenre jag studerat ganska mycket. Det är inte så mycket själva historierna som påminner, utan snarare symbolik, typiska karaktärer och sensmoraler.

Jag gillar också skarpt ”Professor Dumbledore’s Notes”, ett påhitt som jag tycker är lika roligt som Harrys och Rons handskrivna anteckningar i Fantastic Beasts and where to find Them.
Det är svårt att nämna någon favorit, eller ens sätta en berättelse framför den andra då jag tycker alla är speciella och fantastiska på sitt eget vis. Dock är jag ju som bekant obotligt svag för mörka, dystra och hemska berättelser, gärna de som är dränkta i blod och slutar i död och elände. Därför finner givetvis med en gång The Warlock’s Hairy Heart sin alldeles speciella plats i mitt förvridna hjärta.
En annan berättelse som kräver sin diskussion är The Fountain of Fair Fortune. Inte så mycket för berättelsen i sig, den är ganska klassisk i sitt sago-stuk och innehåller både en resa, tre följeslagare och ett prov för varje sådan. I slutändan visar det sig också, som det så ofta gör i sådana här berättelser, att det egentligen inte är det magiska som säkerställer berättelsens lyckliga slut, faktiskt finns det inget magiskt alls utan endast tron på det magiska som höjer självförtroendet hos karaktärerna.
Det speciella med berättelsen är illustrationen. Jag tänker inte avslöja hur, inte heller tänker jag bege mig in på en diskussion vars svamlande vägar skulle bli milvis för långa och alldeles för slingrande. Har du läst boken vet du nog vad jag menar, och jag tar gärna en diskussion om saken. Jag kan säga som så mycket, att jag har två olika teorier, den ena mer trolig än den andra men också en smula tråkigare.
Jag låter det vara så, innan jag beger mig in i alltför fantastiska och osannolika funderingar.

Slutligen är det kanske främst en bok för den som redan älskar Harry Potter, för den som är bekant med världen J. K. Rowling har hittat i sitt huvud och för den som slukar alla hennes ord. Inte för att inte berättelserna klarar sig fint på egen hand, snarare tvärtom, men om de fängslar en läsare som inte är bekant med Rowling och hennes värld, kan jag inte säga något om.
I wouldn’t know.

Read Full Post »

Bokenkät

Från Bokhora

1. Vilka författare köper du alltid i inbundet (dvs, snabbt efter boken kommit ut)?

Jag lägger alltid vantarna på J. K. Rowlings böcker dagen de ges ut, både Harry Potter- serien och extraböcker som Fantastic Beasts and Where to Find them och nu senast The Tales of Beedle the Bard.
På senare år har också John Ajvide Lindqvist blivit en favorit, så hans böcker ramlar ner genom min dörr ganska så snabbt de också. Alltid inbundna. Att köpa inbundet betyder i och för sig sällan för mig att jag vill ha dem snabbt och direkt, utan snarare just för att jag vill ha dem inbundna. Lite snyggare, lite mer bok.
Även David Eddings och Stephenie Meyer inhandlas inbundet.

2. Vilka författare har du flest böcker av i bokhyllan?

Det måste vara David Eddings, har de flesta av hans serier och det är ganska många… Jag kan dock inte vara säker då två tredjedelar av min boksamling befinner sig i ett garage i mitt gamla hem i Småland och en tredjedel (den allra käraste, den jag absolut inte kan leva utan) finns i min bokhylla i Norrland.
Förvisso har jag också en sådär 40-50 Kittyböcker nerpackade i en låda på min mammas vind, men jag vet inte om det räknas då de inte står i min bokhylla och då ”författaren” Carolyn Keene består av många författare som använder sig av samma pseudonym….

3. Vilken var den senaste boken någon tipsade dig om, och vad tyckte du om tipset? Var blev du tipsad, om det var en blogg?
Jag minns inte när någon tipsade mig direkt, men jag brukar själv införskaffa mig tips på bloggar och hos vänner. Senaste var nog på Bokhora, där jag blev otroligt längtansfull efter Bleeding Heart Square.

4. Vilken var den senaste boken du gav bort? Mottagande?
Jag gav min kära mor En blomma i Afrikas öken av Waris Dirie. Hon är helt såld på biografier, speciellt om de är berörande, och hon blev därmed överlycklig.

5. Har du några biblioteksreservationer just nu?

Nä, faktiskt inte (Helt otroligt….) Jag har högar med böcker hemma som ska läsas, så jag har tvingat mig själv att hålla mig borta från biblioteket just nu.

6. Vilken bok/böcker läser du just nu?

Just nu läser jag Jonathan Strange and Mr. Norrell, och hittills är den väldigt lovande…

Read Full Post »

Det var längesedan jag läste en ny bok. Säkert flera veckor. Jag har läst om Twilight-serien och jag har även spenderat jul och nyår med att läsa om Wuthering Heights.

Det tar sin tid. Wuthering Heights är inte världens lättaste bok att läsa, engelskan är tidstypiskt gammaldags med många svåra och ovanliga ord, och hade jag inte läst boken på svenska en gång innan hade det tagit ännu längre tid, möjligt är att jag hade gett upp helt.
Samtidigt är språket en av de största tjusningarna. Det placerar berättelsen i sin samtid med en gång och skapar en aura av gamla tider, en gammal kultur och en närmast förlorad värld.

Den världen är ofta mörk, rentav svart, och kärlekshistorien utspelar sig i skuggan av karaktärernas hat och illvilja, både mot sig själva och andra. Hatet och desperationen är för mig bokens största behållning, jag tycker den mörka stämningen är bland det mest fascinerande jag läst. Det är också fascinerande att läsa om boken efter att ha läst Twilight-serien ett par gånger, då jag efter första läsningen tänkte på vilka likheter som finns mellan Edward och Heathcliff, och mellan de båda komplicerade förhållandena i böckerna. Kanske ingen direkt likhet i själva historien, men det finns där i uttrycket och det finns i melankolin, i känslorna och kanske framförallt i den utmärkande besattheten. Jag tycker det är  intressant hur just besattheten störtar Heathcliff och Cathy i hat och förtvivlan men för Bella och Edward blir anledningen till evighetslång kärlek. Inte för att kärleken inte finns i Wuthering Heights, och när försoningen och föreningen slutligen uppenbarar sig är den också fullkomlig. För mig, och detta har jag haft oändliga diskussioner om med min lärare i litteratur för några år sedan, visar sig försoningen också i flera, var för sig intressanta, led. För mig är Heathcliffs och Cathys slutliga förening det mest fridfulla i hela boken. Det påminner om ett annat förhållandes inledning, gång och slut i en annan av mina favoritböcker från samma tid: Ringaren i Notre Dame.

Egentligen har jag lika mycket att säga om den här boken som jag har svårt att säga det. Vi ägnade många intressanta timmar åt att diskutera den här boken när jag läste litteraturvetenskap, en rolig diskussion som inleddes av jämförelser mellan Thrushcross Grange och Wuthering Heights som symboler för civilization respektive förvildning, fortsatte med funderingar om intertexter och språkvetenskapliga finesser, och slutligen urartade i kommentarer som ”Men Heathcliff är ju lite smarrig sådär.”

Ja, det var ett sidospår. Jag har tydligen ovanligt svårt att formulera mig idag, så jag låter det vara med citatet:

You said I killed you – haunt me, then! The murdered do haunt their murderers, I believe. I know that ghosts have wandered on earth. Be with me always – take any form – drive me mad! only do not leave me in this abyss, where I cannot find you!

Read Full Post »

Kvällsljus

Jag behövde lite ljus efter dagens (bokstavliga) mörker. Ungefär halv tre slocknade hela Östersund och därmed våra datorer och arbetsmöjligheter. Typiskt nog krånglade varenda server och varenda dator även efter strömmen kom tillbaka efter sisådär en och en halv timma.

Kul. Inte.
De här bilderna tog jag i höstas. Om jag saknar något häruppe, så är det de småländska skogarna. Och hösten.

Read Full Post »

Jag har nu läst ut Breaking Dawn, och hela Twilight-sagan, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Egentligen har jag väl tömt ut det här ämnet tillräckligt mycket för att skrämma iväg vem som helst (med det möjliga undantaget för Twilight-skaran) men det är snart lika bra att ge upp och inse att ämnet faktiskt är obegränsat.

Outtömligt.
Tydligen finns det inte heller någon gräns för hur många gånger man kan läsa boken utan att tröttna. Jag får helt enkelt inte nog.
Jag har varit seg på jobbet den här veckan. Breaking Dawn har hållit mig vaken alldeles för länge varje kväll, hållit mig i ett orubbligt grepp och mina veka protester om att "kanske det är nog nu" har med en gång obönhörligen tystats.
Den är lika spännande varje gång. Trots att jag vet precis vad som händer och trots att jag kan den till stora delar utantill vid det här laget. Ordens makt ska aldrig underskattas, och sättet Stephenie Meyers ord håller mig bunden är helt makalöst. Samtidigt som den är lika spännande nu som första gången jag läste den, är den också så – i brist på ett bättre ord – underbar. Den är ljuvlig, hänförande, makalös och fantastisk och jag håller inte bara andan för spänningen utan för att den är så bra.

Det är en hel del skribenter med ett, som de tror, bättre vetande uttrycker sig i förfasade ordalag om Stephenie Meyers adjektivsjuka, upprepande och tröttsamma språk.
Jag måste säga att jag inte har en aning om vad de pratar om. Jag älskar Meyers språk, det är så underbart befriat från allting som "ska vara" eller "bör vara" och är istället hänförande beskrivande och kärleksfullt. Dessutom är en vass humor skickligt och alldeles lagom infört här och där i berättelsen – på ett sätt som ganska mycket påminner mig om J. K. Rowlings humor. Fred och Georges repliker i Harry Potter– serien kan framkalla lika galna gapskratt, ibland mitt i allvaret så skrattet tenderar att fastna med halva andan kvar i halsen, som Emmetts retsamma repliker om och till Bella, eller Bellas egen förvåning över sig själv i Breaking Dawns tredje del. Det är precis lagom doserat, och det är helt underbart.

Meyer har också en förmåga att placera ord tillsammans som passar så väl ihop och skapar sådana kontraster att man läser dem om och om och om igen – jag kan ibland fastna på en mening i flera minuter. Såsom en av mina – många – favoritcitat i just Breaking Dawn.

His face glowed with an expression of triumph that I didn’t understand – it was the expression an angel of destruction might wear while the world burned.

Det enda jag vill göra nu, det är att plocka fram Twilight och börja om från början igen. Igen. Och igen.

Read Full Post »

”Det storslagna australiensiska landskapet utgör bakgrunden till denna historia om brittiska aristokraten Lady Sarah Ashley som kommer till Australien i slutet av 30-talet för att leta efter sin man, vilken åkt dit för att sälja deras ranch. När hon kommer fram finner hon maken död och att hennes enda tillgång är en boskapsranch lika stor som Belgien.

För att rädda sin egendom måste hon tillsammans med en råbarkad boskapsfösare driva boskapen genom det oändliga, karga landskapet. Det blir en svindlande resa och tillsammans upplever de en kärleksaffär, hur andra världskriget drabbar Australien i och med Japans bombningar av Darwin och ställs inför val som kommer att förändra deras liv.”

Australia verkade verkligen som min typ av film. Storslagen, historisk, vacker och så vidare. Tycker man om sådana filmer får man ibland ta att det kan vara vissa klichéer i dem, och Australia är verkligen en mästare på klichéer. Inte så att jag inte har sett värre, för det har jag, men de dyker upp titt som tätt och är alltid lika förutsägbara. Vad som är bra är att de faktiskt inte förstör filmen helt och hållet, så grova är de inte, utan de är mer små irritationsmoment som man sitter och ler lite allvetande åt någon minut, sedan kan man gå tillbaka till att njuta av en fantastiskt vacker filmatisering, bra skådespelare och framförallt en Brandon Walters som stjäl halva filmen. Förutom det är jag otroligt imponerad av David Wenhams elaka Neil, som är så outhärdligt vidrig att man skruvar på sig i biostolen, Wenham som tidigare mest varit känd för den snälle, veke, tillbakadragne Faramir i Lord of the Rings.

Musiken är ibland lite väl högtravande, Baz Luhrmann har ibland lite för högtflygande idéer och allting är ibland lite väl mycket, inte minst trodde jag i början aldrig att filmen skulle hålla i tre timmar. Men efter att de första två varit lite halvspännande, väldigt klichéfyllda och ibland lite långsamma, blir sista timmen för mig gastkramande spännande. Sextio minuter verkar hålla på en evighet, filmen griper ett otroligt tag i tittaren och jag är också fullständigt fascinerad av den totala vändningen som driver mörker in i det ganska gulliga skede filmen kommit in i halvvägs. Det jag faktiskt är mest tjusad av är hur Luhrmann lyckas väva in peripetin i varje tråd av historien; karaktärer, handling, väder, färgtoner, stämning, död och liv. Det är här filmen blir riktigt bra, och riktigt sevärd.

Slutsatsen är en film som har en eller två klichéer för mycket, men ändå inte helt störande sådana. Hade inte den sista timmen gett filmen sådan rejäl fart hade det blivit ett mycket sämre betyg, men jag tyckte faktiskt om den och jag tycker alla skådespelare gör mycket av sina roller. Det är framförallt en film som i alla sin storslagenhet och vackra miljöer gör sig allra bäst på bio.

Read Full Post »