Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2008

Måttligt irriterad

En bra grej, när vi nu ändå lever i en värld där det finns datorer med skrivbehandlingsprogram, vore ju att rätta en uppsats i ett sådant och inte för hand. På så vis kan man också skicka tillbaka den elektroniskt, liksom den lämnades in till examinator. Ska det nu nödvändigtvis rättas för hand så hade det åtminstone kunnat gjorts med en bläckpenna och i någon mån läslig stil.

Då hade jag inte behövt använda cirka två av tre timmar till att försöka uttyda den pyttelilla, med blyerts skrivna skrivstilen min examinator rättat min 32- sidiga uppsats med.

Dessa andra två timmar hade kunnat användas till att förbättra min uppsats. Istället har de använts till att slösa energi och ilska, samt ett okänt antal svordomar, på förslag till rättningar som jag med knapp nöd kan tyda.

Det finns datorer av en anledning!!

Read Full Post »

Höst….. igen.

Read Full Post »

Igår var jag, kära mor, Tina och mormor och såg Moody Blues i Jönköpings Konserthus. Jag var bergsäker på att det var Kinnarps Arena vi skulle till, men biljetterna och en envis Tina överbevisade mig. Konserthuset alltså.

Musiken älskades stort av publiken, speciellt klassikerna. Det gick inte att missa alla ”aaaaah” och ”oooohhhh” när One More Time to Live, The Question, Dawning is the Day, Ride my See-Saw och On the Other Side of Life presenterades.

Själv saknade jag mina två av mina favoriter, Melancholy Man och The Balance. Men jag fick åtminstone min allra största favorit, Nights in White Satin, och med det är jag nöjd (se tidigare inlägg). För övrigt framförde de en fantastisk version av låten, fullständigt mirakulöst mäktig och helt perfekt. Justin Hayworth sjöng som om han fortfarande vore tjugo år.

I övrigt lät On the other side of Live som om Pink Floyd mixtrat med den och musiken i stort var rockigare och ljudligare än inspelad på skiva. Inte för att jag har något emot rockigt, men det jag älskar med just Moody Blues är det melankoliska, det lugna, det sorgliga. Den ensamma tvärflöjten och den poetiska rösten, och jag saknade det mycket på konserten. Detta är den enda invändning jag har, annars var det en stor konsert av ett stort band och att få höra Hayworth sjunga direkt till hjärtat var värt konserten, bara det.

Read Full Post »

True Blood

Såg första avsnittet av True Blood igår. Mina förväntningar var på… medel, kan man säga. Den har, såvitt jag läst, fått en del bra recensioner och det är ingen mindre än Alan Ball, skaparen till en av mina favoritserier, som gjort den.

Men tyvärr är den inte i närheten av klassen Six feet under hade. Handlingen utspelar sig i ett modernt USA, där vampyrer "kommit ut ur kistan" och lever bland allmänheten. "True Blood" – äkta blod – finns att köpa i sexpack och på barer och vampyrerna själva är alltifrån överviktiga gamla militärer till den där ensamme, slitne varandraren som kliver in på en bar i Louisiana. Det är här handlingen börjar ta fart, för där möter han Anna Paquins tankeläsande och lätt hysteriska person, en person som blir oerhört fascinerad av vampyren.

Jag vet inte om det möjligtvis kan bli bättre under seriens gång, men det här var bland det absolut sämsta jag sett i hela mitt liv. Och jag har sett en del. Idén att visa hur exploaterade och smutsiga även den tyngsta legend kan bli när de dras fram i, här det metaforiska, dagsljuset är väl en god idé men det blir mest… dåligt. Den enda som har någon chans här är Stephen Moyers dystra Bill, men inte ens han fascinerar tillräckligt. Det enda som egentligen intresserar mig är själva idén, speciellt när det under året har varit ett märkligt allmänt, eller kanske "modernt" intresse för vampyrmytologi, följt av dussintals mer eller mindre dåliga böcker och serier, den senaste jag dissade i serieform var Moonlight.

Men även om jag inte gillar de "nya", s.k. "fanpires", så tror jag nog (och hoppas) att det är en trend som går över, att det skulle drivas så långt som i True Blood är närmast en omöjlighet. Jag kanske ser andra avsnittet också för att vara snäll, men jag tvivlar på att det är bättre. Det är snart, för att inte säga omedelbart, dags för  vampyren att lämna dagsljuset och åter bege sig till mörkret och graven i den mytologiska mystiken. Det är där den hör hemma.

Read Full Post »

På ett informationsmöte idag på jobbet fick jag ganska mycket att tänka på. Jag tänker inte meddela vad, för jag har inte bestämt något och det vore alltför dumt att göra det innan jag själv är säker. (Ni som redan vet eller gissar vad jag pratar om, skriv inte heller vad det är i kommentarerna, tack. Men ni får gärna lämna en kommentar ändå om vad ni tycker. Nina, du vet vad jag menar.)

Men det lutar åt en smärre förändring i mitt liv. Frågan kan ju vara, varför skriva om det här om jag inte ens tänker berätta vad det är? Ja, den frågan har jag också ställt mig. Men å andra sidan är det svårt att veta vad man vill, och att skriva om det utan att skriva om det egentligen, kan faktiskt hjälpa. Om så bara för en själv.

Jag har ett längre tag behövt en förändring. Mycket kommer forsätta som det var, men mycket blir också i andra banor. Om det nu händer. Jag vet säkert på måndag. Då kommer jag också berätta det.

Nu ska jag försöka skriva färdigt om Harry Potter och den verklighetsflyende läsaren. Ikväll håller Johan Lindbloms ord mina tankar i sina rätta banor.

Read Full Post »

Under sökande efter namnens betydelse i Harry Potter, hittade jag det här. För mig, som lever i böckernas värld, var det bland det finaste jag läst på väldigt länge.

 

"Natalie McDonald nämns endast en gång i serierna under Sorteringsceremonin i Harry Potter och den flammande bägaren. Hon sorterades till Gryffindor. Det är känt att J.K. Rowling tog med Natalie i serierna till minne av den riktiga Natalie McDonald, som var en ung flicka (9 år) som den 3 augusti 1999 dog i leukemi.

 

Natalie var nio år och tyckte mycket om Harry Potter. En kompis till Natalie skrev till J.K. Rowling i juli 1999, i slutet av Natalies liv, och bad att hon skulle skriva om Natalie i böckerna. Då J.K. Rowling återvände från sin semester mottog hon brevet, och sade att hon "hade en dålig känsla av att det var för sent". Hon skrev ett e-mail tillbaka till Natalie, som innehöll information om utgåvan, men detta var inte förrän dagen efter Natalies död. Natalies mamma Valerie besvarade brevet, och det sägs att Valerie McDonald och J.K. Rowling nu är vänner."

/Harry Potter- wikin

Read Full Post »

Om att läsa på olika sätt

Snart, snart, har Twilight premiär på bioduken.

Jag hoppas verkligen jag kommer gå och se den. Just nu är jag lite orolig.

Tänk om de förstör den? Det är så lätt att förstöra en film, och efter att ha läst Empires special om den (en tidning jag värdesätter och alltid läser) så blir jag ännu mer orolig. Om filmen görs i ungefär samma linje som deras special blir det riktigt, riktigt illa. De fokuserar på den hysteri boken skapat bland ungdomar, och deras sammanfattning avslutades med: "The long version involves plenty of teenage (and vampire) angst, a certain amount of mortal peril and lots and lots of high school traumas."

Oj. Har de läst samma bok som jag? Finns det så många sätt att se på en berättelse? Eller är det bara så att de väljer att attrahera den yngre publiken, de som kanske lägger ut mest pengar på sin hysterI?

Eller är det kanske bra, alltihop? Är det bra att de yngre som älskar den gör det för sina orsaker, och de "äldre" för sina? Är det inte märkligt att där yngre läsare tycker det är spännande med påståenden som "Interview with the Vampire meets The O.C.!" (usch…..), tycker äldre (eller kanske helt enkelt, mer erfarna) läsare det mest fängslande är Bellas undertryckta passion och Edwards mordlust och kärlek i clinch med varandra, och den eviga frågan om vad som är rätt och fel, om det sorgliga, det mörka och det omöjliga?

Om filmen väljer den mer oerfarna läsaren, är det kanske bättre att inte se den? Eller kan man ändå se i den det man älskar från boken?

Att inte se den vore svårt. Jag har ju, precis som alla andra, redan förälskat mig i idéen av Robert Pattinson som Edward (Även om han naturligtvis inte kan helt jämföras med bokens Edward). Kanske finns det en tonårig, hysterisk, fnissande läsare i oss alla ändå?

(Och, min tveksamhet i början av inlägget är naturligtvis en retorisk fråga. Självklart kommer jag se den. Jag kommer inte kunna låta bli.)

Read Full Post »

I skenet från…..

Read Full Post »

Jane Eyre

Berättelsen om Jane Eyre har i många år varit en av mina favoriter. Naturligtvis. Hur kan man inte älska berättelsen om den oälskade lilla flickan som hittar sig själv och sin kärlek i Thornfield Hall och dess mörka hemlighet? Hur kan man inte fascineras av det dunkla i Charlotte Brontës berättelse, mystiken och skräcken för det okända, för det vansinniga, för det svåra?

Den BBC-producerade TV-serien i två delar tar till vara på de flesta ingredienser som gör boken så fantastisk. Filmatiseringen i den engelska landsbygden och det dystra slottet Thornfield är oerhört vacker och den suggestiva spänning som utmärker boken finns också här. Framförallt finns också spänningen mellan Jane Eyre och Mr. Rochester, och det är ändå det, i samspel med omgivningen och spänningen inför det okända, som är det bästa med boken.

Dock är det ändå skuggan mellan dem som är det mest intressanta. Problemet som intensifierar deras historia, gör spänningen tätare trots att det inte förrän i slutet uppenbaras vad det är. Det är skickligt att göra en frånvarande skugga så närvarande och låta den ta så stor plats, liksom i boken är det en obehaglig kyla som ständigt finns där och ständigt gör sig påmind, och framförallt håller tittaren fängslad från börjar till slut. I nästan fyra timmar.

 

Read Full Post »

”När det ofattbara kommer till Blackeberg är det först ingen som märker något. Det är senhöst 1981 och livet i förorten pågår som vanligt. Men när kroppen av en tonårig pojke, tömd på blod, hittas i närliggande Vällingby börjar rykten om ritualmord sprida sig, inte minst på löpsedlarna. Ännu anar ingen vad det verkligen är fråga om. Tolvårige Oskar fascineras av mordet, men det är inte det viktigaste som händer i hans liv. Det har flyttat in en ny tjej i porten bredvid. Dom blir vänner. Dom blir något mer. Men det är något som är fel med henne. Något som inte stämmer. Och hon kommer bara ut på natten.”

På något lustigt vis har jag lyckats läsa Lindqvists andra romaner och inte hans debut, den mest kända. Så är det ibland, och nu har jag rått bot på det misstaget.

För ett misstag var det. Låt den rätte komma in är tveklöst det bästa han skrivit, och en av de mest skrämmande berättelser jag läst. Den tar lite från klassisk vampyrmytologi och blandar det med smutsig, svensk förort och sådana otrevliga ämnen som mobbning, underkastelse, försvar och rädsla. Det är skickligt att skriva en bok där det som skapar mest skräck inte är det onaturliga och mytologiska utan det vanliga, det som händer varje dag och som man ofta blundar för. Det är skickligt att låsa fast läsaren i historien trots att den ibland närmast är motbjudande i sitt psykologiska mörker och sina unkna miljöer. Det är också skickligt att så väl väva in Elis situation i Oskars, att så väl beskriva deras förhållande och att göra deras vänskap till en sådan naturlig sak.

Samtidigt är Låt den rätte komma in så obehaglig som bara en roman av John Ajvide Lindqvist kan vara. Den kryper längs ryggraden, den letar sig in i tankens minsta vrå. Och den stannar där. Länge.

Read Full Post »

Older Posts »