Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2008

Har precis läst ut P.C. Jersilds En levande själ. Jag har tidigare inte varit överförtjust i Jersild, men En levande själ lämnade mig verkligen inte oberörd. Det mest utmärkande med boken är hur den vägrar lämna en, hur  den finns i tankarna även när man inte läser.

Huvudpersonen (?) är Ypsilon, en hjärna som hålls i ett akvarium på Biochines labb och som används för forskning. Ypsilon själv vet inte vad för forskning, han flyter mest omkring, viftar lite med sina öron som hänger på var sin sida och tittar med sitt enda öga på vad som händer i labbet. Han kommunicerar också med en hund via tankeöverföring – och en hand i ett annat akvarium…

Det satiriska i boken är tydligt, men det förskjuter inte den sorgliga bilden av Ypsilon som inte har möjlighet att påverka sitt öde, han vet inte ens om han är någon, trots att han kan tänka och känna och kommunicera. Många frågor ställs av honom, få får svar. Han vandrar hela tiden mot sin undergång, en väg som kantas av väldigt mycket svart humor och väldigt mycket avsmak för allt som har med laboratorim att göra. Samtidigt som bilden av Ypsilon med sitt enda öga och sina öron på tråd, omkringflytandes i ett akvarium, är så surrealistisk att den nästan är otrolig, är samtidigt Ypsilon själv och dennes tankar nästan ömkliga och beklämmande mitt i all den humor som han ändå besitter.

Galet blir det när råttorna från andra våningen rymmer och hälsar på i labbet – första gången är de primitiva, andra gången rent av belevade. Råttornas utveckling representerar paradoxalt människans förminskade sådan – när de vid det andra besöket till skillnad från det första knackar på innan de kliver in, och promenerar behärskat runt med händerna på ryggen, sker detta efter att den tidigare rätt mänskliga profersson George klivit ut ur rummet med ett fodral till en golfklubba över axeln – ett fodral Ypsilon liknar vid ett gevär.

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, men vad jag kan göra är att varmt rekommendera en bok som ställer många frågor, men som lämnar svaren till läsaren. En bok som kommer stanna länge i minnet – en bok om en levande själ.

”Är hjärnan till för kroppen, eller tvärtom? Ingen av textböckerna har hittils gett svar på det, trots att Biochines bibliotek på det här området torde ha fått motsvarigheter. Om hjärnan vore till för kroppen är hjärnan att betrakta som ett bihang, ett organ bland andra, ett feedback- och styrsystem, en regulator eller ett relä utan vilket kroppen skulle gå i spinn, börja koka eller torka ut.
Jag är kanske partisk, men för mig är det naturligt att tänka tvärtom: den kropp som jag lämnat, var den nu befinner sig, på kyrkogården, i ett formalinkar, en frysbox eller i gestalt av en irrande zombie – den kroppen är för mig inget mer än en komplicerad kostym.”

”Ibland på kvällarna lägger jag mig på rygg här inne. Jag stirrar upp mot skalltaket i min egen stjärnhimmel. De vanliga bilderna går inte att urskilja; här finns varken Karlavagnen eller Plejaderna, inte Orions bälte eller Lilla hund. Men det finns andra mönster i detta komplicerade broderi, i denna himlapäll vävd av neuriter. Synd bara att man inte har papper, penna och en skarp stjärnkikare.”

Read Full Post »

För några månader sen råkade jag i en mindre konflikt med mig själv.

Vara bitchig eller stänga igen munnen? (FYI – det första alternativet är standard)

Det hela handlar om en oskyldig busschaufför. Han var då ny, körde tillsammans med en äldre busschaufför (eller båda körde inte, men den äldre satt liksom bredvid). Han var superglad och superpositiv och hade hockeyfrilla och tjoade "GOMORRN GOMORRN" när jag klev på bussen.

Klockan var 06.17

Klockan 06.17 är jag fortfarande tjurigt sömning och vill inte alls gå till jobbet och jobba utan hellre ligga i min säng eller i alla fall dricka kaffe hemma i en kopp istället för i Pressbyråns pappersmugg (som egentligen inte smakar så mycket). Jag vill i alla fall inte höra "GOMORRN GOMORRN" från en överpositiv chaufför med hockeyfrilla.

Men nu har han kört min buss ett antal gånger, och jag börjar tycka det är rätt trevligt med ett "GOMORRN GOMORRON" när man inte är riktigt vaken. Lite halvgalet sådär.

Och jag gillar ju halvgalet.

Read Full Post »

Vem bestämmer vad barnen ska läsa? Vem bestämmer vad som är korrekt eller inte för barn?

Sannerligen de som glömt hur det är att vara barn.

I Aftonbladet kunde man idag läsa att det har varit rena utbrottet mot gamla tiders barnböcker – afrikaner kallas för negrer, zigenare är skurkar och värst av allt – När lilla Anna stoppar den handen i Långa Farbrons ficka hittar hon en snok. Hu.

Jag medger att det kan vara fördomsfullt att framställa zigenare med skurkar, och i en vuxen människas ögon (speciellt en förälder) är den sista meningen en mardröm. Men. Hur kan barn veta vad som är skillnaden mellan en afrikan och en neger? Ett barn är inte medvetet om att neger kan vara ett negativt laddat ord, och jag hyser stora tvivel att just det barnet skulle utvecklas till att bli rasist. Angående lilla Anna och vad hon hittar i Långa Farbrons ficka, naturligtvis tycker vuxna det låter fruktansvärt. Men hur ser det ut i ett barns ögon? Ser barnet Långa farbrorn som pedofil? Vet barnet vid den åldern vad en pedofil är? Förhoppningsvis inte. Jag skulle snarare tro att barnet ser det som spännande, en snok är om jag minns rätt inte det enda som hittas – där finns också fjärilar och andra, mer oskyldiga djur.

Även Astrid Lindgren nämns som fördomsfull. Det är däremot en intressant diskussion, en som diskuterades vid förra sommarkursen om just Astrid Lindgren. Är Pippi en rasist när hon befinner sig på Kurrekurreduttön? Nja, snarare speglar väl denna bok en tid när det inte var rasistiskt att mynta ordet "negerprinsessa".

Samma person i artikeln som benämner Astrid Lindgren som fördomsfull lyfter också hellre fram moderna barnböcker framför klassiska. Pelle går till Frisören istället för Bröderna Lejonhjärta?

Stackars barn.

Visserligen fanns det kritik mot just Bröderna Lejonhjärta även när den släpptes, men då handlade det om att döden inte skulle skrivas om för barn i så tidig ålder. Men Astrid Lindgren är en så pass skicklig författare att hennes diskussion om döden inte gör barn ledsna – snarare tröstar dem. Jonatan och Skorpan begravs inte i jorden – de kommer bara till Nangijala och Nangilima där de ser ljuset, till skillnad från den lilla kaninen som begravs i trädgården och skapar många undringar: "Mamma, vart tar kaninen vägen? Mamma, varför läggger vi honom i jorden?"

Jag är ingen expert, men jag tror att det snarare är nyttigare för barn att läsa om Bröderna Lejonhjärta än om Kalle går till skolan eller vad barnböckerna heter nuförtiden. Vad är det för spännande att läsa om sådant de gör varje dag?

Låt hellre barn vara barn och låt de vuxna brottas med problem som vuxna älskar att brottas med.

Read Full Post »

På något sätt fastnade jag vid tv:n även över treans sändning av 2005 års Pride and Prejudice. Rätt nyfiken på den, eftersom jag inte sett den, och betyget var förvisso bättre än det jag var tvungen att ge en rätt medioker ”Moonlight”, men den var inte vad jag skulle kalla överväldigande.

Fotot är filmens största behållning, tillsammans med mycket välgjord dekor och klädsel. Omgivningen och miljön är i filmen precis lagom och mycket vacker. Fokuset på Elizabeth genom filmen är välplacerat, således även den scen där Mr Darcy och Elizabeth dansar för första gången, till synes ensamma men mitt i en folksamling. Filmens största behållning är återigen genomgående fotot, och effekten att åskådaren ibland känner sig som en inkräktare i en för länge sedan svunnen tid.

Keira Knightley är bra, men inte lysande, i huvudrollen, och Matthew Macfadyens Mr. Darcy lämnar mycket mer att önska. Han är förvisso stel och dyster så det räcker och blir över, men han saknar flera väsentliga karaktärsdrag; envishet, snorkighet, respektlöshet och viktigast av allt – stolthet. Mrs. Bennet blir aldrig mer än en blek kopia av Alison Steadman i BBC:s miniserie från 1995 – där för övrigt Colin Firth även porträtterat en oförglömlig Mr. Darcy. Roligast av alla är Mr. Collins, lysande spelad av Tom Hollander, en karaktär som lyckades vara både skrattretande och frånstötande och stannar längst i minnet trots sitt korta uppdykande.

Slutbetyget på filmen är ändå bra, känslan från Jane Austens klassiska bok behålls med råge, och filmen håller intresset uppe hela vägen tack vare skickligt filmskapande och lysande biroller – Judi Dench icke att förglömma – även om Mr. Darcy inte riktigt är…. Mr. Darcy.

Read Full Post »

Moonlight

Så var det då dags för en ny vampyrserie, ”Moonlight”. Självklart bänkad framför tv:n. (Tack Martin för tipset), men det är inte alltid bra att ha höga förväntningar… Men är inte ett minimikrav på en vampyrserie/film att den åtminstone är lite skrämmande eller i alla fall inte så lam att man nästan somnar?

Att kombinera ”Heroes” med Interview with the vampire verkar från början vara en dålig idé. Jag är efter första avsnittet tveksam, men bättrar den sig på ett flertal punkter kanske jag ändrar mig. Den inledande scenen är ett dåligt försök att adaptera den klassiska filmen till nutid, och Mick är ett grått plagiat av den plågade Louis, som vägrar dricka blod från människor. Men istället för att tömma staden på råttor, får Mick sitt dagliga behov i sprutor från bårhuset av en obducent. En obducent som lever av blod är en rätt frisk idé, men tyvärr utvecklas den inte.

Josef som Armand och Louis älskare är även det en idé modell sämre, åtminstone efter första avsnittet där förhållandet inte utvecklas, de tar demonstrativt avstånd från det erotiska mellan originalparet och lämnar en obesvarad fråga om vad som knyter dem samman. Kanske en fråga för framtida avsnitt?

Att Christian Ellis, den elake professorn, inte är vampyr hur gärna han än vill det, är paradoxalt skrattretande då han är den mest intressanta karaktären av alla. Vissa av hans repliker är mindre lyckade, men han är härligt elak.

 

Dessutom visste jag vem den riktiga bad guyn (och möjligtvis mördaren) var efter den första reklampausen.

Att jag främst är förtjust i gotiska och svartvita vampyrfilmer i det klassiskas tecken betyder inte att jag är helt främmande för försök att förnya genren – men ett försök räcker inte, det ska vara bra också. Tyvärr är detta bara en av alla mordserier som finns i alldeles för stor mängd idag, bara det att den ack så sympatiske men åh så undanstötte hjälten är en vampyr, eller åtminstone ska väl det vara tanken. Tanken att Mick gömmer sin verkliga identitet och bara visar huggtänderna när det verkligen behövs fungerar faktiskt ibland, men bara ibland, och de sista fem minuterna är den enda anledningen till att jag faktiskt kommer fortsätta se den här serien. Åtminstone en söndag till.

Serien påminner dessutom lite för mycket om ”Blood Ties”. Vill du ha modernare vampyrer än Lestat och Louis, föreslår jag Near Dark. Den befinner sig i en mycket högre klass.

Read Full Post »

Var som sagt i Stockholm över fredag-lördag (morgon), mest för att se en väldigt efterlängtad konsert: Robert Plant och Alison Kraus på Hovet. Egentligen är inte Bluegrass min melodi på riktigt, men det är i alla fall bättre än country (usch och fy med få undantag) men inte riktigt lika bra som blues (lycka i sorgen). Men den här konserten betydde i alla fall en livs levande Robert Plant, och en livs levande Robert Plant på scen, ja då kan jag stå ut med vadsomhelst, till och med country.

Och visst var det krut i den gubben än. Det var inte riktigt den spralliga (höga) krulltott som rockade röven av hela 70-talet, men det var ändå en krulltott som gav allt och lite till, och till och med headbangade litegrann.

Det bjöds också på två Zeppelin låtar (weeee!), väldigt annorlunda val dock och i en väldigt annorlunda tappning. Antalet Zeppelin- fans i publiken gick inte att ta miste på, för trots att både Black Dog och The Battle of Evermore var omgjorde till lite soul-blues stuk och väldigt långsamma, skrek hela publiken så fort det första introt spelades. Så morsan och jag var nog inte så ensamma ändå när vi var där bara för Plant(an)s skull.

Underbart var det. En enorm upplevelse, som stuvas på ett kärt ställe i konsert-facket.

Read Full Post »

Medans vi ändå är inne på sammanfattningar, jag har insett att jag hittils inte gett någon full account av vad som egentligen hände den där 1 maj- kvällen i Borås. Så här gick det till i all enkelhet (eller kanske inte i all enkelhet men så här gick det i alla fall till….)

Ett dött Borås
Kerstin och kära mor satte sig i bilen, hämtade Marie i Lädja och körde efter anvisning en ”genväg” till Värnamo. Denna genväg var dock en senväg, en väg med fler kurvor och krokar än jag trott möjligt, och en väg som vi till slut förlorade allt hopp om att hitta ett slut på. Trots allt kom vi ändå till slut ut till Värnamo, och hittade efter mycket om och men även fram till Borås. En stadsvandring gjordes, som klarades av på ett par få minuter (”jo, rätt mysigt – men väldigt dött”) och till slut hittades även Stadsparken med efter tillfrågan av ett mycket hjälpsamt par och en mycket arg hund (”ehhh ja, det såg ut som nåt evenemang i Stadsparken, men det var inte så mycket folk där direkt”) Inte så mycket folk. Det måste vara Cirkus Miramar det handlar om.

En spinkig tonåring
Stadsparken godkändes med besked, men just detta tillfälle är av någon anledning lite dimmigt. När vi i våran egen lilla takt är på gång mot en söt liten paviljong där den förväntade spelningen skulle äga rum, dyker en herrgårdsvagn av okänt märke upp från ingenstans. Och vem kliver ur om inte Mauritzon himself. Lite knäsvaghet, men jag och Marie lyckades i alla fall hålla oss på benen, och även ta oss bort till paviljongen där det höll på att packas upp diverse instrument (för att sedan packas ner lika fort – en senare fråga). Det var här vi träffade den redan omnämnde spinkige SSU- tonåringen med alldeles för stor regnjacka, och blev anvisade till Röd Rock på Allégården, då sladdarna höll på att regna sönder.

Mamma hittar en lekkamrat
Allégården it is. Litet men gemytligt, kan väl vara en sammanfattning av själva lokalen och om det första bandet som spelade kanske inte behöver sägas mer än att de hette Noll Koll med Fjärrkontroll. Vi blev lite nyfikna på detta band redan när vi såg deras namn i programmet på förra Sjuhäradsfestivalen, något vi aldrig hann med att se då, men döm om vår förvåning när detta Noll Koll med Fjärkontroll visar sig bestå av sex-sju tjejer i mitten på tonåren som faktiskt är musikaliska. De var faktiskt överraskande bra, kanske något för framtiden? Mamma hittade under tiden en lekkamrat (”Nej, en ny vän!”), en annan mamma som också fångats av Miramar på grund av ständigt tjat från ännu en dotter.

Det egyptiska slagskeppet
Efter lite väntetid och många rundor av bandmedlemmar med instrument fram och tillbaka (vilket annat band kånkar på sina egna instrument tvärs igenom hela publiken, dessutom mitt framför ögonen på två storögda Marie och Kerstin. Höger. Vänster. Höger. Vänster. Höger. Ja, ni fattar.) blev det ett högst eminent soundcheck inför hela publiken från Miramars sida (”Nä, vi behöver lite mer krut i det egyptiska slagskeppet”) vilket slutade med Stahlefors som anmärkte: ”Ja, nu går vi ut, sen blir vi presenterade igen och så kommer vi in och säger ‘Hej Borås’ och såna saker”. Så mycket mer än ”Hej Borås” blev det inte, för som (återigen) Stahlefors anmärkte: ”Jag vet inte vad man säger mer”. Dock tog här Mauritzon över micken, och förkunnade hur jobbigt det kan vara att vara man och ha snuva. Miramars version av populärmusik följde, inledd av Popstars Ninetysju och en Simply not a lovesong som verkligen visade på hur jobbigt det kan vara att vara man och ha snuva. Speciellt om man är ett sånt ”praktexemplar till storväxt kille” som Mauritzon är. Det vill säga ett långt och gängligt benskrammel med ett kråkbo på huvudet. Ungefär så här:

Under spelningen dök då och då det där soundchecket upp igen (”Den lille bozoki mannen här, han skulle behöva sig lite mer medhörning. För han hörs inte säger han. Och det är väl synd, en så granner pojk.”)
Den lille bozoki mannen var tydligen samma man som plinkade på det egyptiska slagskeppet.

Kerstin missbedömer vinflaskan vs. plastmuggarna

Själva konserten är lite svår att sammanfatta, men som redan citerat från Miramars gästbok: ”Spelningen i Borås var fantastisk. Mauritzson satt på en stol och sjöng falskt. De andra såg glada ut.”. Lite mat på det och sen var det dags att leta upp bilen, som av en märklig anledning lyckats ställa sig precis bredvid den andra mammans bil på en parkeringsplats dit ingen annan verkade hitta. En vinflaska korkades upp i bilen som, då mamma körde hela vägen, Marie och Kerstin glatt kunde dela på. Fick själv en smärre överraskning då jag skulle hälla upp det andra glaset och det mest var lite vin på botten kvar. Undrade var i herrans namn allt vin tagit vägen, jag hade ju hällt upp lagom mycket i muggarna (”Just det Kerstin, muggar, plastmuggar som används vid picknick är lite större än vanliga vinglas”, fick jag höra från Marie, med en fortsättning från samma håll: ”Och andra hälften hamnade i min urringning…”) Jaså. Det var det vinet det.

Kafferep – väldigt sent eller väldigt tidigt
Hos Marie bjöds det på kaffe som en avrundning på natten och till morgonljusets dis begav sig så mor och jag slutligen hemåt, efter en dag som jag önskat hållit på längre och som kanske blev lite annorlunda än det var tänkt. Men så mycket bättre.

Sammanfattning skriven med korrekturläsning och idéhjälp av Marie, följeslagare i Mauritzons kapell.

 

Read Full Post »

Older Posts »