Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2008

Det var så sant som det var sagt. För Cirkus Miramar är inget annat än sitt namn, en cirkus full av mer eller mindre märkliga och oorganiserade individer som annonserar sina konserter ungefär en vecka innan de kommer vara, mest för att de inte själva vet det tidigare.

Jag älskar det. Det finns inget mer underbart än denna samling malplacerade poeter och lustigkurrar, där den allra mest extraordinärt märkliga individen går under namnet Pär Mauritzson och står för citatet ovan samt hundra andra väl valda, vackra, poetiska, underbara och ibland totalt rubbade meningar.

 

Så som vi sa till både Thomas Johnsson och Peter Stalefors efter konserten: spelar Miramar, är vi där. Så jag och Marie åker till Göteborg, slår oss ner på terrassen på Kajskjul 8 och väntar på att härligheten ska börja. Medan bandet vi väntar på själva sitter och väntar på att härligheten ska börja. Två bord ifrån oss. Det är märkligt ibland.

Kajskjul 8 i sig självt var helt fantastiskt, med en inredning och ett tivoli som faktiskt speglade första låten på Med socker på läpparna: ”Det var på psalmsöndagen Cirkus Miramar kom hit/i en karavan med tivoli och tält/Det satt affischer över staden med en clown i colorit:/Cirkus Miramar med eget nöjesfält!”

Så börjar alltihop med att Johan Lindblom läser Late Night, Solvarvsgatan. Mauritzson inleder med Popstars Ninetysju och plockar sedan fram ett överraskande nummer: Flickan, flaskan och stenen. En gammal Miramar- låt som jag absolut inte hade förväntat mig live. Och det fortsätter. De förmodade låtarna utebliver, istället dyker Pappbåt helt oväntat upp, och Zikoriats bar, som förvisso alltid är lika vacker men aldrig mer blir som den där blåsiga, dimmiga, magiska kvällen i Ulricehamn. Samt den bästa av alla:

Sis. Morphene.

Men så gick det några timmar
och plötsligt var det slut
och man gick hem
från Starke Arvids marknadskrafter
och när regnet flöt i strömmar
så tänkte någon surt
att La Lolita knappast
kunde kallas vacker
Men nästa år min vän
så kommer de igen
med sina tusen ljus
då går ett stilla sus
när direktören lyfter hatten för publiken.

”Tack så hemskt mycket, det var färdigt nu.”

Read Full Post »

Veckans kulturfyra var lite klurig.

1. Vilken litterär figur skulle du vilja vara? Från film eller litteratur, eller serietidningen eller från musik eller opera. Var som helst ifrån.
Detta är svårt intill det omöjligas gräns att svara på. Det finns ju så otroligt många man älskar i litteraturens värld. En figur jag alltid älskar besinningslöst är Anne Rices lätt elaka, ironiska men underbara Lestat – så för att spendera tid med honom skulle man ju vara Louis från Interview with the Vampire, eller kanske ännu hellre Gabrielle från The Vampire Lestat.
Men kanske allra mest skulle jag vilja vara Scarlett från Gone With the Wind – både i boken och filmen. Hon hade ett hårt liv förvisso – men vilken kvinna det var.

2. Finns det någon romanfigur – eller filmfigur eller seriefigur – du tycker är lik dig?

Svaret blir ju helt olika om det ska avses utseende eller innandöme – men jag har alltid känt en märklig samhörighet med Raskolnikovs förvirrade ensamhet i Brott och straff. Missförstå mig inte. Jag menar inte hans handlingar, endast hans tankar.

Enligt det här testet är jag dock Jane Austens Elizabeth Bennet.

3. Finns det någon bok som fångar dig så när du läser den att du känner saknad när du läst klart boken. Som en värld du vill vara kvar i?

Eh… Alla böcker? Kanske framförallt dock Sagan om Ringen- serien och Harry Potter- serien. Samt naturligtvis Anne Rices dekadenta Paris och lätt förfallna kvarter i New Orleans.

4. Finns det någon författare du skulle vilja tillbringa en hel dag tillsammans med? Vem i så fall?

Astrid Lindgren. Vad underbart det hade varit.

Read Full Post »

Kulturfyran om hösten

Veckans Kultufyra

1. Vilken bok läser du just nu?
J. R. R. Tolkien – Hurins barn, Ivar-Lo Johansson – Måna är död

2. Vilken bok ligger på tur?
Franz Kafka – Förvandlingen

3. Vilket är ditt favorit-te?
Orientaliskt rött te

4. Vad tycker du om hösten, som årstid?
Jag älskar allt med hösten, mörkret, regnet, löven som faller….

Read Full Post »

Jag är underligt förtjust i Fjodor Dostojevskij. Egentligen är inte själva romantypen vad jag oftast gillar, med det sagt att tunga ryska romaner har sin charm, men det är inte vad min bokhylla är fylld av.

Men ända sedan min käre morfar tryckte Brott och Straff i handen på mig när jag var ungefär tretton, har jag älskat hans lätt förvirrade och högst märkliga karaktärer, många gånger ironiska anmärkningar och helt utflippade händelser. Jag sträckläste Brott och Straff, kastade mig över Idioten och fortsatte med den tjockaste tegelstenen av alla, Bröderna Karamazov. Jag läste alla tre under loppet av några veckor. Men hur många böcker av Dostojevskij man än läser, finns det ändå alltid nya karaktärer att träffa på. Roliga, löjliga, intressanta, märkliga karaktärer. Och så alltid denna underbara ironi.

Spelaren är inte annorlunda. Den är, till skillnad från tidigare nämnda böcker, en kortroman, och sammanfattas som följer:

”Dostojevskijs idé var att berätta om sina egna duster med speldjävulen, i lätt maskerad form – huvudpersonen fick namnet Alexej. Kvinnan som han är så besatt av, Polina, står den verkliga förebilden mycket nära. Allra roligast i boken är farmor, den gamla stormrika gumman som arvingarna, med den pensionerade generalen i spetsen, önskar livet ur för att få ärva hennes ofantliga rikedomar – men så grips även hon av spelraseri och spelar bort allt hon äger.”

Berättelsen är likväl som underfundigt rolig på sina ställen, även oerhört eftertänksam på andra och rent av skrämmande i de intensiva beskrivningarna av Alexejs spelberoende. Han är en karaktär som betraktar de andra, och läsaren får bilden av dem genom hans ögon, men även av honom själv genom hans beroende. Trots romanens korta antal sidor ges läsaren ett helt bibliotek av karaktärer och händelser, en oerhört fängslande bok i sedvanlig Dostojevskij- anda.

Read Full Post »

Jag läste nyligen en artikel i DN om barns sätt och rätt att läsa.

Jag tyckte den var helt underbar. Den tog upp problemet om vad barn bör läsa, eller ”ska” läsa, på ett både fyndigt och eftertänksamt vis, och avslutade allting med rådet att det förmodligen är  bäst om barnen själva väljer vilka böcker de vill läsa och inte läsa.

Framförallt eftersom tanken om vad som ”ska” läsas är så radikalt olika mellan olika personer. Jag personligen har aldrig haft något till övers för böcker som ”Putte går till frisören”, inte ens för barn i den  ålder som boken är skriven för. I min uppväxt var böckerna som lästes ”All världens vackraste sagor”, Bröderna LejonhjärtaSkattkammarön och andra sagoböcker.

Men det är bara jag. Och jag är också av den åsikten att varje förälder själv väljer vilka böcker ens barn bör läsa, men min åsikt är att ”Putte går till frisören” är någonting som barnet kan uppleva i verkligheten, och vad ger då boken för upplevelse? Leker inte barn redan vid liten ålder för att verkligheten är tråkig? För att verklighetsflykten redan då är något spännande?

Bland det mest roliga med böcker är ju faktiskt att det finns så många av dem, och så många olika sorter. Som uppföljning på artikeln dök det en vecka senare upp en lista på 100 omistliga barnboksförfattare. Jag gillade den listan. Jag hade självklart vissa invändningar, det finns inga läsare som kan komma överens om allt, men i det stora hela gillade jag blandningen av gamla och nya författare, mest klassiker och inte så många nya författare.. Jag blev dessutom helt överförtjust att de lyckats få med den författare jag i min barndom älskade allra mest, bredvid Astrid Lindgren, nämligen Eva Ibbotson, en författare jag trodde var glömd vid det här laget. Att de sedan tog med hennes Häxtävlingen och Den stora spökräddningen istället för mina favoriter Hemligheten på perrong 13 och Spökena från Carra är en annan sak.

Eva Ibbotsons böcker hör till de underbara, lätt bisarra barnböcker som såvitt jag vet inte produceras idag. Som liten, jag var väl åtta eller nio när jag läste Hemligheten på perrong 13 för första gången, älskade jag idéen att en grupp totalt malplacerade och lätt löjliga individer skulle rädda prins Raymond, och beskrivningarna av de avskyvärda harpyorna med mamelucker och handväskor, samt hur förtjusta tvillingarna blev när de återigen kände lukten avFish and chips och mindes hur oljan brukade rinna ut över premiärministerns ansikte. I Spökena från Carra kände jag så för den stackars farbror Lafsen, vampyren med löständer, och för helveteshunden Cyril vars mage släpade i marken, det olyckliga spöket fröken Spinks, som måste dränka sig i brunnen minst en gång i timmen. Jag älskade utan förbehåll de fullständigt malplacerade individer som jämt dök upp i hennes böcker.

Finns de idag? Eller lägger sig alla barnböcker idag i mittfåran?

Jag inser också att valet av Maria Gripes Hugo och Josefin kanske är mer passande än de böcker jag läste av henne när jag var i åtta-nioårsåldern. Då plöjde jag igenom hela hennes serie om Skuggböckerna, vilka kanske är menade för en högre ålder. Jag kanske inte förstod dem helt och håller, men jag tyckte fruktansvärt mycket om dem. Att sen min lärare vägrade tro på att jag hade läst Skuggömman, det är en annan historia. Jag läste igenom i stort sett hela vårt skolbibliotek i låg- och mellanstadiet (en bedrift som minskas betydligt av att biblioteket rymdes i vår skolhall och bestod av en länga bokhylla) och jag hade läst allt av Jules Verne och en hel del böcker för vuxna snarare än barn när jag var tolv. Jag vet att en del tyckte synd om mig de två sista åren av mellanstadiet och det första året av högstadiet för att biblioteket och böckerna då var allt jag hade. Det var också många i min skola som tyckte det var hysteriskt roligt att retas för att det enda jag gjorde var att sitta med näsan i en bok hela dagarna.

Varken då eller nu håller jag med någon av sorterna.

Jag undrar däremot lite stilla för mig själv hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade mina böcker. Förmodligen hade det inte sett ut alls. Jag har också kommit fram till att hur bra listor över författare än kan vara, och hur åsikter än kan variera, finns det så många böcker att det är helt omöjligt att säga vilka som bör och inte bör läsas. Varje bok har sin charm, och en bok är inte samma bok för två personer. Därför är alla böcker olika bra för alla olika människor.

Det är där Harold Bloom har fel. Jag gillade skarpt beskrivningen av honom i DN:s artikel som ”enögd som en korkad cyklop”. Lysande.

Bara en sak har han rätt i. Man skulle behöva minst tre livstider bara för att läsa allt man skulle vilja läsa. Ta del av alla världar som är så mycket vackrare än ens egen.

Read Full Post »

Bonjour tristesse är en sommarlovsberättelse från Rivieran om en sjuttonårig flicka som tillsammans med sin livsnjutande fader drömmer bort den ena solgassande dagen efter den andra. Men när den loja livsstilen hotas av faderns plötsliga förälskelse finns det ingenting som stoppar Céciles raffinerade grymhet.”

Som jag skrev i min förra bokrecension så har jag en gång läst Bonjour Tristesse – på franska. Och även om Francoise Sagans berättelse fascinerade mig långt mer i sitt originalspråk än i den svenska översättningen, är den ändå högst intressant och jag plöjde igenom den på några timmar. Hade jag inte jobbat hade jag läst den från pärm till pärm.

Även om språket inte är särdeles avancerat på ytan, bär det stora spår av och bara då och då bär spår av elegans – i förbigående mycket mindre än i sitt original, kanske för att det franska språkets elegans i sig är svårt att översätta – speglar detta märkligt nog boken i sig och framförallt dess huvudkaraktär Cecile – hon är rätt enkel men bär något inom sig som kan ta sitt uttryck i elegans – men även i elakhet och förtal. Läsaren häpnas över hennes falskhet och ränksmidande trots hennes ringa sjutton år, men kanske framförallt över hur naturlig denna falskhet ter sig, och hur genomskinlig ångern i hennes handlingar är.

Rent psykologiskt är det också intressant hur Sagan framställer hur långt människan kan gå för att få det hon vill ha, om det så än är på en ren nyck.

Vad som ytterligare är fascinerande med boken är dess brinnande innerlighet och skarpa kontraster – och den är totalt omöjlig att släppa när man väl öppnat den.

Read Full Post »

”Den långa kalla vintern 1940-41 kan äntligen vrängas av och lämnas bakom som ett ömsat ormskinn, lika segt och trångt och med samma unkna lukt. Världskriget rasar runtom Sveriges gränser. Hos TåPelles lyssnar man till orosrösten på radion och till Per Albins försäkran om den goda beredskapen. Nancys mamma tar trösten till Sibyllans spådom och pappan hugger gengasved. Nancy själv drömmer om en lyftning och en utväg, men mest av allt drömmer hon om kärlek.”Egentligen är inte Mosippan min typ av bok, och även om den är lättläst och ger en sannerligen klar och tydlig bild av ett Sverige i skuggan av kriget, samt flera intressanta personporträtt, räcker det inte riktigt. Jag måste också anmärka på själva samlingen i det här fallet (Expressens bokserie), som inkluderar nr. 2 och inte nr. 1 och nr. 3 i en bokserie.

Nu ska jag läsa Bonjour Tristesse. Det blir intressant. Jag har läst den en gång på franska. Får se hur mycket jag egentligen förstod av den.

Read Full Post »

Older Posts »