Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Inlägg märkta ‘sagor’

Pretty Monsters är en novellsamling av Kelly Link och efter vad jag har förstått är det en samling av hennes noveller som riktar sig till ungdomar, men jag tycker verkligen de kan läsas av vuxna också. Det är spännande men inte på det där gastkramande viset utan på det där sättet att man inte riktigt vet vad som ska komma på nästa blad – om det är en hel stad som bor i en handväska eller en flicka som bär omkring på ett spöke. Jag gillar det.

Man kastas runt, inte så mycket mellan olika världar som mellan olika verkligheter, för just i den berättelsen är just de personerna och de skeendet mer som verkligheter än som främmande världar. Märkliga händelser är självklara och varje liten värld har sina egna premisser.

Det är just självklarheten jag älskar. Även om det är bisarrt så det ibland kryper ut ur öronen så är det också trovärdigt, Kelly Link lyckas med konststycket att göra varenda en av sina världar helt självklar och jag blir invaggad i en trygghet som säger att det här är sant, utan krusiduller.

De flesta novellerna är bra på sitt eget vis och väldigt olika, men några älskar jag mer än andra. The Wrong Grave, som börjar med den underbara meningen Anyone might accidently dig up the wrong grave, och The Constable of Abal där en mamma och hennes dotter bär runt små spöken i fickorna. Bland de bästa hör också Magic for Beginners, en sorts meta-berättelse där TV-serien The Library är en berättelse i berättelsen. En underbar TV-serie som jag gärna hade sett! Jag tycker också om citaten som står innan varje berättelse och jag älskar illustrationerna av Shaun Tan. De hade gärna fått vara fler.

Alla novellerna är inte lika bra. Jag tycker högt och lågt blandas ganska mycket och vissa av novellerna har jag redan glömt eller ville helst bläddra förbi. Men guldkornen glänser verkligen och jag älskade att befinna mig i Kelly Links bisarra värld.

The world is full of things and nobody ever sees them! Nobody except for you and me.

Fiktiviteter och Bokbabbel har också läst.

Köp den här eller här.

Read Full Post »

Jag läser Johan Theorins Nattfåk just nu och den är så krypande otäck att jag nästan håller andan på kvällarna i höstmörkret och hör märkliga ljud knäppa i väggarna – det är bara höstvinden men i boken är det de dödas röster och det är lätt att inbilla sig saker när någon skriver så bra som Johan Theorin gör.

Extra kul var att boken inleddes med en kort svensk folksägen från 1800- talet, en som jag läst många gånger då sägner och sagor är ett stort hjärtebarn hos mig.

De döda samlas varje vinter för att fira jul. Men en gång blev de störda av en ogift gumma. Hennes klocka hade stannat, så hon gick upp för tidigt och kom mitt i julnatten till kyrkan. Det sorlade av röster som om det var gudstjänst där och det var fullt med folk. Plötsligt såg gumman sin fästman från unga dagar. Han hade drunknat många år tidigare, men nu satt han i en kyrkbänk bland de andra.

Den är kort och enkel men i höstmörkret får den mig att rysa, delvis just för att den är så enkel och inte utbroderad och delvis för att det var sådant här man verkligen trodde på i Sverige förr i tiden, faktiskt inte för så himla länge sedan om man tänker efter. Det finns en annan, liknande sägen som jag också tycker är så där hemsk och härlig i all sin enkelhet och som jag tänkte berätta för er i höstmörkret.

Efter klockan 12 på natten
firade de döda sin julotta i socknens kyrka.
Då skred en länge sedan hänsoven församling in i kyrkan.
I kyrkan stod den sist döda prästen för altaret
Folk som kommit förbi kyrkan på julnatten
har hört de döda sjunga psalmer.
Men de har aldrig stannat länge vid kyrkan
Utan skyndat fort därifrån.
Ibland kan du se jord på kyrkbänken
När du kommer till julottan
Det är döingemull.

Read Full Post »

När jag var på Bokmässan i helgen lyssnade jag på Christina Björks (författare) och Eva Erikssons (illustratör) seminarium Prinsessor och drakar. Hur seminariet var och vad det handlade om har jag skrivit om här, men sammanfattningsvis var det både trevligt och intressant. Det handlade främst om boken de skrivit och illustrerat tillsammans, just Prinsessor och drakar. Jag gillade att de tagit sig sådana friheter, drakarna fick se ut precis som de ville och prinsessorna fick ta mer plats än de vanligtvis får.

Jag passade också på att köpa Prinsessor och drakar och få den signerad både av Christina Björk och Eva Eriksson. Christina har bland annat skrivit Linnéa- böckerna och Astrids äventyr, en bok om Astrid Lindgren som barn. Eva Eriksson har illustrerat många böcker men bland andra böckerna om Den vilda Bebin (som jag älskade när jag var liten!), Max-böckerna och böcker om Eddie, Johanna och Mimmi (som jag också älskade när jag yngre).

Boken är rikt illustrerad och riktigt rolig att ägna en stund åt. Den är för barn i 3-6 års ålder och jag köpte den mest för illustrationerna som jag verkligen gillar, men jag kan också tänka mig att den är bra för barn i den åldern. Dels spär den inte alltför mycket på tråkiga könsvärderingar – vissa saker reagerade jag på dock, som att flera av prinsessorna ska bli bortrövade av drakar för att ”det är så det är” men varför behöver det vara så? Det jag ändå gillar med det är att prinsessorna räddar sig själva och inte behöver någon prins för att bli räddade. Jag gillar också att den har ett roligt tema – det är sju sagor, en för varje dag i veckan, och prinsessorna har namn efter veckans dagar – Månstråle, Tindra, Onetta, Torinda, Freesia, Lövkoja och Sömntuta. Kul!

Read Full Post »

I förra inlägger berättade jag om tyskspråkig litteratur i allmänhet och framförallt om böcker och författare jag upptäckt under min tyskautmaning, författare och genrer jag förmodligen inte hade läst om det inte varit för utmaningen.

Nu tänker jag berätta om tyskspråkig litteratur jag älskade redan innan jag fick reda på årets Bokmässetema. Sagor är en stor kärlek i mitt liv och har alltid varit, och här tänker jag presentera tre favoriter som skriver underbara sagor.

Bröderna Grimm. Hörni, nu glömmer vi Disney och så läser vi sagorna som de skrevs från början, tycker ni inte? Inte för att jag någonsin hade satt Askungen i händerna på ett litet barn men även vuxna kan glädjas av sagor och jag har alltid älskat sagor av hela mitt hjärta. Bröderna Grimms sagor är ofta hemska och sorgliga men också vackra och jag tjusas något otroligt av dem. Det är tyvärr ganska svårt att få tag på sagorna i original, bäst är att man går till biblioteket och lusläser på försättsbladet – oftast är de ”översatta och redigerade” eller ”förkortade och redigerade”.

De böcker jag brukar ty mig till när jag vill läsa Bröderna Grimm är en samling från Barnboksförlaget anno 1987. De heter Grimmsagor 1, 2 och 3 och är oavkortade från 1857 års tyska upplaga. De är också vackert illustrerade av flera olika konstnärer. Det som är bra med dem är att de är uppdelade efter hur svåra, hemska och grymma sagorna är – första boken är de snällaste sagorna och här hittar man bland annat Bord duka dig, Hans och Greta, Rapunsel, Törnrosa, Snövit och Rosenröd och Sädesaxet. Den andra boken innehåller lite grymmare sagor, som Askungen, Den sjungande benknotan, Djävulens tre guldhår, Snövit, De tolv bröderna och Anden i flaskan. Den tredje och sista boken innehåller de grymmaste sagorna och de är också kanske de minst kända, här finns Vargen och killingarna, Slödder, De sju korparna, Döden som fadder, De tre fjädrarna, Den sjungande lärkan, Den fattige och den rike och Harbruden, bland andra.

Jag älskar Bröderna Grimms sagor, men jag tycker verkligen det är värt att se till så att man får en riktig upplaga, en som inte är förkortad och redigerad.

Cornelia Funke. Det var ungefär två år sedan jag upptäckte Cornelia Funke och hennes fantastiska värld. Det började med att jag och min pojkvän såg filmen Inkheart som jag älskade och jag var absolut tvungen att läsa boken bakom. 1947 sidor Bläckvärld senare var jag förälskad, fast, förtjust och kunde inte få nog.

Vet du vad, Fenoglio? tänkte han. Det här är ju vansinne! Hur ska du ha kunnat hitta på henne? Hon måste ha funnits här hela tiden, långt innan du skrev dina ord. En sådan som hon kan inte vara gjord av bara ord, det är omöjligt! Du har haft fel hela tiden! De fanns här allihop, Sotfinger och Capricorn, Basta och Roxane, Minerva, Violante, Ormhuvud… Du har bara skrivit ner deras historia, men de tyckte inte om den och nu skriver de sin egen.

Cornelia Funkes världar är underbara, härliga att dyka ner i och förundras över. Har du inte läst Cornelia Funke tidigare så tycker jag du ska göra det, börja gärna med Bläckmagi- trilogin eller den nya Spökriddaren och hans väpnare.

Böcker jag läst av Cornelia Funke:

Tjuvarnas herre
Bläckhjärta
Bläckmagi
Bläckdöd
Drakryttaren

Igraine den modiga

Reckless

Spökriddaren och hans väpnare

Michael Ende. Av Michael Ende har jag bara läst två böcker, men åh vilka böcker det är! I Den oändliga historien ska Bastian rädda landet Fantasién från fara och får ett vindlande äventyr på köpet.

’Jag undrar’, sade han för sig själv, ’vad som egentligen försiggår i en bok innan man öppnar den. Så klart det bara är bokstäver som finns där, tryckta på papperet, men ändå… något måste det ju ändå vara, för så snart man öppnar boken har man ju en hel historia där. Där finns människor som jag inte känner ännu, och alla möjliga äventyr och hjältedåd och strider – och ofta inträffar väldiga stormar på havet eller man förs med till främmande länder och städer. Och allt det där finns ju på något sätt där i boken. Så klart man måste läsa boken för att få uppleva det, den saken är klar. Men det finns där redan tidigare. Och skulle gärna vilja veta hur’.

Men Momo eller kampen om tiden är min favorit, faktiskt en av mina favoritböcker överhuvudtaget. Den berättar om hur de vuxna alltmer och mer sparar in på tiden för att hinna mer saker, men all stress får dem att glömma sina barn, och kärleken, och livet självt. De små grå börjar istället stjäla tiden och Momo måste försöka ta den tillbaka. Momo eller kampen om tiden är en fantastisk liten pärla till bok, en som jag rekommenderar till alla!

Read Full Post »

Jag älskar spökhistorier, åh vad jag älskar en riktigt bra spökhistoria och Spökriddaren och hans väpnare är en riktigt bra spökhistoria. En sådan där grinande dödskallar är fastsatta på skelett där svarta hjärtan syns genom revbenen och där helveteshundar mörkare än natten jagar våra hjältar med grinande käftar, tvärs över kyrkogården medan döden står som en rutten stank i luften.

Precis så.

Åh, vad jag älskar det.

Våran hjälte, ja det är elvaårige Jon Whitcroft som tvingas flytta till internatskolan Salisbury – som är belägen vid en katedral, bara det! – och där träffar den morska Ella som är expert på spöken och helt lugnt tar kommandot när Jon en kväll genom fönstret ser fyra hemska vålnader stirra upp på honom i natten.

Förutom att historien är fenomenal och att boken är oerhört vackert skriven är illustrationerna av Friedrich Hechelmann ett enormt extra plus. Åh. Åh. Åh vad vackra de är! Ilon Wikland möter Paul Raymond Gregory, typ. Den största anledningen till att det tog ganska lång tid att läsa boken det korta sidantalet till trots – 200 sidor – var att jag inte kunde sluta titta på bilderna i den. Jag rentav hoppade till när jag bläddrade och såg en av dem – en verklighetstrogen bild av ett galet stirrande spöke som skrämde mig så pass att jag faktiskt lite diskret vek ner bildsidan medan jag läste på textsidan. Huvva!

Det enda jag inte riktigt tycker om är att Jon måste se Ella som en potentiell flickvän och inte bara som en vän – kärlekshistorian känns faktiskt påtvingad och totalt onödig – en flicka och en pojke i elvaårsåldern kan mycket väl ”bara” vara bästa vänner och det hade faktiskt blivit mycket bättre så.

Men det är det enda jag har att anmärka på. Det finns så mycket annat som är bra, och det är heller inte bara en spökhistoria utan så mycket mer. Det är en historia om vänskap och lojalitet, om trohet och kärlek och om svårigheten när ens mamma hittar en ny pojkvän. Jag tycker mycket om karaktärerna och jag älskar Ellas mormor som är som en liten uggla och som svär i växtnamn (”nässelskit!”).

Jag älskade verkligen att läsa Spökriddaren och hans väpnare, det är en av de bästa böcker jag läst av Cornelia Funke hittills. Framförallt är jag tjusad av språket som verkligen inte väjer för beskrivningar av rasslande benknotor och multnade gravar, och som i slutet faktiskt får mig att gråta som en liten unge. Det är verkligen inte bara en ungdomsbok, vuxna som gillar spökhistorier kommer älska den också och allra bäst blir det om du läser en sen höstkväll när natten börjar falla på, helst med ett stearinljus tänt.

Det gjorde jag.

Opal, 2011.

Köp den här eller här.

Read Full Post »

Tematrio om hembygden

Denna vecka har Lyran en väldigt rolig Tematrio. Som jag säkert nämnt tidigare är jag född och uppvuxen mitt i de djupaste småländska skogarna (folk brukar inte förstå riktigt att jag verkligen menar att jag bodde ute i skogen förrän jag visar en karta på vårat hus, omgivet av flera mil grönska och inte ett hus i sikte…) Astrid Lindgren vore ju ett självklart val att berätta om, men jag tänkte gå tillbaka ännu längre i tiden och berätta om några sagoberättare som kanske inte är så välkända. Jag bor ganska nära Ljungby och Sagobygden och sagor har jag alltid älskat och fått berättat för mig kväll efter kväll. I Ljungby finns ett sagomuseum som är väldigt fascinerande och det har jag besökt flera gånger. Har du vägarna förbi, missa inte det.

1. Den första sagoberättare jag tänker språka lite om är Sven Sederström, som bodde i Aringsås i Alvesta två och en halv mil ifrån där jag bodde. Han levde på 1800- talet, ett liv i misär med en hustru som var sinnessvag och som dog i barnsäng. Alla hans barn dog som spädbarn. För att få råd med gravölet till sin hustrus begravning sålde Sven Sederström nitton ark med upptecknade folksagor för åtta riksdaler till Carl Fredrik Hylthén Cavallius, vars far Gunnar Olof Hylthén Cavallius var en välkänd sagoinsamlare och nedtecknare. Två av dessa sagor var de nu välkända Prins Hatt under jorden (som också är en av mina favoritsagor) och Lilla Rosa och Långa Leda som innehåller den välciterade versen ”Spelar min lind? Sjunger min näktergal? Gör min herre sig någonsin glad?”

Sven Sederström hade ständig värk och fick gå omkring med kryckor hela sitt liv. Efter hans död skrevs det en psalm som började med ”Min jämmer nu en ände har”.

3. Mickel i Långhult var ett fattighjon som bodde i en backstuga. Han kunde skriva, något som var väldigt ovanligt för ett fattighjon på den tiden, och han skrev själv ner sina sagor. Dessa var oftast drastiska och skämtsamma och innehöll en hel del samhällskritik. Även han skrev ner sina sagor för Carl Fredrik Hylthén Cavallius. De flesta av hans sagor finns att läsa i den fina Mickels sagor, en bok där Per Gustavsson återberättar sagorna och med trägravyrer av Sven Ljungberg.

3. Halta Kajsa i Ryd var en fattig backstugusittare. Hon skrev bl.a. Små sagor om djur; Skogsdufvan, Den tjuvaktiga svalan, Orren, Tuppen och göken och Ugglans ungar. Gunnar-Olof Hylthén-Cavallius träffade Halta Kajsa och förvånades över hennes nära på outtömliga förråd av sagor. 1843 tog han med sig henne till Stockholm för att så att säga ha henne till hands hela tiden och skriva ner hennes sagor.

Många av de svenska sagorna känner vi till idag just tack vare Gunnar Olof Hylthén Cavallius, som tillsammans med George Stephens skrev Sveriges första folksagosamling, Svenska folksagor och äfventyr (1844-49) och senare deras storverk Wärend och Wirdarne (1863-68) om Wärends sagobygd. Även Hylthén Cavallius kommer från min hembygd, från Vislanda i Småland. På Sagomuseet i Ljungby finns hans arbetsrum återskapat, och där är citerat:

I hans arbetsrum tickar golvuret fram den nya tiden. De sagor som folket tidigare berättat muntligt vid den öppna härden i torpstugan blir nu till skriven litteratur.

Read Full Post »

Nya härliga bokhögar..

…att lägga till dem jag redan har. Idag var jag på biblioteket och skulle lämna tillbaka några böcker som inte gick att låna om fler gånger (däribland en halvutläst Bitterfittan och eftersom jag har köpstopp får jag väl vänta tills den går att låna igen.) Emellertid följde tre Maria Lang med mig hem – det är ju sommar – och dessutom en ny bok jag inte har hört talas om av en av mina favoritberättare. Sagoberättaren Per Gustavsson (kanske mer känd som Mickel i Långhult) blev jag bekant med när jag gjorde mitt projektarbete om sagor och sagoberättare på gymnasiet, hans sagosamling Mickels sagor äger jag redan och tycker om så det var spännande med en ny bok. Göingesägner heter den och centrerar sig kring sägner och sagor runt Göingetrakten i Skåne. Jag tycker om att känna igen mig i böcker och även om jag inte har någon anknytning direkt till Göinge, så kommer min morfar från Brösarp som inte ligger så många mil ifrån och även min styvfar är från de trakterna. Skåne känner jag ganska väl, så roligt ska det bli att läsa boken!

Read Full Post »

Långt tillbaka i tiden, för många hundra år sedan, vandrade Tengel den onde ut i ödemarken för att sälja sin själ till Satan.

Han blev stamfader till Isfolket.

Tengel lovades jordisk vinning mot att minst en av hans ättlingar i varje släktled skulle gå i tjänst hos Djävulen och utföra onda handlingar. Deras tecken skulle vara de kattgula ögonen, och de skulle besitta trolldomskrafter. Och en gång skulle det födas en, som ägde större övernaturlig förmåga än världen skådat.

Förbannelsen skulle vila över ätten tills man fann platsen, där Tengel den onde grävt ned kitteln han använde, då han kokade häxbrygden som frammande Mörkrets Furse.

Så säger legenden.

Men en gång på 1500- talet föddes en drabbad ättling av Isfolket. Han försökte vända det onda till gott istället, och kallades därför Tengel den gode. Det är hans familj denna saga handlar, eller kanske den mest av allt berättar om kvinnorna i hans ätt.

I Trollbunden - och i en kärlekssaga mellan Silje och Tengel som utspelar sig i 1500- talets pestsmittade Tröndelag tar Sagan om Isfolket sin början och det är en vacker historia, en fängslande berättelse som har tillräckligt mycket mystik och är nog historiskt intressant för att inte bara överleva som en mer eller mindre fånig kärlekshistoria. Stämplad som tantsnusk eller inte, det är äventyren, historielektionerna och det ädla hjältemodet som håller mig fängslad precis lika mycket som kärlekshistorierna. Berättelsen om Silje, Tengel och deras familj fortsätter genom flera böcker framåt och vad jag verkligen tycker om i dem är att berättelsen är så skiftande, även om den bara handlar om en släkt. Förutom livet på Lindallén och Gråstensholm får vi också följa med på resor till Danmark och Sverige, till mitt eget Brösarp i Skåne, till Tyskland och tillbaka till Norge under många farofyllda och spännande strapatser. Margit Sandemo lyckas även väcka liv i stort sett i varenda en av hennes karaktärer – det är få som känns påhittade eller overkliga, det stora antalet till trots. De lyckas lysa genom boksidorna med egen kraft, egna personligheter och egna sorger.

För sorger, finns det mycket av. Sorger, bedrövelser, ondska och gemenhet sätter sina spår i Isfolkets ätt. De tycks aldrig bli fria från Tengel den ondes förbannelse och hans ande som spökar för dem. Framförallt avslutar tredje boken, Avgrunden, en tid där lyckan varit familjens största kännetecken och där den olyckliga och gäckande Sol svarat för den bedrövelse som ändå dyker upp. Sol är en fascinerande karaktär – jag har alltid varit svag för berättelser om häxor – men hennes öde är inte lyckligt:

En rastlös själ hade funnit ro. Slocknat mitt i sitt livs vackraste kärleksdröm.

Men även efter jag tvingats säga farväl till Sol fascinerar serien mig och håller mig vaken på natten i otaliga lästimmar. Den första bok jag inte riktigt tycker om är nummer 15, Vinden från Öster, där en gren av Isfolket upptäcks bland Taran-gaierna på Sibiriens stäpper. Nej, jag tycker inte om den alls och Shira är nog den enda kvinnliga karaktär jag egentligen inte bryr mig särskilt mycket om. Kanske är det för att Margit Sandemo här tar de första stegen mot den alldeles överdrivna religionsdiskussionen och förekomsten av allehanda gudomer som totalförstör den sista delen av serien. Sagan om Isfolkets magi borde fått stanna vid en sägenomspunnen skatt, allehanda örtlekemedel, oförklarliga, mystiska händelser och drabbade och utvalda med märkliga krafter – dock inte överdrivna sådana.

Som redan sagt är det i de flesta böckerna kvinnorna och deras öde som allra mest fascinerar mig. Därför undrar jag varför deras sätt så drastiskt förändras med tidens gång? Från 1500- talet och framåt vimlar det faktiskt av starka och egensinniga kvinnor med framåtanda, något jag verkligen har uppskattat allteftersom jag läst – traditionsenligt borde ju kvinnorna på den tiden varit mera kuvade. Men nej, de kuvade kvinnorna börjar dyka upp först när 1700- tal övergår i 1800- och 1900- tal. Då är var och varannan kvinna helt plötsligt hjälplös, rädd och nedtryckt och måste träffa en stark och förnuftig man som kan ingjuta henne självförtroende och få henne att förstå att hon egentligen är bedårande vacker. Gunilla Grip, Marit i Svelten, Agnete, Vinnie och Christa är alla kuvade av en förälder eller liknande och ställs i mycket skarp kontrast till Sol, Villemo, Ingrid och Vinga som glatt färgar boksidorna i den tidigare delen av serien. En av få starka kvinnor som dyker upp i den moderna delen av historien är Mali, och då får hon istället stämpeln ”kvinnosakskvinna” och om inte hatar så i alla fall ogillar hon män – innan hon träffar André Brink som får henne att tänka om. Varför känns det som att kvinnorna i Margit Sandemos berättelse kunde vara mer fria och starka på 1600- talet? Är det inte lika roligt att skriva och läsa om frigjorda kvinnor i nutiden – när kvinnor faktiskt kan vara frigjorda på ett sätt de inte kunde då?

Att nämna alla böckerna i serien är omöjligt, det hade blivit en lång och tråkig recension och därför har jag mest nämnt de jag tycker bäst om. Trollbunden, Häxjakten, Avgrunden, Vinterstorm, Blodshämnd och Feber i blodet är mina favoriter bland de första böckerna, bland de senare är det rysarna jag tycker bäst om och då framförallt Korpens vingar som en absolut förstklassig spökhistoria och utspelar sig på ett slott i Transylvanien – nej, det förekommer inga vampyrer men en alldeles tillräckligt skräckinjagande odöd och ett riktigt hårresande äventyr. Men min kanske allra största favorit är Våroffer, som inte bara innehåller ett helt gäng likaledes fasaväckande varelser från den andra sidan – vättar och småknytt, spöken, maror och andra fantasifullt ihopkomponerade Satans anhang – utan också är en vacker berättelse som delvis är mytisk och delvis en kärlekshistoria mellan två av mina favoritkaraktärer; Heike och Vinga.

Däremot tycker jag inte om de sista sju böckerna. De är tyvärr alldeles för överdrivna och den vackra mystik och de märkliga gåvor som följt Isfolket får vad jag antar skulle varit en storstilad förklaring – men som faller platt i och med Margit Sandemos språk. Språket fungerar fint för historiska berättelser, spök- och kärlekshistorier men inte för religionsdiskussioner. Jag är väldigt kluven just vad gäller de enorma friheter Margit Sandemo tar sig med myter och religioner. Idén om att gudar finns så länge människor tror på dem -som är en ganska gammal sådan och inte författarens egen – är om inte trolig så i alla fall väldigt intressant att fundera över, men jag tycker verkligen inte hon är en tillräckligt bra författare för att skriva om så stora saker som demoner, djävlar, Gud, Satan, Lucifer och Edens lustgård. Det blir inte direkt löjligt, men ska jag vara helt ärlig är det på den vägen. Dessutom – man kan också beskriva det med den berömda droppen i bägaren – förvirrar sig tydligen Margit Sandemo i sina egna begrepp när två totalt motstridiga fakta presenteras och gör det hela ännu mer småfånigt än det redan var.

Jag tycker heller definitivt inte om den metafiktion i form av författaren själv som dyker upp i En glimt av ömhet och i sista boken Är det någon där ute?. Jag antar att det ska vara där för att förankra det hela i verkligheten och ge läsaren en tro att hela historien har hänt, men för mig har det motsatt effekt. Helt plötsligt dimper jag ner i verkligheten och i berättelser om författarens eget liv och även om det hade varit intressant i ett annat sammanhang är det fullständigt malplacerat här och kastar en hel del skugga över resten av serien.

Hursomhelst, så älskar jag i alla fall de allra flesta av böckerna och då speciellt de som utspelar sig ungefär mellan 1500- och 1800- talen och innehåller sorgesamma riddare, vördnadsfulla kaveljerer, kvinnor i vackra klänningar och minnen från en svunnen tid. Jag tänker göra det jag kan för att förtränga de avslutande böckerna i serien och läser jag någon gång om dem – vilket jag säkert kommer göra – blir det speciellt utvalda böcker och alldeles särskilt de där häxor, maror och spöken spelar huvudrollen. Jag kommer väldigt sent att glömma de fantastiska kvinnor som håller berättelsen levande och som bär den på sina axlar – de klara och lysande karaktärer det är ett nöje att lära känna, älska och sakna – långt, långt efter den sista sidan oåterkalleligen är slut.

Read Full Post »

Penelopiaden ingår i Mytserien och är vad man skulle kunna kalla en feministisk version av Odysséen, en berättelse om händelserna under och efter det trojanska kriget ur Penelopes synvinkel. Penelope berättar om vad som egentligen hände när Odysseus blev hennes make, hur hon väntade på hans återkomst i tjugo år och hur hon överlistade de hundratals friare som kommit till Ithaka för att be om hennes hand när alla trodde att Odysseus aldrig skulle återvända.

Margaret Atwood har tagit hjälp inte bara av Odyssén utan även av andra historiska dokument om den grekiska mytologin och historien för att skriva sin berättelse om Penelope, men hennes allra främsta verktyg är det underbara språk med vilket hon berättar. Det är sirligt utan att vara uppstyltat och det är framförallt finurligt, lätt ironiskt på sina ställen och väldigt fängslande.

Berättelsen handlar om Penelope, men framförallt ställs frågan om vad som egentligen hände med de tolv tjänsteflickor som Odysseus och Telemachos så brutalt hängde i slutet av Odysséen. Ingen direkt förklaring ges i Homeros epos, och det är en förklaring Margaret Atwood söker i Penelopiaden. Vad var deras brott, och hur mycket visste Penelope om det? Vem var egentligen skyldig? Deras brott enligt Odysséen skulle ha varit att fraternisera med fienden, det vill säga Penelopes friare, men vad det den äkta förklaringen? Bland de mest fängslande delarna i boken är den fiktiva rättegång de tolv tjänsteflickorna ställer Odysseus inför, där både en domare, en försvarsadvokat och Penelope själv deltar. Det är bland annat här dialogen färgas av en rätt syrlig ironi som påpekar en del makabra traditioner i det antika grekiska levernet som inte direkt framgår i eposen skrivna av de manliga författarna.

Penelope: Det var inte det att de blev våldtagna som talade emot dem för Odyssevs. Det var att de våldtogs utan lov.

Domaren (småskrattar): Ursäkta, frun, men är det inte det våldtäkt innebär? Utan lov?

Försvarsadvokaten: Utan deras herres lov, herr domare.

Något svar ges sist och slutligen inte men tjänsteflickornas åsikt blir klar och det ger en del att fundera över, inte bara heller över deras öde. Även sköna Helena spelar en stor roll och sedd ur Penelopes ögon är hon en mallig, utseendefixerad och nedvärderande bimbo, en som skapar krig bara för att få sin egen skönhet bekräftad och inte bryr sig ett skvatt om de män hon förför eller de liv hon sänder i döden. Det ger verkligen en helt ny syn på myterna och berättelserna och det är faktiskt väldigt underhållande läsning. Penelope som antik kvinna och berättare väldigt uppfriskande, inte minst för hennes humor och ironi när livet verkar ganska svart.
Jag förrådde inte att jag visste. Det hade varit för farligt för honom. Dessutom, om en man satte sin ära i att vara skicklig på att förkläda sig vore det en bra dum hustru som hävdade att hon kände igen honom: det är alltid oklokt att kliva emellan en man och hans bild av sin egen smarthet.

Read Full Post »

Hela veckan och nästa är det bokbytardag på vårat bibliotek och jag har lämnat ifrån mig några Baldacci som jag redan läst och några böcker som jag hade dubletter av. Inte för att det blev mer plats i bokhyllan för det, jag fick med mig en fin inbunden Den vidunderliga kärlekens historia hem (hade den bara i pocket innan) och dessutom en Marian Keyes- pocket. Det blir nog en runda till nästa vecka så fort jag kommer hem från semestern, det känns som att jag har massa böcker som ligger och skräpar på vinden och då kan jag ju lika gärna ge bort dem.

Idag är det också världsbokdagen! Egentligen hade jag tänkt vara hemma och läsa idag, men det var innan jag tog på mig ett extrapass så jag ska iväg och jobba hela eftermiddagen och kvällen. Istället gör jag som Lyran och tipsar om några av mina favoritböcker från olika delar av världen. Jag är egentligen dålig på världslitteratur, jag har mest läst väldigt kända böcker från andra länder och skulle gärna någon gång vilja ge mig på fler världslitteraturböcker. Här kommer i alla fall fem av mina favoriter:

Jag har många kvinnor i mitt litteraturliv och en av de största är fransyskan Simone deBeauvoir. Jag lärde känna hennes böcker när jag läste litteratur och genusvetenskap på universitetet och hon har aldrig lämnat mig. Jag kan rekommendera den skönlitterära De andras blod liksom hennes mest kända verk, den otroligt underhållande, tankeväckande och intressanta Det andra könet. Även om den skrevs 1949 så är den aktuell även idag, för även om kvinnans situation förvisso har förändrats på 60 år så är hennes resonemang inte daterade, utan kan användas på kvinnors och mäns liv och tankar även idag.

Den tyske författaren Michael Ende har skrivit två av världshistoriens bästa böcker, Den oändliga historien och Momo eller kampen om tiden. Den senare passar även in i förra veckans Bokalfabet, på frågan om ungdomsböcker som vuxna borde läsa. Momo eller kampen om tiden är berättelsen om den lilla föräldralösa flickan Momo och hennes vänner, och om hur vuxna människor så lätt förbiser barn och bara vill spara tid, pengar och aldrig göra något roligt. Det får ödesdigra konsekvenser när de börjar spara så mycket tid att livet i lika stor hastighet försvinner från dem, om inte Momo kan rätta till det igen.

Ingen människa tycktes inse att det i själva verket var något helt annan man sparade på, när man trodde att man sparade tid. Ingen ville erkänna att hans eller hennes liv hela tiden bara blev fattigare och enformigare och tristare och kallare. Men barnen fick däremot känna av den saken, hur tydligt som helst, för numera var det ju ingen som hade tid med dem heller. Men tid är liv. Och livet bor i hjärtat. Och ju mer människorna sparade in på detta, desto fattigare blev de.

Den arabisk-persisk-kinesiska sagosamlingen Tusen och en Natt är en av de berättelser där de flesta känner till namnet men få har läst hela. Jag älskar sagosamlingen, det finns otroligt många och vackra sagor i den likväl som det finns hemska, absurda och sådana sagor som är väldigt annorlunda från vårat europeiska synsätt. De flesta översättningarna i Sverige är gjorda i fem eller sju band, de finns i tre eller två band också men de är oftast förkortade.

Magisk realism är lika vackert som det låter och denna genre härstammar främst från Syd- och latinamerika. Att på ett så subtilt sätt införa magin i vardagen att den nästan verkar naturlig och inte alls konstgjord, ger många hisnande historier och framförallt många spännande livsöden. Gabriel García Marquez, Jorge Louis Borges och Julio Cortázar är alla författare jag tycker om. Allra mest tycker jag om Isabel Allende som bland annat skrivit Andarnas Hus, Eva Luna och Summan av dagarna.

Salman Rushdie är en indisk-brittisk författare som kanske mest blivit känd för The Satanic Verses och för att han efter den boken fick ett pris på sitt huvud. Det är en mycket, mycket bra bok men min favorit av Rushdie är ändå Midnight’s Children, en bok som tar sin början vid midnatt, natten till Indiens frigörelsedag. Denna natt föds Saleem och han blir ett av de många Midnight’s Children som fötts just denna timme och därmed begåvats med övernaturliga förmågor. Rushdies berättarteknik i den här boken påminner lite om just den magiska realismen, berättelsen balanserar mellan verklighet och övernaturlighet och inte bara Saleems liv utan också hans förfäders berättas i ett härligt sammelsurium av äventyr, resor, skrönor, humor, allvar och kärlek.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.