Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2008

Jag hade tänkt vara en duktig bloggare och lista alla böcker jag läst under 2008. Sådant är alltid så roligt, se vad man läst, tyckt om och tyckt lite mindre om. Men smart som jag är lämnade jag min egen dator hemma i lägenheten i Östersund, och på den datorn befinner sig nu min lista på lästa böcker, ganska oåtkomlig.

Men egentligen gör det inte så mycket, av lite olika anledningar. För det första är jag ingen duktig bloggare och har således glömt att skriva upp ungefär en tredjedel av böckerna jag läst, och för det andra är det bara få av böckerna som varit riktigt väsentliga. Det är roligt att gå tillbaka och läsa sina egna recensioner, även om jag inte recenserar alla böcker jag läser, och kanske inte alltid håller med mig själv i efterhand. Men, återigen, det är det som är roligt med att läsa om en bok. Det är inte alltid man tycker samma sak andra gången, eller så upptäcker man nya saker. En av mina vänner som nyligen sett Låt den rätte komma in, och inte läst boken, hade en fantastiskt spännande idé om historien som jag inte alls tänkt på när jag läste den, och som gör mig väldigt nyfiken på filmen. Ja, jag måste ta tag i att se den där filmen nu.

Jag har också läst om en del böcker. Twilight- serien har jag läst om många gånger. The Philosopher’s Stone läste jag om två gånger då jag skrev två stycken uppsatser om den i litteraturvetenskapen. Wuthering Heights läser jag om i skrivande stund.

Jag har nog inte läst riktigt lika mycket i år som jag brukar göra, till stor del på grund av den grymma hög med tjocka böcker jag var tvungen att ta mig igenom till min magisteruppsats på universitetet, och varken tid eller ork fanns till så mycket annat. Det beror också på att jag läst en viss serie på fyra böcker en så där åtta gånger nu, och även sysslat med en del andra omläsningar i år. Några nya böcker har det ändå blivit, och bland de bästa jag läst i år har varit Harry Martinsons Nässlorna blomma, Lian Hearns trilogi Sagan om klanen Otori och Selma Lagerlöfs Den Löfwensköldska ringen. (Åh denna underbara författare. Jag klarar mig inte ett helt år utan att läsa/läsa om en Lagerlöf-bok….)

Så till de jag minns allra mest. De som stannat i min tanke långt efter sista sidans sista ord, de som man både vill och inte vill ska sluta, de underbara, de minnesvärda, de fantastiska. I år består de av en obehaglig svensk skräckroman, en fängslande krigsskildring och en minnesvärd vampyrserie på fyra böcker….

Låt den rätte komma in
Jag tog mig äntligen tid att läsa den bok jag tänkt läsa så länge, men aldrig gjort. Jag fastnade för John Ajvide Lindqvist när Hanteringen av odöda publicerades, och än mer fascinerad och skrämd blev jag av Låt den rätte komma in. Den är så bra. På så många plan.

Boktjuven
Markus Zusaks underbara och annorlunda berättelse som handlar om en liten flickas fascination för ord och böcker, väckt i andra världskrigets hopplöshet och närd av trotset som föds av nazisternas bokbål och förbud. En tankeväckande och vacker bok med ett bildspråk som ibland påminner om sättet på vilket min favoritpoet lägger sina ord. Vackert, sorgligt och underbart. Boken hade också den i särklass mest fascinerande baksidetext jag någonsin läst.

Twilight
Naturligtvis, och allra mest, allra starkast och allra bäst var under året den där boken, eller de där fyra böckerna, som jag aldrig kunnat tänka mig skulle göra så stort intryck på mig och spela en så stor roll i mitt liv. Jag trodde, efter The Deahtly Hallows förra sommaren, att det skulle vara lugnt på fronten av sådana böcker ett tag.
Ack, så jag bedrog mig. Twilight-hysterin, framförallt lovorden på Bokhora, fick min nyfikenhet att byggas till den grad att jag beställde hem första boken (jag avskyr att ställa mig och vänta i en bibliotekskö på tio personer, vill jag ha det nu så vill jag ha det nu). Egentligen lät det inte som min typ av vampyrbok, men det dröjde ju inte mer än fram till Port Angeles förrän jag var fast, såld, kär och förlorad. Jag slukade boken över natten och bar sedan runt på den på jobbet med ett, har jag hört, saligt litet leende på läpparna.
Och det är ju förstås Edward allt handlar om. Naturligtvis. Jag är lika mycket, om inte mer, förälskad i honom som jag var i Heathcliff när jag för första gången läste Svindlade höjder för så länge sedan. Så oförstådd. Så mystisk. Ond, men ändå älskad. Svår, men ändå förstådd.
Ni som vet, ni vet, så egentligen behöver jag inte försöka hitta orden som inte finns där. Ni som inte vet, läs och älska. Eller hata. Under året som gått har det varit minnesvärda diskussioner om en bok som inte verkar gå någon oberörd förbi.

Read Full Post »

Pan’s Labyrinth

”Året är 1944, slutet av det spanska inbördeskriget. Ofelia och hennes mamma Carmen flyttar upp i bergen där Carmens nye man kapten Vidal och hans män i Francos armé, strider mot de sista motståndsmännen.

Ofelia dras mot en övervuxen labyrint i närheten av deras nya hem. I denna förtrollade värld möter hon labyrintens väktare, den mäktige Pan, som hävdar att han känner till hennes riktiga identitet och hennes hemliga öde. För att få reda på sanningen utsätts Ofelia för tre farliga uppdrag och ett skrämmande och häpnadsväckande äventyr tar sin början. Men i bakgrunden lurar Kapten Vidals verklighet som blir allt svårare att skydda sig ifrån… ”

Jag tycker om filmer som är mörka, dystra, sagolika och hopplösa på samma gång, där mörkret verkar ofrånkomligt och nära och där precis allting ändå är möjligt. Jag tycker om filmer som är gjorda i en miljö där allting verkar absolut äkta och genuint, och jag tycker om när skådespelare lever sig fullständigt in i sina roller.

Jag fullkomligt älskar Pan’s Labyrinth. Eller Laberinto del fauno, som den heter i original. Faunens Labyrint. Historien är underbar, vacker och dyster. Den verkar utspela sig både i ett verkligt, historiskt och förtryckt Spanien och i en annan värld, magisk, hemsk och underbar. Ofelias desperata tro på den magiska världen och hennes utsathett i den verkliga, är det som verkligen fängslar och håller mig fast i filmen, tragiskt och gripande på samma gång. Efter att ha sett färdigt filmen är jag ganska fundersam, men vad som hände eller inte hände kan jag inte utveckla här. Men har du sett filmen, tar jag gärna en diskussion.

Jag älskar allt med filmen: kläderna, omgivningen, skådespeleriet och de dystra blå och grå färgtonerna som är fullkomligt fantastiska. Det är inte riktigt en fantasy-film, snarare en sagohistoria invävd i verkligheten och i det som skapar våra drömmar, vår vilja att vara någon annan, våra sagor. Vår fantasi, framför allt.

Read Full Post »

Om synkronisering

Jag har stött på rejäla svårigheter med mitt fotografiprojekt och kursen som från början var på 25% och inte skulle ta sådan tid, men som nu har tagit både mycket tid, pengar och tankeverksamhet. Jag älskar att fotografera, har gjort det väldigt länge och tyckte därför att en nystartad kurs om grafik och foto var något som lät högeligen intressant.
Tyvärr hade jag inte konfronterat de problem som nu visat sig uppstå. Jag vet inte om jag hade kunnat räkna ut de problemen på förhand, men eftersom jag inte brukar tänka efter före så antar jag att jag inte hade kunnat det. Svårigheterna med den här kursen är att förena teori och praktik, två ämnen som för mig tydligen är ganska vitt skilda.

Jag älskar att skriva. Ett paper på fyra sidor, en hemtenta på tio, en salstena på tjugo eller en D-uppsats på fyrtio. Det spelar inte så stor roll, faktiskt. Så länge jag får skriva om det jag tycker om, vilket under min universitetstid varit språk och litteratur, så trivs jag. Jag är väldigt dålig på att utvärdera mitt eget sätt att lägga orden, men det har hänt att jag fått komplimanger för min språkbehandling av både lärare och elever.

Jag älskar också grafik och foto. Jag kan stå i timmar i mörkrummet och småfixa med en bild, eller fotografera fyra rullar på en konsert, eller, ja. Något liknande. Hittils har grafikkursen också bestått av att trycka i linoleum och i koppar samt att fotografera. Mina litteraturkurser har handlar om att läsa och skriva, läsa och skriva.
Så. Precis som det ska vara.

Men hur kombinerar man dem? Varför har ingen berättat för min stackars tänker-inte-efter-före-hjärna hur det går till? När jag nu står inför problemet att skriva om mina tryck och foton är jag sorgligt handikappad och orden som mest brukar hamna på papperet utan större eftertanke, verkar plötsligt mer oåtkomliga och motsträviga än jag någonsin upplevt dem. De hackar, stammar och stakar sig fram och vill inte alls passa ihop med varandra. Jag, som älskar ord. Jag älskar att skriva om texter, om musik och filmer, om böcker, sinnesintryck, om ja, allt. Men tydligen klarar jag inte alls av att skriva om något jag själv gjort i praktiken, trots att jag mycket väl vet precis hur jag tänkte och precis hur jag upplevde det. Högst märkligt och oerhört frustrerande.

Men så har jag ju heller aldrig varit någon större stjärna på synkronisering. Ännu ett bevis på min oerhörda inkompetens inom denna svårbemästrade djungel.

Read Full Post »

Pappersväggar består av tio mindre berättelser och även ett slut på Hanteringen av odöda. Egentligen skulle varje berättelse behöva en egen liten sammanfattning och recension, för de är så pass olika. På sätt och vis tycker jag berättelsestuket i hela boken skiljer sig från det jag tidigare läst av John Ajvide Lindqvist, och jag är faktiskt mer förtjust i de tidigare, mer täta och verklighetsnära berättelserna än de lite mer science-fiction-betonade och luddiga historier som dyker upp i Pappersväggar.

Det jag tidigare har tyckt så mycket om med Lindqvist berättarspråk är att hans ord, måhända enkla men kraftfulla, smyger sig in i varje tanke, i varje vrå i sinnet när man läser, fastnar och stannar. Det är det fullständigt absurda men ändå så verklighetsnära att det känns som om det är tätt inpå. Det är berättaren, allvetande men inte riktigt där ändå, som alltid fascinerar mig. Pappersväggar är lite annorlunda, men fortfarande innehåller den tillräckligt av Lindqvists språk och känsla för att jag ändå ska tycka om den. Jag tycker inte lika mycket om den som Hanteringen av odöda och Låt den rätte komma in. Men den är ändå bra.

Hanteringen av odöda, ja. Det finns ju en avslutning på den i Pappersväggar. Ett väldigt, väldigt, väldigt bra avslut. Kanske bäst att det räcker med att jag säger så. På tal om det så älskar jag Lindqvist efterord till boken. Pappersväggar, alltså. Speciellt tycker jag också om berättelsen Evig/Kärlek. Den är precis så gripande och hemsk och ångestskapande som många av mina favoritberättelser är. Från en lycklig början, inte för lycklig men väldigt lycklig, går det utför tills berättelsen till slut placerar sig på en total, nattsvart botten. Den, och Sluthanteringen, är mina favoriter i en bok med väldigt udda och olika berättelser.

Read Full Post »

Ravennas dotter är den tredje och avslutande delen om den unga Aeriel och hennes kamp att vinna maken Irrylaths kärlek. I de två tidigare böckerna, Den fjortonde bruden och Vidundrens väg presenteras Aeriel och hennes kamp att förgöra Häxan och hennes sex vampyrer, och för varje bok lär läsaren känna Aeriel och hennes kamp för rättvisa närmare, och mer och mer om henne själv avslöjas. I Ravennas dotter börjar den sista striden närma sig och gåtan som följt berättelsen i de två tidigare böckerna får sitt svar.

Trilogin är väl uppbygd och väl fördelad, och de små funderingar man tidigare haft får svar i den tredje och avslutande boken som också är den bästa och mest spännande. Det var åratal sen jag läste de här böckerna sist och egentligen är de ungdomsböcker, men i Ravennas dotter tar verkligen både karaktärer, språk och berättelsen fart och den är spännande hela vägen, som de två tidigare inte riktigt var. Samtidigt är det en så nära sammanhållen trilogi att det inte går att läsa bara trean, och berättelsen får till slut en helhet som är bra, även nu.

Read Full Post »

 

(Citat av J. R. R. Tolkien, foto av mig.)

Read Full Post »