Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2008

Så var man hemma igen… Väldigt festivaltrött och rätt sliten, men det är det värt efter en helt underbar festival där det istället för det (många gånger) utlovade regnet blev sol, sol och sol!

 

På torsdagskvällens början såg vi Markus Krunegård, Amanda Jenssen och Jason Mraz.

Festivalens första höjdpunkt, Mando Diao!!! Grymt bra konsert, och den med allra mest tryck från publiken (kan ha varit för att jag och Martin (min räddare i nöden) stod nästan längst fram och höll på att bli (jaja, blev…) rätt klämda, men vad gör man inte….)

Kulturnördar som vi är, skulle vi naturligtvis göra något intelligent också. På Idas inrådan stod vi ut med en kokhet bussresa (utan AC) till Falun och tillbaka, där vi åsåg Falu gruva.

Kent

Festivalens absoluta höjdpunkt! Håkan Hellström som gav en helt formidabel konsert. Karln har växt på scenen något enormt på de fyra år som gått sedan jag sett honom sist, och det var en av de bästa konsertupplevelser jag haft någonsin. En konsert i världsklass, med enorm skicklighet och känsla där han fullkomligt kastade ut sitt hjärta över publiken. Martin vägrade att rädda mig från folkmassan en gång till (som på Mando Diao…) så vi stod inte allra längst fram utan kompromissade och stod… långt fram.

Hejdå Peace and Love. Ses igen nästa år.

Annonser

Read Full Post »

Jag har verkligen längtat efter den här filmen. ”30 days of night”. En vampyrfilm som fått överraskande bra recensioner, i såväl DN som Aftonbladet som min engelska favoritfilmtidning, Empire. Så bestämde Martin och jag efter långt om länge att vi skulle se den ikväll (egentligen skulle vi sett ”Le viol du vampire” men ja, det blev inte så)

Jag har väldigt blandade känslor efter den här filmen. På ett sätt blev mina förväntningar infriade, på ett sätt överraskade den mig.  Fast Josh Hartnett inte är världens bästa skådespelare, fast några få händelser var förutsägbara och att vissa smärre anmärkningar fanns, måste jag ändå säga att för att vara en amerikansk skräckfilm innehöll den anmärkningsvärt lite klichéer och väldigt mycket… förtvivlan. Och ensamhet.

Inledningen av filmen sände verkligen en extra nerv längs ryggraden. Det fanns ingen lycklig familj som man visste skulle säras på, ingen falsk humor. Solen går ner, och 30 dagars mörker börjar. Ett efter ett försvinner invånarna i den lilla byn i Alaskas sätt att kommunicera med omvärlden, och med enkla drag visas den totala utlämning människan kan hamna i.

Vampyrerna är inte riktigt lika något jag sett innan i denna genren, de liknar mest ett urfolk som drivs av det ursprungliga begäret, törsten, och som på sitt eget gutturala språk kommunicerar med varandra och systematiskt och kallt driver invånarna ut från sina gömställen, och mot varandra. Detta visar inte bara på vampyrernas brutalitet utan även människornas psykologiska instinkter och innersta rädsla. Den totala avsaknaden av omvärldens värme och människor ger filmen en kall och dyster anda inte bara för filmens karaktärer, utan även för tittaren. Den totala ensamheten och förtvivlan är det som stannar längst i minnet – även om filmen inte saknade de många snygga stilgrepp och välanpassade färgtoner och scenografi som verkligen gav en aning om ond, bråd, död.

Read Full Post »