Bihåleinflammation, heter det tydligen. Jag vill hellre kalla det ”förkylningen från helvetet”.

Vad gör ni?

Den senaste tiden har det varit lite si och så med det. Mina recensioner har verkligen gått upp och ner och det har varit nästan lika mycket böcker jag gillat som jag inte gillat. Ganska ovanligt, för jag brukar veta exakt vilka böcker jag gillar och inte gillar och därför brukar många av mina recensioner drypa av den bokkärlek som oftast hittas i valfri bokblogg nära dig.

Men jag vet ungefär vad det beror på. Jag har läst flera böcker som jag lånat av andra för evigheter sedan och på grund av hyllvärmarinventeringen insett att tja, det är nog tid att läsa och lämna tillbaka nu. Det visade sig i flera fall finnas en anledning till att de legat där och halvmöglat, jag brukar som sagt ha på känn om jag kommer gilla en bok eller inte och ingen av de här böckerna har egentligen lockat mig så särskilt mycket. En annan anledning är hyllvärmarna själva. Se föregående orsak. Jag kanske borde sluta läsa ut böcker jag redan efter ett par kapitel märker att jag inte gillar?

Jag har också utmanat mig själv i och med den nordiska läsutmaningen och hittills har det inte gett någon fantastisk utdelning. Jag gillade novemberboken men inte decemberboken och januariboken kommer även den få en ljummen recension. Jag kommer ändå fortsätta med utmaningen men jag kommer också sluta att försöka hitta alltför mycket böcker utanför min trygghetszon för hey, det finns ju ändå en anledning till att jag har en trygghetszon, eller hur? Många försök utanför den och allt det har lärt mig är att alla mina bokälsklingar finns där. Tyvärr har jag köpstopp i åtta månader till och alla böcker kan ju inte biblioteket köpa in men i ganska stor mån kommer jag sluta försöka vidga mina läsvyer. Det räcker nu.

Alltså: mörker, dystopier, vampyrer och annat skräckrelaterat och mystiskt: here I come.

(Inspired by Lingonhjärta)

Brukar du läsa ut böcker som inte fastnar efter några kapitel?

Andas samma rytm som du

Då och då är det här en fantastiskt fin ungdomsbok, den lyser till och beskriver exakt hur svårt det kan vara när man är i tonåren och ställs mot en omvärld av fördomar och förväntningar. Sam slåss mot vad klasskompisarna tycker om Eva, vad hans föräldrar tror om honom själv och mot hans egna känslor för Eva.

Ibland tycker jag däremot att den inte är riktigt tydlig. Berättelsen hoppar i tid och även i form, dåtiden berättas i tredje person och nutiden berättas i första person. När jag väl fick grepp om det flöt berättelsen på fint men det finns inga kapiteluppdelningar i hela boken och även om den är kort hade kapitel varit en bra avskiljare.

Jag tycker också att skuldfrågan och vad som egentligen hänt Eva inte tas upp tillräckligt. Det är svårt att gå in på utan att avslöja handlingen men på något sätt känns det som att Annelis Johansson lämnar alltför många trådar vind för våg. Med viss tvekan och en del undran över frågor som jag inte får svar på tycker jag ändå det är en helt okej bok.

Opal, 2011

Jag är som något som blivit kvar efter en begravning, dömd att gå omkring på gatorna och skrämma slag på folk när de tvingas begrunda sin egen dödlighet.

Har du läst denna fantastiska lilla (stora) pärla till bok?

Pappa Långben var den första hyllvärmare jag läste och den tyckte jag väldigt mycket om. Underfundig, rolig och tillspetsad med en skarp ironi. Här skriver jag mer om den.

Den andra boken var också från Bonniers reprisbox, Unga kvinnor av Louisa May Alcott. Den föll inte i lika god läsjord hos mig, jag tycker det var för mycket snuttigull och för präktigt. Jag skriver mer här.

Sist i första omgången var Eyvind Johnsons Strändernas svall som kanske är den hyllvärmare jag haft oläst längst, fem år allra minst. Jag hade höga förväntningar men visst blev de infriade, till viss del i alla fall. Jag blev faktiskt också överraskad, vilket är roligt. Läs mer här.

De här tre böckerna kommer utgöra omgång två av Projekt Kill Hyllvärmare.

Hur går det för er?

Strändernas svall

Det som främst skiljer är att Johnson ger karaktärerna liv och personlighet på ett sätt som inte finns i Odysséen. Odysseus själv är inte så mycket förslagen – hans ständiga epitet i Iliaden och Odysséen – som en fysiskt och psykiskt ärrad hemvändare. Han jagas av sina gärningar från krigets många och långa år och han slits mellan hemlängtan och de äventyr han upplever på vägen. Ibland verkar det som att han inte vågar komma hem, han fasar för mötet med Penelope som han varit skild från i så många år och han undrar över hur Ithaka kommer välkomna honom hem – eller sky honom.

Den fantastiska karaktärsteckningen av redan etablerade litteraturhjältar blir som tydligast ungefär halvvägs i boken, när Odysseus ständigt återkommande skuldkänslor över att ha mördat Hectors barn Astyanax ställs i kontrast mot Nestors lättvindiga replik till Telemakos: Vi slog naturligtvis ihjäl barna först. Gott ställs mot ont i samma handling och på samma vassa vis får nästan alla karaktärerna liv och blommar upp inför mina läsande ögon.

Emellanåt är det också roligt, något jag inte hade förväntat mig. Det finns en god portion humor i berättelsen som spetsar till karaktärerna och historien och det gillar jag verkligen. Friarna porträtteras ibland som drumlar och amman gömmer sig bakom masken av tjänarinna och lågt stående kvinna medan hon i mångt och mycket upprätthåller handeln på Ithaka och hjälper Penelope att hålla friarna borta.

Samtidigt – och detta är tillsammans med första delens bitvisa seghet och stiltje – min enda invändning. Odysseus är en mycket väl tecknad karaktär men andra i boken får i mitt tycke ibland stå tillbaka, framförallt kvinnorna. Penelope och amman har visserligen en stor roll de också, men jag tycker de inte är lika utbroderade och de får inte i samma utsträckning den helt egna roll i historien som Odysseus får. Ibland glimrar de verkligen till men ibland verkar de som tagna ur Odysséen. Jag saknar en mer nyansrik och varierad bild av Penelope och av de stackars hängda tjänsteflickorna som Margaret Atwood så väl porträtterar i den fantastiska Penelopiaden - kanske färgar i och för sig bilden och minnet av Penelopiaden min läsning något – och av Dolios gravida dotter som mest verkar få bli en symbol för hela historien.

Och jag är säker på att han aldrig kommer tillbaka – jag menar, samma man.

Strändernas svall var tredje boken i första omgången av Kill Hyllvärmarprojektet. Snart dags för andra omgången!

Den här veckan ska jag försöka övertala min pojkvän till att vi ska kolla igenom alla tre Sagan om Ringen- filmerna på nya TV:n. Han anser faktumet att han inte har sett dem helt jämförbart med att jag tidigare inte sett Universal Soldier (han har helt uppenbart fel här ).

Vad har ni gjort?

Det senare, skulle jag tro. Och visst lider även jag av den då och då återkommande paniken över att det finns så många bra böcker jag aldrig kommer hinna läsa, men samtidigt vet jag också att mellan vissa böckers pärmar döljer det sig en värld jag älskar att återkomma till om och om igen. Det fantastiska med sådana böcker är också att det kan vara en helt ny värld, eller en något förändrad, som slår ut sina vingar mellan sidorna den andra eller sjuttioelfte gången du öppnar dem. Jag kan ofta hitta helt nya aspekter i Harry Potter-serien eller i Twilight- serien, repliker jag inte lade märke till förra läsningen men som nu helt plötsligt verkar bära hela historiens kärna på sina axlar.

Är inte det fantastiskt?

JK Rowlings sju böcker om en spenslig liten trollkarl är precis sådana böcker och det är delvis därför jag läser dem om och om igen. Det är också för att jag vet att varje ny läsning bjuder på en fantastisk upplevelse och en djupdykning i en helt annan värld. Den bjuder också på en blandning av sorg och humor som gör att skrattet ganska ofta fastnar i halsen – och i de sista två böckerna en spekulation om döden och självuppfyllande profetior som jag tycker är väldigt intressant.

”Tell me one last thing. Is this real? Or has this been happening inside my head?”
”Of course this is happening inside your head, but why on earth should that mean that it is not real?”

Men det finns ju andra. Jag läser fortfarande om böcker men allra mest gjorde jag det när jag var yngre. Skriet från vildmarken, Ringaren i Notre-Dame, Jorden runt på åttio dagar, Robinson Crusoe och Äventyrsserien är också böcker jag läst om – jag vet faktiskt inte hur många gånger. Femton, kanske. Tjugo. Jag älskade och älskar fortfarande äventyrsböcker och jag kan dyka ner i deras världar hur många gånger som helst.

Twilight-serien har jag också läst om, inte så många gånger men minst fem. Narnia-serien likaså.

Vilken eller vilka böcker kan du läsa om och läsa om?