Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Bloggen har alltså flyttat. Finns nu HÄR!

Bloggen har fått ett eget hem!

Från och med idag är bloggen flyttad, den kommer ha ett eget hem på elilaserochskriver.se! Jag har valt att flytta bloggen främst på grund av att jag vill ha mer kontroll över utseende och framförallt vilken reklam som visas. Det vore väldigt roligt om ni ville fortsätta följa mig där!

Bloggens facebooksida och twitter finns kvar här och här, men vill du fortsätta följa mig (eller börja!) på bloglovin gör du det här istället.

Den här sidan kommer finnas kvar åtminstone ett tag, men jag kommer inte göra några nya uppdateringar så hoppa iväg hit om du vill fortsätta läsa!

Det händer faktiskt saker

Just nu är det lite tyst på den här bloggen, däremot händer det betydligt mer än vad det ser ut som. Jag fixar och trixar och förhoppningsvis kommer det alldeles snart bli lite nytt och spännande här på bloggen. Kika in nästa vecka!

För övrigt är jag för tillfället alldeles nergrottad i Gone Girl. Vad läser du?

Dagens bokliga reklammiss

Jag har visserligen själv inte läst Kroppspanik (än). Men för att utgå från de recensioner jag läst av den, och från Julia Skotts blogg, kanske inte det här var en helt klockren reklam för en bok som handlar om att kritisera hälsohets och vikthets? (från onämnd boksida).

komiform

Visserligen kanske Kroppspanik blir fantastisk läsning för alla som påverkas av sådan här reklam (typ: alla), men det känns som att det kanske ändå inte är reklamens tanke? Eller?

The Terror – Dan Simmons

Arktis. 1830- talet. Midvinter. Totalt mörker, och en skrämmande närvaro ute på den ogenomträngliga isen.

terrorDet är miljön läsaren av The Terror kastas in i med hänsynslös brutalitet, och det dröjer inte länge innan det känns som att kylan och skräcken kryper sig på med lika obarmhärtig frenesi hos läsaren som hos de fastfrusna sjömännen. Två skepp har satt ut från England för att leta efter den mytomspunna Nordostpassagen, en sträcka öppet vatten genom Nordpolen som ska öppna upp handelsvägarna mot Kina och östra Asien och därmed stärka det brittiska imperiet. Men berått mod räcker, som så sällan, inte länge och övermodighet hos kaptenerna gör att de blir tvungna att övervintra med skeppen fastfrusna i isen. Som om det inte vore nog, så lurar också en övernaturlig skräck i isen och mörkret.

Dan Simmons är en fantastisk författare som både lyckas bygga upp stämningen med en gång och sedan behålla den genom 900 sidor kyla och skräck. Historien berättas i etapper, jag vill helst inte säga för mycket men det är imponerande att jag som läsare aldrig tappar bort mig bland olika tidsplan, ställen och personer.

Det är också imponerande att, mitt i all skräck och kyla, göra bakgrundshistorien och karaktärerna så intressanta. Jag läser inte bara vidare för att få reda på hur det går eller för att få veta hur många som överlever eller inte överlever, jag vill också veta vilka de är. De flesta av dem, vissa önskar jag helt enkelt dit pepparn växer. Men många av dem utvecklas med historiens gång, och bilden av dem förändras också under tiden man läser. Det är inte bara kylan och det övernaturliga som skrämmer, det är den psykologiska skräcken som är det allra värsta. Jag kan många gånger inte låta bli att föreställa mig hur det skulle vara att befinna sig där, fastfrusen, avskärmad från all civilisation och utlämnad till allsmäktig nåder och vad som verkar vara onda krafter i rörelse.

Hu.

Årets första läsmånad 2014

Januari var en blandad läsmånad. Den första boken jag läste ut var en fantastisk skräckroman, mörk och kall och skrämmande, men i stort betecknades månaden av omläsning och serieläsning. Jag läste fyra böcker i en serie och två i en annan, och allt som allt lästes:

City of Ashes (Mortal Instruments #2) – Cassandra Clare
City of Glass (Mortal Instruments #3) – Cassandra Clare
The Terror – Dan Simmons
Dikter, noveller, prosafragment – Stig Dagerman
Utvandrarna (Utvandrarna #1) – Vilhelm Moberg
Cirkeln (omläsning) – Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Eld (omläsning) – Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Nyckeln (Engelsfors #3) – Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Berättelser från Engelsfors (Engelsfors #2.5) – Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren (omläsning)-

9 böcker lästa
6 ungdomsböcker
1 skräckroman och 1 poesisamling
1 ljudbok och 1 grafisk roman
3 böcker på engelska

Vad läste du för bra i januari?

Den stora Engelsforsläsningen

Jag bestämde mig ganska tidigt för att läsa om Cirkeln, Eld och Berättelser från Engelsfors innan jag läste Nyckeln. Främst för att när jag läste Eld så var det lite svårt att komma ihåg vilka alla var och allt som hade hänt från Cirkeln. Jag gillar att böckerna har ett stort persongalleri och jag tycker att det är lätt att skilja dem åt men lite uppfriskning behövdes innan Nyckeln lästes.

Det var fantastiskt roligt att läsa alla fyra böckerna i ett sträck. Inte bara för att jag bättre kom ihåg allt och alla utan för att det var lättare att lägga märke till små ledtrådar och hints till vad som senare komma skulle.

9789186675967_200_cirkeln_pocket9789186969837_200_eld_pocket9789129677812_200_nyckeln_kartonnage9789129685770_200_berattelser-fran-engelsfors_haftad

För er som ännu inte läst böckerna så utspelar de sig i Dalarnas version av Sunnydale, en liten bruksort som förutom att inneha alla de kvalitéer en helt vanlig byhåla brukar ha – småstadsmentalitet, mobbing, klichéer, instängdhet och så vidare – har den också ett visst mått av magi i sin jord. Här vaknar sju häxor till liv, häxor som i Cirkeln börjar utforska sina krafter och i kommande böcker mer och mer får veta vad de är ödesbestämda att göra.

Jag älskade Cirkeln och Eld, inte bara för att de är bra fantasyböcker utan för att de också är så fantastiska småstadsskildringar – alla vi som växt upp i eller omkring ett litet samhälle lär känna igen oss till punkt och pricka och jag hyser inget tvivel om att de som inte gjort det ändå genom de här böckerna kan föreställa sig hur det är. Här finns de flesta stereotyperna men poängen är ju just att de verkligen finns, de finns i verkligheten också och de här tre böckerna gör dem verkligen levande. Det märks att författarna bryr sig oerhört mycket om sina karaktärer och det är, vid sidan av all fantastisk magi, böckernas absolut största behållning. Skiljelinjen mellan att vara ung och vuxen, barn och tonåring, är verkligen svidande verklighetsnära och magin förstärker mer än inkränktar på karaktärsbeskrivningarna.

Nyckeln i sig har också allt en avslutande bok i en trilogi bör ha. Den är spännande, men ändå tar spänningen inte över berättelsens kraft. Den är utforskande, samtidigt som den knyter ihop alla lösa trådar från de tidigare böckerna. Den är otroligt fint skriven. Och den fick mig att gråta mitt på centralstationen i Stockholm.

Slutligen läste jag om Berättelser från Engelsfors, serieromanen som utspelar sig någon gång mittemellan Eld och Nyckeln men som också tangerar tidigare och senare händelser. Den är ritad av flera olika serietecknare och vissa gillar jag mer än andra men överlag ger den verkligen en fin bild av Engelsfors som inte är långt ifrån den jag hade själv.

Läs, om du inte redan gjort det.

Många föräldrar kallar som bekant den kommande månaden för ”vabruari”. Jag väljer att kalla den ångestmånaden. Egentligen har jag inte särskilt mycket emot februari som sådan, det blir ljusare och ljusare och man kan köra skoter och åka skidor och det är månaden innan jag fyller år. Visserligen är det ganska kallt men det är ofta fint också, med all snö. Men så var det ju det där med att även om man inte har barn så verkar det som att man ändå blir utsatt för extra många hemska baciller den här månaden.

Jag väljer att ladda upp genom att bunkra vitlök, ingefära, citron och böcker. Gärna mycket vitlök (en bonus är ju att man skrämmer bort vampyrerna) och gärna sträckläsningsböcker som är svindlande nog att skrämma bort alla lurande baciller. Just nu läser jag fjärde delen i Mortal Instruments- serien och är ungefär halvvägs i Gone Girl.

6752378 8442457

Vad läser du?

Vägen mot Bålberget

9789146222156_200_vagen-mot-balbergetVägen mot Bålberget var en tung bok att läsa. Inte för tjockleken, men för historien. Den gläntar på en mörk bit svensk historia, samtidigt som den visar på att människor inte alltid har lärt sig något i nutiden heller.

I fyra olika delar får vi följa fyra olika huvudpersoner. Jacke, otrogen och lämnad av sin fru på 1970- talet med den unga dottern Veronica att ta hand om. Veronica, i nutid, som letar efter sitt förflutna. Malin, på 1600- talet, som anklagas för att vara häxa men ser mycket värre saker än så hända på gården. Och Olof, som var den unga grannpojke som pekade ut Malin och fick henne fängslad.

En sammanknuten historia, fyra versioner. Det är fantastiskt hur väl Thérese Söderlind väver ihop de fyra ödena till ett, hur hon närgånget skildrar de olika personerna vars värld till en början verkar vara så långt ifrån varandra men som flätas ihop mer och mer. Vägen mot Bålberget innehåller en stor portion mänsklig ondska, ibland ofattbar och svårgripbar, men den berättar också om hur uppväxten kan forma en och hur svåra val livet kan innehålla. Ibland är det lätt att döma personerna i boken, ibland är det svårt. Vissa hatar jag, vissa försöker jag förstå och en del känns som att de inte går att förstå. Allra mest tar jag till mig berättelsen om Malin, därefter Veronica. Under delen om Olof tappade jag ibland tråden och Jacke hade jag svårt att ta till mig, men så tror jag inte han är en karaktär att älska heller. Det här fick mig också att fundera på om, och i så fall hur, författarens egna känslor mot karaktärerna synliggörs i böcker. Jag kan tänka mig att karaktärer författare själv hatar ibland får just det där endimensionella porträttet jag så ofta irriterar mig på, men även om det finns vissa mindre älskvärda personer i den här berättelsen så är de långt ifrån endimensionella. Tvärtom.

Thérese Söderlind har författat en mäktig och välskriven historia som kommer vara svår att släppa.

Back on track

Med tanke på att förra inlägget i den här bloggen kallades ”The end of an era” och publicerades för tio dagar sedan hade man mycket väl kunnat tro att jag gett upp bloggandet.

Det har jag nu en gång inte, däremot har det hänt en hel del i mitt liv som gjort att bloggen fått komma i andra hand. Förra inlägget handlade om att jag nu läst klart min utbildning i biblioteks- och informationsvetenskap, nu är jag sprickfärdig att berätta att jag också fått jobb som bibliotekarie och kommer bland annat ha hand om barn- och ungdomslitteratur på biblioteket där jag nu jobbar. Det känns så fantastiskt roligt, speciellt eftersom barn- och ungdomslitteratur ligger väldigt nära mitt hjärta och eftersom det också är en genre som ingått i mina tidigare litteraturvetenskapliga studier. Under våren kommer jag också läsa en del datavetenskap på halvtid, för sluta plugga kommer jag nog aldrig kunna göra.

Även om jag inte har bloggat så har jag däremot plöjt en hel del böcker. Jag har läst om Cirkeln och Eld och läste ut Nyckeln på tåget hem från ett kortare besök hos släkten i Småland. Sammanfattningsvis kan jag säga att, som jag också märkt någon gång tidigare i mitt liv, faran med offentlig läsning att risken för offentligt storlip liksom ingår. Men mer om de böckerna i veckan. Jag kommer i veckan också recensera Vägen mot Bålberget, skriva om varför jag älskade Thrillerliv så mycket och berätta om upplevelsen att lyssna på Utvandrarna som ljudbok. Det blir också en hel del lästips på böcker om läsfrämjande och böcker om läsningens betydelse, som också var det mitt examensarbete handlade om. Och kanske lite annat.