Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2008

Hon är totalt rubbad. Det var hon som en gång skrämde livet ur oss när vi skulle göra koppartryck ute i en av Sankt Sigfrids-sjukhusets nerlagda lokaler. Det brukar förvisso ofta också vara hon som sätter fantastiska griller i huvudet på oss om vad vi kan åstadkomma (och inte åstadkomma) i mörkrummet.

Idag berättade hon om sitt lilla missöde i helgen (människan borde inte släppas lös) när hon skulle ha föreläsning för ett antal förskolelärare, alla vilka skulle åka med tåget klockan fyra. Eftersom det var helg var naturligtvis bildsalen larmad, så varje gång de gick ut och in pep och tjöt det utav bara helskotta. Så kom Eva (vår bildlärare) på den fantastiska idén att tejpa för låset, och visst upphörde tjutet, men å andra sidan slog dörren igen och ingen kom in i bildsalen. Där stod Eva med en grupp förskolelärare som alla skulle med tåget klockan fyra och alla saker inlåsta bakom en dörr med förtejpat lås. ”Och alltihop slutade med att jag fick ringa Securitas, och så kom det en man som var två meter lång och jag trodde det var Gud Fader själv som kom med nycklarna till universum. Jag fick dyrt och heligt lova att aldrig mer tejpa igen låset till bildsalen.”

Är hon inte underbar?

Idag var för övrigt också sista föreläsningen för bildkursen, nu är det bara projektet kvar. Jag kommer sakna bildavdelningen på universitetet, och de där långa torsdagskvällarna i mörkrummet när man blivit snurrig av att hela tiden gå ut och in ur ljusslussen (allmänt kallad ”Tombolan”) och smått hög på koffein, fixeringsmedel, framkallningsvätska och brist på rejäl mat. Det brukar också vara då de mest lysande idéerna framträder av någon underlig anledning. Får se hur många av dem jag lyckas återskapa till projektet.

Read Full Post »

”År 1391 seglar den unga borgarhustrun Anne från Lübeck till sin barndomsstad Stockholm. Hon väntar sitt första barn och hoppas börja ett nytt liv tillsammans med sin make.

Drömmarna slås i spillror när ett våldsamt oväder blåser upp och det gamla hansaskeppet förliser. Som enda överlevande räddas Anne i land i skärgården av ett fiskarpar. Snart inser hon att hon svävar i livsfara och lyckas fly in till staden. Där föder hon en dotter, men får förtvivlad beskedet att flickan inte klarat sig.

Utan familj och med alla sina ägodelar liggande på havets botten måste nu Anne bygga upp en egen tillvaro. Stockholm är en osäker plats för en ensam kvinna, Anne tvingas hela tiden vara på sin vakt. Men hon låter sig inte kuvas, hennes vilja är stark. Och hon möter två män som bägge kommer att få ett avgörande inflytande på hennes öde.”

Brännmärkt lät väldigt bra. En historia precis i mitt tycke, och sådär lagom spännande. Tyvärr tappade jag intresset efter första sidan. Det är lättläst på gränsen till tråkigt, språket är helt onyanserat och inte ett dugg fängslande och karaktärerna är både platta och förutsägbara. Att jag ens läst ut den beror på att jag faktiskt vill veta vad som händer, men själva spänningen infinner sig inte förrän de sista trettio sidorna ungefär, och det är alldeles för sent. Historien har tillräckligt mycket i sig för att kunna bli en bra berättelse, men då hade den behövt mycket mer spänning, mer intressanta personer och framförallt ett mycket bättre språk.

Read Full Post »

Frostbiten

”Midvinter. Läkaren Annika och hennes 17-åriga dotter Saga har precis flyttat till ett litet samhälle i Norrbotten eftersom Annika har fått en tjänst på det lokala sjukhuset. Den lilla staden med sin till synes eviga polarnatt verkar precis så trist som Saga föreställt sig.Men allt står inte rätt till i den bitande vinterkylan: Annika upptäcker att det är något som inte stämmer med sjukhuset medan orten drabbas av mystiska dödsfall och olyckor. Och det står till slut väldigt klart för alla att när världen runt omkring slutligen försvinner in i ett kaos av snö, is och blod är det sista man vill höra att det är mer än en månad kvar till gryningen…” 

Frostbiten är en fullständigt rubbad film och därför ganska rolig. Den driver hejdlöst med sig själv och är mer svart komedi än skräck, men den har ändå flera snygga stilgrepp och balanserar länge och väl på en jämn linje mellan komik, svärta och rädsla. Vad som till slut får den att vackla är att filmmakarna inte verkat lära sig skillnaden mellan varulvar och vampyrer, och istället för att hålla sig till den ursprungligt presenterade legenden försökt göra en mer skrämmande hybrid som mest är…. märklig.

Slutet lämnar många obesvarade frågor, men det känns ändå rätt typiskt för en film som är så komplett vrickad. Jag gillar den faktiskt, och jag kan mycket väl tänka mig att se den igen då den förutom komiken innehöll flera skrämmande element och överraskningsmoment. Jag var också väldigt förtjust i färgtonerna filmen igenom, de är precis så kalla och grå som en midvinternatt ovanför polcirkeln bör vara.

Det är oundvikligt att jämföra Frostbiten med 30 days of Night, som Martin och jag såg i våras, och även om en sådan jämförelse är svår att göra då filmerna är oerhört olika gjorda, har de ändå ungefär samma handling. En månads mörker ovanför polcirkeln. Men Frostbiten tar som sagt sig själv inte på något som helst allvar och driver med allt som går att drivas med, och är så där skräck-äckligt rolig och fullständigt utflippad. 30 Days of Night däremot, är bläcksvart och dyster och får en som tittare att känna sig fruktansvärt utlämnad, rädd och ensam. Den lämnade både Martin och mig märkligt berörda. Dessutom är vampyrerna väldigt annorlunda och väldigt fascinerande i 30 Days of Night. I Frostbiten är de mest…. blodiga.

Read Full Post »

Twilight

Så var den då över. Fortare än jag någonsin trott möjligt, och både mer och mindre känslosamt än jag hade trott. Både mer och mindre bra.

Det här kommer bli ett långt, svårt och jobbigt inlägg. För det var längesen jag hade så blandade känslor både före och efter en filmupplevelse. Det var också längesedan jag kände så mycket för en film. Inte bara bra, helt enkelt mycket. Jag vet inte om det hade att göra med hur mycket jag älskar och avgudar boken, och hur mycket jag velat, men aldrig riktigt vågat, hoppas på filmen. Trots allt finns det ju mycket få, om någon, filmatisering som ens är i närheten att leva upp till bokens känsla och liv. Kanske inte alla tycker så, men för mig är ordens makt oförstörbar. Ouppnåelig.

Jag har alltid älskat böcker. Böcker, och orden de består av. Kanske för att det med rätt sorts ord går att måla upp en verklighet i sitt eget inre så sagolik och svindlande att man inte vill, eller kan, göra en kopia av den som är ens hälften så fantastisk.

Ändå hoppades jag på Twilight, av många orsaker. För att kunna göra film av ord, det är också vackert, även om det inte är lika vackert som orden i sig själva. Och filmen är inte lika vacker som boken. Inte lika fängslande. Inte lika sällsam eller ens i närheten så passionerad.

Men den har känslan. Ibland. Ibland dyker det upp en gnista av ordens eldkraft, och även om den inte tänds många gånger, räcker det ändå. Det räcker för en film som vill så mycket mer än den kan, som i vissa scener lämnar efter sig tårar av besvikelse eller upprördhet, i andra av lycka. Det räcker för att jag, Nina och Isabelle inte kan släppa varandras händer under filmens hela gång. Det räcker för att vi säkert allihop kommer gå och se filmen igen. Flera gånger. Det räcker bara inte hela vägen. Den har en del av boken, om än bara på sitt eget lilla vis. Det finns där, bara inte tillräckligt. Även i de scener den rätta känslan infinner sig, får de ofta ett alltför aprubt och otillräckligt slut.

Jag har svårt att säga vad det var jag tyckte om och inte tyckte om. Jag nöjer mig nog med att säga att ja, vissa scener var faktiskt en ren besvikelse. Vissa scener var lycka bortom ord. Mina ord åtminstone. Kanske finns det någon som kan beskriva dem bättre än jag gör. För trots allt, hur bra den än var, ibland, kommer den ändå aldrig att byta plats med den värld och den bild jag ser bakom orden jag läser, i böckerna jag älskar.

Men, jag vet ändå att jag älskar den. Inte som boken, nej. Men det visste jag redan innan. Jag älskar den, på sitt eget lilla vis. Kanske är det Pattinsons Edward, det där leendet som får hela biosalongen att sucka. Kanske är det hans ögon. Kanske är det så, att det räcker med att älska boken så stort för att en film som ändå försöker, inte blir en fullständig besvikelse. Kanske.

Read Full Post »

Don’t be hasty.

Cirkus Miramar är bandet som aldrig annonserar sina spelningar mer än en vecka i förväg, aldrig riktigt har koll på var och vad det egentligen är de spelar, och verkligen ger tyngd åt begreppet ”Att skynda långsamt”.

Deras senaste nyhet på hemsidan kom den 4 november. Det var 2007. Duvorna i Reims har på samma hemsida funnits som en nyhet ungefär lika länge. Skivan Heliopoetica har varit under inspelning i, runda slängar, fem år. Att beställa från webshopen tar ungefär tre år. Idag fick vi dessutom genom klotterplanket på hemsidan veta att en inbiten Miramar-lyssnare uppmärksammat en poster där tydligen Miramar skulle spela tillsammans med Mimikry i Göteborg nästa lördag. Minsann. Ingen i bandet själva verkar ha uppmärksammat det tillräckligt för att själva placera ut det på hemsidan.

Men, det gör liksom ingenting.

Som basist- Thomas i bandet sa till mig och Mie förra spelningen, det är inte speciellt lätt att till en spelning samordna åtta förvirrade musikanter, som dessutom har sammanlagt ungefär ett dussin barn att räkna in i ekvationen. Det är därför inte speciellt förvånande och fullt förståeligt, när de ändå lyckats ta sig till rätt plats i rätt tid, att Thomas ofta glömmer sina skor och genomför spelningen barfota, och den eminente Mauritzson rätt ofta glömmer både låtar och texter.

Men, som sagt, det spelar ingen roll. För var hade vi då hittat charmen? Var hade det speciella funnits om inte sångaren och ledgestalten i bandet varje konsert sett ut som om han inte har någon aning om vad han gör i denna världen, utan snarare hör hemma i det sammelsurium och tillsammans med det märkliga persongalleri hans egna låtar består av?

Så länge Cirkus Miramar och Pär Mauritzson fortsätter berätta de historier de gör, fortsätter skriva världens mest fantastiska musik och fortsätter framföra sina fantastiska (i ordets allra mest udda bemärkelse) spelningar, så gör det inte så mycket att saker och ting går lite långsamt och förvirrat till.

Jag har inte bråttom.

Read Full Post »

Det öde huset

Read Full Post »

"En bra bok". Kanske är det ett alldeles för subjektivt uttryck för att ens få finnas, men likväl som det är subjektivt är det också individuellt, och jag har själv ganska typiska kriterier för vad jag tycker är en bra bok. Egentligen räcker det att den är fängslande. Fängslande är ett bra ord, ett ord som kan innehålla väldigt mycket. En bra bok kan också överraska mig inte bara vid andra genomläsningen, utan även den fjärde, eller tolfte. De flesta böckerna i Harry Potter- serien överraskar mig fortfarande varje gång jag läser dem, och jag orkar inte börja räkna på hur många gånger det är. Jag har faktiskt inte hela dagen på mig.

Så många chanser har Twilight– sagan inte hunnit få än. Men det kommer. Jag har precis läst om hela serien för andra gången, och då och då dyker det upp saker jag inte lade märke till första gången, eller saker jag nu kan se på ett annat sätt, personer jag märker är annorlunda sedan första gången jag lärde känna dem.

Naturligtvis är det en av de största tjusningarna med en bra bok. Jag har aldrig förstått vitsen med att läsa en bra bok en gång. De flesta jag säger detta till ser på mig som om jag inte vore riktigt klok, de tycker att just att läsa en bok en gång är precis tillräckligt. Men är det inte precis som med en människa? Ser du inte en person du precis lärt känna, lite annorlunda andra gången ni ses? Eller tredje? Händer inte det rätt ofta?

Jag skulle vilja säga att jag är långtifrån en så pass duktig läsare att jag kan ta in allt i en bra bok i bara en genomläsning. Det går inte. Dessutom beror läsningen på andra saker än just läsningen; omgivningen, åldern, förväntningarna, stunden, känslan. En bok är inte en bra bok om den inte är en egen liten värld inuti de där pärmarna, en föränderlig värld med ord som inte är fasta, utan kan betyda olika saker för varje gång du läser dem.

När jag nu, återigen, har tagit mig igenom tre böcker i serien, och ungefär halva fjärde, är det just historien och karaktärerna jag älskar och känner till som fängslar mig, i kombination med de små detaljer jag inte alls lade märke till, eller tänkte på, första gången. Som Edwards (obefintliga) telefonmeddelande – så typiskt karaktären att jag förmodligen accepterade det utan vidare funderingar första gången; Rosalies brutala och korta sammanfattning av sin egen sorgliga historia – ja, Rosalie själv förresten. Jag inser också hur mycket jag älskar den Edward som irriterar, retar och skrämmer Bella innan hon vet vem han är – innan kapitlet på ängen, innan de blir oskiljaktiga. Inte för att jag tycker mindre om honom sedan – snarare tvärtom – men jag vet inte om jag tidigare uppskattat hur mycket jag tycker om den delen av boken, eller de subtila påminnelserna i efterföljande böcker, nu så mycket mer tydliga när jag kan hela historien.

Jag kan också mycket väl tänka mig att jag kommer nå de där tolv – och ännu fler – genomläsningarna ganska så snart. Som Nina sa igår, jag kan läsa och läsa om Edwards och Bellas "pratstunder" hur många gånger som helst, och aldrig tröttna på dem. Jag slits fortfarande mellan sympati och ilska mot Jacob – även om den senare känslan ofta överväger den tidigare. Jag kan se Edward framför mig lika lätt som jag kan se Hogwarts – och ingendera är påverkade av sina filmatiseringar. Jag har förvisso inte sett Twilight- filmen ännu, men jag har sett ganska mycket i bild- och trailerväg, och varje gång jag öppnar boken framkallar ändå orden sin egen värld, sina egna bilder – inte filmens. Det är starka ord och det är en fantastisk, passionerad, kärleksfull, hatisk och märklig historia. För mig, är det en bra bok.

"If we had happy endings, we’d all be under gravestones now."

Read Full Post »

Older Posts »