Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2008

Jeffery Deaver har skrivit en mängd psykologiska thrillers, och I samlarens spår är den första med den förlamade brottsplatsutredaren Lincoln Rhymes i huvudrollen. Här får läsaren således en hel dos bitterhet från Rhymes om sitt tillstånd, hans oförmåga att hjälpa till, men även hans möte med polisen Amelia Sachs. Tillsammans försöker de lösa ett fall där mördaren efter varje bestialiskt mord lämnar ledtrådar efter sig till nästa mord. Men polisen är aldrig snabb nog…

Vad som är spännande med I samlarens spår är just den psykologiska skräck som Deaver skapar i relationen mellan brottslingen och hans offer. Det är skrämmande och äckligt närgånget beskrivet, samtidigt som det oerhört klyschiga språket verkligen drar ner boken i träsket ibland. Spännande är också de små, små ledtrådar som brottslingen lämnar efter sig och som sakta skapar en bild av denne, en bild som är svårtydd fram till sista kapitlet.

Men slutet är för omöjligt, för ologiskt. Jag tycker om att bli överraskad, det är ju själva grejen med thrillers, men samtidigt ska det väl ändå finnas en chans för läsaren att åtminstone i efterhand se några få ledtrådar till upplösningen? I slutet med en lättad suck kunna utbrista: ”jaså det var det var!” Jag sätter mest ett stort frågetecken vid sista kapitlet, men samtidig är vägen dit rätt spännande och även om, som sagt, språket inte direkt är kvalitativt är boken ändå en bladvändare och en underhållande höstläsning, lagom till mörkret kryper på.

Vad som är både läskigt och intressant är att Deaver själv inte, som vanligt bland populära böckers författare är, ser ut som en påklistrad, leende posterpojke på insidan av omslaget, utan snarare som en av sina psykopatiska mördare. Kontentan av den slutsatsen borde bli att man inte ska ha sådana fördomar, men jag kan inte låta bli att uttrycka ett: ”läskigt”.

Annonser

Read Full Post »

Ibland behöver man slippa undan verkligheten ett tag. Ibland behöver man sluta tänka och förlora sig i en värld som i sig själv inte finns längre, en drömvärld där till och med förfallet och livsproblemen är kantade med bladguld.

Då föreslår jag Evelyn Waughs En förlorad värld. Det är en bok som vältrar sig i den förlorade engelska aristokratins välstånd och dekadens, dess förfall och dess baksidor, deras huvudpersoners kärlek, sorglöshet och bitterhet. Vi får genom den enkla Charles Ryders ögon följa familjen Flyte, deras magnifika gods Brideshead och deras liv i London och på landsbygden. Charles nära vänskap med den dekadenta men problemtyngda Sebastian Flyte väver in honom i familjens nät, ett nät som han själv genom Sebastians syster drar allt hårdare åt.

Det är inte bara doften från den gamla engelska landsbygden, från suspekta absint-barer i London och Oxfords studentkvarter som är så fängslande med boken. Evelyn Waughs språkdräkt ger boken ett odödligt liv och inte bara låter läsaren lukta på atmosfären, utan förflyttar oss till den värld där förgängligheten, sjukdomen och föraktet är lika praktfullt tecknade som passionen, kärleken och vänskapen. Tro och begär blandas med hat, fattigdom med rikedom och frågor ställs som inte alltid får svar i bokens handling, och som kanske inte ska få det heller.

En förlorad värld är en mäktig bok, en sådan bok som man inte klarar sig utan att ha läst minst en gång i livet, och den rekommenderas varmt.

Read Full Post »

Den trettonde historien marknadsförs som en roman i viktoriansk stil, hyllandes klassiker som Jane Eyre och Wuthering Heights. Rescensenter har påtalat den som en efterföljare till systrarna Brontës mästerliga verk och författarskap, och en bok som går i dess anda är det sannerligen. Men jag vet inte om jag snarare än ‘arvtagare’ skulle vilja benämna den med det väsen som upptar största delen av boken; spöket. Liksom handlingens trådar sakta vävs in i varandra genom berättelsen gång, lika sakta följer berättelsens spöken hand i hand med historien, lika envetet lämnar 1800- talets stora engelska romaner sina spår i berättelsen. Sida. efter. sida. efter. sida. Likväl som det är en kuslig berättelse, är det också en kusligt väl sammanhållen tråd i boken, en tråd som hålls samman inte bara av dåtidens berättelser, utan även av nutidens lyssnare, förankrade i historien och i legenderna.

Margaret Lea lever i dået. Hennes liv består av författare, böcker och sin fars antikvariat. Hon är ingen söt liten undangömd hjältinna, snarare än lite skrämmande bild av vad ensamheten kan göra med en människa, samtidigt som hon är rörande dedikerad till sina böcker och många gånger överraskar mig i sina resonemang om livet att, ”så har jag också tänkt.” Hennes liv är illusionen, hennes vänner de dammiga volymerna av Austen och Dickens. Så ombeds hon att skriva den ljusskygga författaren Vida Winters självbiografi, en världsberömd författare som aldrig berättat sanningen om sig själv och som inte ens borde känna till den ensamma Margaret Lea. När Margaret motvilligt tar sig an uppgiftenupptäcker hon att det är så mycket mer gömt bakom Winters tystnad än enbart excentritet, hennes historia ruvar på en mörk hemlighet, en hemlighet och en spökhistoria som inte bara befinner sig i dåtiden utan även i nuet. Vida Winters nu, och Margarets nu.

Det som främst fascinerar mig med den här boken är inte, som jag tidigare nämnt, det språk som Setterfield mindre än sina berömda föregångare väl besitter, utan historiens makt och hennes sätt att berätta den. En klassisk berättelse knyts samman med pyskologisk skräck och det för genren så vanliga tvillingtemat, ändå blir det inte uttjatat utan nyskapande och väldigt skrämmande. Dåets historia i kombination med nuets efterlevande och deras sätt att mer leva i historien, i kombination med berättelsens och illusiones makt, ger en bok som fängslar och fångar, men framförallt när berättelsen tagit fart mot en upplösning som blir både överraskande och skrämmande.

Det tog tid för mig att komma in i berättelsen. Jag vill inte gärna, som baksidan gör, jämföra den med Wuthering Heights och Jane Eyre. Däremot kan jag säga att den går i dess spår, och även om den har uppenbara brister är den lagom mysig och lagom skrämmande så här i höstmörkret.

Read Full Post »

Vad är det som gör boken Twilight så spännande? Så beroendeframkallande, rent av besattskapande? Diskussionerna i bloggar och dagstidningar har varit många och idoga, en del framhäver Edward som en mansgris och en klyscha utan like och Bella som en mesig, kvinnoförnedrande och kärlekskrank typbild av den bleka och osynliga tjejen. Andra använder samma påstående i motsatt riktning; Edward är den där underbara manstypen som man alltid faller för, och vilken tur att han för en gångs skull kan falla för den där lilla plugghästen som ingen annan ser!

Jag håller mig någonstans mitt emellan. Edward och Bella har förvisso en hel del egenskaper som har använts innan till liknande karaktärer. Det är inte det som gör dem spännande. Det spännande är på det sätt de skiljer sig. Det som är spännande är hur Stephenie Meyer lyckas göra Edward till en slags Heathcliff i en för evigt sjuttonårig vampyrs skepnad, en melankolisk och ond varelse i vars inre striden mellan lusten att döda och lusten att älska sätts igång av en oansenlig, nyinflyttad tjej. En tjej som är udda, märklig, annorlunda. Hon är, talande nog, rädd för blod och nålar men tar andra skräckmoment iskallt. Hon spenderar hellre en eftermiddag med Brontë och Austen än sina klasskamrater. Det som gör dem klassiska, inte klyschiga, är för mig det bästa med dem.

För mig är också det mest spännande med boken inte Edward och Bella själva, utan det som försiggår Bella och Edward emellan. Spänningen. Passionen. Olidligheten i att inte kunna röra varandra. Hennes begär, och hans. Så lika, och så olika. Så omöjliga.

Flera debattörer har nämnt en av de underliggande orsakerna till den fullständiga fascinationen boken skapar; Bellas heta känslor för Edward. Hon närmast torteras av åtrå till honom. Förvisso finns den sanna kärleken även där, den äkta kärleken och den eviga. Det är den klassiska biten. Den nyskapande biten är på vilket sätt kärleken porträtteras, på vilket sätt den blandas med torterande begär och mördande instinkter. Det sätt på vilket boken är så nyskapande, och behåller spänningen så väl, det är det som för mig är så oerhört fängslande med den.
 

”And third, I was unconditionally and irrevocably in love with him.”

Read Full Post »

Twilight – Stephenie Meyer

About three things I was absolutely positive.
First, Edward was a vampire.
Second, there was a part of him – and I didn’t know how dominant that part might be – that thirsted for my blood.
And third, I was unconditionally and irrevocably in love with him.
Jag började läsa Twilight både med intresse på grund av den stora debatt den skapat, men också med viss tveksamhet då jag kände – trots att jag älskar vampyrböcker – att det inte riktigt var min bok.

Men då hade jag inte mött Edward Cullen. Och nu har jag, precis som alla andra, fallit handlöst för honom. Åh, jag förstår ju Bella. Jag är också galet nerkärad i Edward. Johanna L:s påstående att det är hans likhet med Heathcliff som gör honom så oemotståndlig är träffande – samma otillgänglighet, samma ondska, samma vackra yttre och melankoliska inre. Att han är helt oemotståndlig för Bella är ingen överraskning – speciellt eftersom hon efter första mötet med Edward i förbigående väljer att läsa just Wuthering Heights.

Redan omslaget utlovar det som håller mig fängslad av boken från den första sidan till det sista, det som gör att jag verkligen inte kan slå ihop den utan läser den från pärm till pärm. Det förbjudna, men det åh så vackra. Edward Cullen är  farlig, mystisk och skräckinjagande – så till den milda grad att han är vampyr, och hon är dödlig. Men nu är han också överjordiskt vacker och oemotståndligt tilldragande – så vem kan klandra henne när hon faller för honom? Det mer komplicerade tilltaget är hans – förlåt – dödliga begär till henne. Det är inte bara Edward som håller mig fast boken igenom, det är själva spänningen och det svåra i att slitas mellan två instinkter. Livet och döden följs hand i hand i boken, och den balansgången är vad som ibland nästan får mig att sluta andas.

Ja, språket har vissa brister. Det är lite tillrättalagt och lite överbeskrivande ibland. Men att jag ens nämner det, det gör jag bara för att litteraturvetaren i mig inte kan låta bli. Bokslukaren i mig, hjärtat i mig, skriker: mer, mer, mer! Jag vill inte lämna Bella och Edward vid bokens slut, jag vill följa dem i evighet. Jag har blivit – återigen, förlåt – biten.

Read Full Post »

Så var man hemma. Eller, fysiskt i alla fall, som Helena sa idag på tåget. Mentalt dröjer det ett tag innan man landar igen, kom vi överens om. Vad som är svårt att landa från, är gårdagens sedan länge inplanerade Ladies Night tillsammans med syster Helena.

Först träffade vi Martin och gav honom en hjälpande hand med den nya lägenheten (som var super – jag kommer snart och hälsar på igen!) Sedan var det dags för middag på ett fantastiskt litet fiskrökeri på piren (vi föreställde oss också vampyrerna som höll på att vakna i klockstapeln därborta).

Efter det blev det buss ut till Kinnarps arena, och väl där var det dags för röda mattan!

Och så var det igång! Alltihop inleddes med Let me entertain you (självklart) och så följde Suspicious Minds. Många bra nummer, men allra bäst var Peter Stormare i lång röd rock som sjöng Roxanne, Henrik Hjelt som skulle lära sig jaga tjejer, Martin Stenmarck som sjöng en jazzig version av It’s my life och så naturligtvis denna fantastiska Sjumilakliv. Fast Martin Stenmarck hördes inte så mycket. Det är svårt att överrösta ett par tusen tjejer, även om man har mikrofon. (Till sångarens eget höga nöje. Han såg så lycklig ut.)

Behöver jag säga att det var helt fantastiskt? Att allting var helt perfekt, att förutom den underhållande huvudtrion var även bandet otroliga, dansarna lysande och till och med kyparna fantastiska? (Ett gäng unga, snygga killar som var så nöjda med tillvaron bland tusen tjejer att det riktigt lös om dem. De bokstavligt talat dansade omkring med glas och tallrikar, och tog sig en svängom med damerna ibland. Otroligt härligt.)

Efter showen, när skrik- och skrattmusklerna var tänjda till bristningsgränsen, var det dags för disco och bar och jag måste säga att det var en fantastisk upplevelse att dansa på ett golv med tusentals tjejer – bara tjejer. Inga dreglande, fulla killar, inga slagsmål, inga… ja, ni fattar. Det enda manliga var kyparna, och jag har redan beskrivit hur otroligt de höjde stämningen. DJ var Daniel da Silva och även Mats Carlsson dök upp som pausunderhållning.

En helt fantastisk kväll! Tack syrran, alla fantastiska tjejer som var där och hela Ladies Night- gänget! En otrolig upplevelse som rekommenderas varmt (eller hett – för att använda ett bättre ord. Stekhett.)

Read Full Post »

Det är stort att byta institution.

Jag har i snart tre års studerande på universitetet tillhört Institutionen för humaniora. Oj, vad jag har trivts. Förvirrade litteraturvetare och språknördar och professorer som allt som oftast skjuter upp glasögonen i pannan, kliar sig i nacken och säger: "Ja…..Allt är ju mångtydigt och även det är ju relativt."

Denna terminen läser jag litteraturvetenskap (humaniora), Informatik (matematiska och systemvetenskapliga institutionen) och fotografik (institutionen för pedagogik).

Har ni någon aning om hur splittrad jag känner mig?

Det är inte bara uppgifter och tentor som är annorlunda. Det är ett helt annat liv! Jag är van att tillbringa fyra timmars föreläsning om, säg, den europeiska romantiken, kladda ner ungefär fyra sidor i blocket och föra en diskussion som ofta börjar väldigt vetenskapligt ("Hur beskrivs svårmodet i Wuthering Heights?") men sedermera urartar totalt ("Men Heathcliff är ju lite smarrig sådär"), och under denna tid hålla igång på ungefär fyra muggar kaffe.

Nu tillbringar jag torsdagseftermiddagarna i bildsalen med mina konstvänner, två eftermiddagar har tillbringats med att lite halvhjärtat lyssna på musik och karva i linoleum, samt trycka sina skapelser som föreställer ett eller annat eller ingenting.

Vad gäller informatiken så tror jag inte ens vår lärare har koll på vad skillnaden mellan Information systems och information technology är och jag tror inte någon förstår eller minns alla pilar som drogs mellan de femtioelva begrepp som alla började på "Informations" på introduktionsmötet.

Av allt det här har jag dragit två slutsater.

1, Den gemensamma nämnaren för universitetets olika institutioner är förvirring.

2, Det kommer bli en högst märklig termin.

Read Full Post »

Older Posts »