Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2008

”Boken handlar om George, en snabbtänkt man i 30-årsåldern, och Lennie, i samma ålder, som är enormt stark och men efterbliven. De är kringvandrande lantarbetare med ett högt mål. De vill tjäna ihop pengar så att de kan förverkliga sin stora dröm som är att köpa sig en egen gård. Det går inte alltid så bra för dem. Lennie har en passion att ta på mjuka och lena saker och sätter dem i flera knipor, som inte alltid löser sig.”

Läsaren får ingen historia bakom hur Lennie och George känner varandra, men berättelsen kräver inte heller detta då huvudtemat är hur planer, stora som små, går om intet, samt om hur grymma människor kan vara mot varandra och hur olikheter skapar problem. Den största behållningen finns inte i miljöbeskrivningarna, som ändå är verklighetstrogna, eller i händelserna, som inte verkar så stora men är nog så ödesdigra, utan främst i personporträtten och karaktärernas behandling av varandra. De olika människor och typer läsaren träffar på utgör ett helt galleri, och det mest fantastiska är hur vackert de är tecknade, hur de känns verkliga utan att vara klassiska, hur de överraskar och ändå är förutsägara.
Det är det som får boken att stanna länge i minnet.

Read Full Post »

”Nässlorna blomma är berättelsen om sockenpojken Martin Tomasson och hans öden på de olika gårdar dit han ackorderas ut. Han förlorar i stort sett alla människor som betyder någonting för honom och hans ensamhet ter sig avgrundsdjup. Men mitt i en närmast ofattbar övergivenhet så besitter den lille pojken en övertygande envis och okuvlig överlevnadsvilja – en förmåga att trots allt söka det ljusa i tillvaron.”

Nässlorna blomma är precis vad titeln antyder, ett porträtt av en pojkes barndom som är tvetydigt delat mellan brännsår och lycka. Martins uppväxt är inte lätt, i likhet med Martinson själv blev han som barn utackorderad då hans mor rymmer och familjen löses upp. Den första tragedin i hans liv är när storasystern insjuknar i tuberkulos och dör, men trots detta och upprepade sorger, stora och små, tappar aldrig Martin hoppet eller barndomens ljusa tillvaro. Martinson porträtterar med en enorm finurlighet och stor känsla de frågor och den oförståelse ett litet barn kan ställas inför när han möter den hårda verkligheten. Martin är ovanligt brådmogen på vissa sätt, men har samtidigt en barnslig rädsla för både det verkliga onda och det inbillade onda. Sammanfattningsvis en bok som verkligen griper tag i läsaren och beskriver, lite på samma sätt som Aniara, det svåra som inte riktigt går att förklara, och det mörka med en distans som ändå på något vis inte känns så långt borta.

Slutligen måste jag ge mig själv en rätt stor reprimand. Varför har jag i alla år inte läst den här boken när jag alltid har varit en sån stor Harry Martinson- älskare?   Ett stort mysterium.

Read Full Post »

”I en avlägsen och fridsam bergsby lever en ovanlig pojke. Takeo har ännu inte upptäckt sitt sanna jag, och känner inte till sin avlidne fars hemlighet. Men hans stillsamma liv förändras för alltid den dag då krigsherren Iida Sadamu skövlar och bränner hans hemby. Takeo räddas av den unge herremannen Otori Shigeru, som för honom till sitt hem. Där sätts han i lära i allt en ädling behöver veta, men också i andra färdigheter – de märkliga, närmas magiska förmågor som tillskrivs det legendariska Släktet. Långsamt upptäcker Takeo sanningen om sig själv, och om det öde som väntar honom.”

Sagan om klanen Otori – Över näktergalens golv är en väldigt nyskapande fantasyberättelse som blandar en känsla av klassisk japansk mytologi och kultur med kärlek som inte känns klyschig och vänskap som är vacker i flera former. Att det dyker upp små klichéer här och där är nästan oundvikligt, men att de är så små och obetydliga är däremot befriande. Storyn haltar ett par kapitel i mitten av berättelsen, men upphämtningen och slutet överträffar de kapitel som gick långsamt. Sammantaget är det en rätt vacker och nyskapande fantasyberättelse, och jag ser fram emot att läsa resten av serien.

Read Full Post »

Löwensköldska ringen är en bitter och spöklik ödessaga om de dödas liv och om växande ofärd. Historien om familjen Löwenskölds ring får konsekvenser för de båda följande romandelarna: Charlotte Löwensköld och Anna Svärd. Här sås fröet till den förbannelse som vilar över den gemensamma huvudpersonen – Charlotte. Charlotte Löwensköld är ett oförglömligt porträtt av en ung kvinna – glad, stolt och vital – och en humoristisk och ömsint berättelse om hennes båda omaka friare. En mästerligt komponerad roman som hör till Selma Lagerlöfs ljusare berättelser.Selma Lagerlöf (1858-1940)är inte bara en av våra största svenska klassiker. Hon har också sin givna plats i världslitteraturen.”

Den Löwensköldska ringen fascinerar mig inte lika fullt ut som Gösta Berlings saga. Kanske det beror på den enorma kärlek jag hyser till den senare, kanske för att den tidigare inte innehåller lika fängslande karaktärer. Boken handlar om legender och om vilka följder som kan dyka upp när man tillskansar sig sådant man inte har rätt till, allt enligt den dåtida svenska folktron. Något obestämt driver i inledningen två fattiga bönder att stjäla en dyrbar ring från traktens general, vilken har tjänat under själve Karl XII. De stjäl den nästan mot sin vilja, men inte desto mindre drabbas de av outsägliga olyckor till följd av stölden, olyckor som följer inte bara dem i döden utan även deras tillkommande.

Den mystiska, täta spänningen från många av Lagerlöfs böcker går igen i Den Löwensköldska ringen och naturbeskrivningarna tar läsaren återigen till de värmländska skogarna. Berättelsen innehåller en mystik och ett öde som skvallrar om död, en viskning som då och då dyker upp i Gösta Berlings saga men som bär Den Löwensköldska ringen på sina axlar och som är bokens största behållning. Att bokens mest framträdande karaktär är genomskinlig till den grad att han är en ande, är inget negativt då han trots sin spökliga karaktär är mycket intressant. Han och hans ring bär dessutom på en symbolisk ödesmättad mystik som tvingar läsaren vidare liksom de två bönderna av något ovisst i bokens inledning tvingas att stjäla ringen.

Kontrasten till följande romandel, Charlotte Löwensköld, är markant. Istället för det mörka och tunga finns här det humoristiskt lätta som tar läsaren från rysningar till skratt i en nästan obekvämt stor omställning. Då och då dyker glimtar av den föregående romanens mörka stämning upp, men den är främst lustig och markerar snarare ett avslut än en fortsättning på förbannelsen från Den Löwensköldska ringen, när väl denna legend tas upp är det mest i förbigående och för att den ska nämnas.

Men som komedi och personporträtt är Charlotte Löwensköld lysande. Den har en närmast Almqvist- ig syn på äktenskapet och alla dess förvecklingar, och ställer den frispråkiga Charlotte Löwensköld i spetsen för en mängd trubbel, alla spunna omkring hennes färgstarka person. Från flera ingående beskrivningar av dramats huvudpersoner, kastas läsaren direkt in i diskussionen om hennes förestående äktenskap med präststudenten Karl-Artur, en man hon inte är nöjd med utan vill förändra och öka hans ambitioner. Den bild som växer fram av huvudpersonen är inte huggen i sten utan förändras gång på gång och gör det svårt för läsaren att bestämma vad man tycker om henne. Samtidigt som hon är sympatisk är hon bitvis även svår att hantera. Huvudpersonen, precis som boken, kräver en bestämd åsikt och framförallt ett sätt att se saker från mer än en vinkel. Har man det, kan man få ut några mycket underhållande timmar av dessa två romaner.

Read Full Post »