Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Filmrecensioner’ Category

Helgens filmtips – Easy A

Easy A är en film som man verkligen borde se, inte bara för att den är både riktigt bra och riktigt rolig utan också för att den faktiskt kan få en att tänka till lite.

Olive är en duktig elev men ganska osynlig, fram tills dagen ett missförstånd gör att ryktet sprids om att hon förlorat oskulden till en college-kille – vilket hon inte har. Ryktet sprids som en löpeld och snart tycks varenda elev veta om det. Olive bestämmer sig för att det är lika bra att spä på ryktena och hjälper en homosexuell killkompis med att få rykte som straight genom att låtsas ha sex med honom på en fest. När de börjar läsa The Scarlet Letter i skolan tar Olive inspiration av den för att driva på ryktena  till max. Handlingen låter mycket töntigare än den är, kolla gärna på trailern som du hittar här.

Emma Stone som spelar Olive är helt fantastisk och faktiskt är en av filmens största behållningar just skådespelarna – de är lysande hela vägen och gör verkligen det bästa av ett riktigt bra manus. Easy A är ingen typisk high school film utan har begåvats med – förutom bra skådespelare – ganska mycket hjärna. Den är rolig, men också tänkvärd. För tyvärr finns det en stor portion sanning i den – killar som ligger runt blir kallade för hingstar och tjejer som ligger runt blir kallade för horor. Det dyker upp många frågeställningar men också mycket humor, Easy A är en film jag verkligen rekommenderar.

Read Full Post »

Harry Potter and the Deathly Hallows, del 1, tar sin början på ett osedvanligt vackert sätt. Sällan har tårarna stigit i mina ögon knappa en minut efter att en film börjat och det är inte ofta jag sitter och håller andan utan att våga röra mig. Men så är allting, till en början, perfekt. Harrys, Rons och Hermiones fortsatta sökande efter horrokruxer är precis så mörk, hemsk och domedagslik som trailern utspådde och som jag önskade att den skulle vara. Den annalkande faran, som får Hermione att radera sig själv ur sina föräldrars minnen, som får Dursleys att fly fältet och som får Aurorerna att iscensätta en rejäl flyktoperation för Harry, är så påtaglig att det får mig att rysa.

Men det ger tyvärr vika ganska så snabbt. Vissa scener blir hopplöst utdragna medan andra skyndas över på några sekunder – märkligt nog är det alltid scenerna där det ska slåss och springas en massa som drar över i flera minuter och därmed lämnar en del nödvändiga förklaringar åt sitt stackars öde. Det är ett faktum med Harry Potter- serien att det blir mer och mer invecklat för varje bok och visst förklaras det mer också men inte tillräckligt.

Tyvärr slarvas det också en hel del med detaljerna. Jag är en sann och evig förespråkare för att läsa boken innan man ser filmen och tycker i stort sett alltid att boken är bättre, men det borde ändå inte vara ett krav att kunna en bok utan och innan för att se en film. Detaljer flyger förbi så snabbt att man hade missat dem totalt om man inte redan visste precis varför de var där. Karaktärer som Rufus Scrimgeour och Fenrir Greyback finns förvisso med men presenteras inte särskilt bra för den som inte kan historien. Dessutom är det synd att Kreachers roll i historien slarvas bort, hans totalvändning är en av de mest gripande scenerna i boken och ett påtagligt bevis på hur långt man kommer med lite vänlighet. Dessutom undrar jag varför Voldemort förklarar för hela sitt anhang varför han ”lånar” Lucius trollstav? Voldemort är inte direkt känd för att dela sina hemligheter med andra och varför han faktiskt lånar den, får man ända reda på senare när han torterar Ollivander. Rent detaljmässigt tycker jag också att det är lite märkligt att Harrys osynlighetsmantel inte dyker upp en endaste gång i filmen när han använder den väldigt frekvent i boken, och alldeles särskilt med tanke på vilken roll den faktiskt spelar i historien – en ganska stor roll! Det är också synd att ministeriearbetarna springer runt i vanliga kläder och inte i trollkarlskläder, även om själva ministeriebesöket i sig är väldigt bra gjort.

Jag har läst att flera kritiker har klagat över hur seg filmen är, hur mycket tid som spenderas i tältet och hur mycket tjat mellan ungdomarna det är. För att få lite perspektiv kan man ju tänka på att de scenerna är ändå rejält nedklippta och dessutom har de förkortat den långa vistelsen i Grimmauld Place, och ändå tröttnar man aldrig när man läser boken.

Vad som däremot är riktigt, riktigt bra är som vanligt skådespelarna. Alla, utan undantag, är riktigt, riktigt bra och gör verkligen det bästa av rollerna samtidigt som de gör dem till sina egna. Det sägs inte rakt ut så mycket om tvivlet Harry känner för Dumbledore och hans gärningar men det märks så tydligt ändå.

Det absolut bästa och snyggaste i filmen är berättelsen om The Three Brothers. Med tanke på hur mycket sjätte filmen missade i berättelsen om Voldemort och horrokruxerna gör de en bra återhämtning i och med ett vackert skuggspel ackompanjerat av Herminoes berättande. För andra gången i mitt liv sitter jag i en biosal där tystnaden är så andäktig och total att man verkligen hade kunnat höra en knappnål falla. Det är så vackert gjort att jag säkert hade kunnat gå och se bion en gång till, bara för de tre-fyra minuterna.

Jag tyckte ändå filmen var bättre än sin föregångare, kanske för att de denna gången faktiskt valt att satsa på mörkret och inte försökt att tränga undan det med dåliga skämt och kärlekshistorier. Men ändå är den inte tillräcklig, inte på långa vägar. Kanske går det inte att göra Rowlings ord rättvisa på film, kanske är det helt enkelt berättelsen i sin skrivna form som har sådan tjusning och kanske de inte ens skulle försökt. Men även jag inser att det kunde gjorts mycket sämre och filmerna har ändå en charm som är svår att motstå, mest tack vare skådespelarna. Ibland är det till och med så vackert att gåshuden börjar krypa uppför ryggraden och då om något, är det verkligen värt det.

Read Full Post »

Paranormal Activity

Paranormal Activity är en film jag totalvägrat att se, hur mycket min käre pojkvän än tjatat. Jag gillar skräckfilm, det gör jag, men även jag har en gräns och efter vad alla vänner som sett filmen berättat om den och om hur rädda de blev kände jag att min gräns gick någonstans där.

Men trägen vinner tydligen och förra helgen såg vi i alla fall då Paranormal Activity och efteråt kände jag inte mer än ett enda stort ”jaha?”.

Filmen berättar om Katie och Micah som flyttar in i en ny lägenhet för att bli av med ett övernaturligt väsen eller en ande som förföljer Katie. Men steg i huset på natten och dörrar som slår igen bevisar att Katie inte är fri och Micah köper en kamera för att filma ”spöket” på natten.

Låt mig först säga att det här är egentligen exakt sådant jag blir rädd av. Jag tycker att det mest skrämmande är den skräck som inte går att ta på, den onämnbara och den som bara visar sig som en skugga i ögonvrån eller som fotsteg på ett knarrande golv. Och visst är Paranormal Activity både skickligt filmad och innehåller en hel del element som borde skrämma vettet ur mig, men på något sätt gör det bara inte det. Kanske var den alldeles för hypad och kanske förväntade jag mig alldeles för mycket, det är möjligt att jag blivit livrädd om jag inte hört något om den innan.

Det är egentligen inget fel på filmen, den är inte dålig. Men – som jag har läst att folk gjort lite överallt – att jämföra den med klassiker som The Exorcist är kanske att ta i något.

Read Full Post »

Eden Lake

Jenny och Steve åker till Eden Lake för att fira en romantisk helg, men den urartar totalt när de stöter på ett gäng ungdomar som inget hellre vill än att skapa gräl. De visar sig vara inte bara ”missanpassade” utan också våldsamma, och den romantiska helgen blir istället en flykt undan ett våldsamt gäng där ingen vågar sätta sig upp mot ledaren, och ingen vågar protestera när det börjar gå så långt att liv sätts på spel.

Eden Lake är en bra skräckfilm, den är spännande på ett riktigt nagelbitarvis och väldigt verkligt filmad. På ett ställe, har du sett filmen vet du säkert precis vad jag menar – vänder det sig på riktigt i magen och jag som ändå har sett en del filmer i den här genren börjar undra – hur gör de egentligen?

Tyvärr faller den ganska mycket på huvudrollsinnehavaren Jenny. Alla kvinnor behöver förvisso inte vara en Milla Jovovich i Resident Evil men hon är ibland lite för bortkommen och alldeles för långsam. Det är klart att man kanske inte alltid tänker klart i en sådan situation, men när hon först tar upp en gren för att använda den som ett vapen och sedan slänger den ifrån sig i nästa andetag börjar man undra vad hon håller på med. Något irriterande hjältinna alltså, men annars en helt okej film.

Read Full Post »

Jag trodde mycket på Shutter Island redan innan jag sett den. I stort sett det enda jag har hört är lovord, och dessutom är kanske inte duon Scorsese/diCaprio uppe i Burton/Depp klass än, men nog skapar den förväntningar allltid.

Filmen var inte så bra som jag hade trott att den skulle vara, den var faktiskt sju resor bättre. Till att börja med så utspelar den sig i en av mina favoritepoker på film – 1950- talet – och den röjer på så mycket hemligheter, så mycket funderingar och så mycket ”tänk om” att jag fortfarande har myror i huvudet.

Agenten Teddy Daniels anländer med sin kollega till ön Shutter Island, de är där för att utreda hur en patient har kunnat rymma från mentalsjukhuset som finns beläget på ön, rymma och totalt gå upp i rök. Men ju mer Teddy nystar i härvan, desto mer hemligheter och väl dolda intriger hotar att simma upp till ytan. Shutter Island gömmer på många hemligheter – och till slut finner sig Teddy insnärjd på ett sätt han aldrig hade förväntat sig.

Shutter Island kräver en del tankeverksamhet och mycket är upp till tittaren själv, hur mycket man vill fundera över vad som pågår på ön och hur Teddy hamnade mitt uppe i det, och inte minst över slutet som är minst sagt överraskande. Över hela filmen ligger förvisso en atmosfär av att någonting inte är som det ska, men twisten är ändå oväntad när den väl kommer. Bra skådespelare filmen igenom, men mest fascinerande är ändå den domedagsatmosfär som genomsyrar varje bildruta och skapar en spänning som verkligen biter sig fast. En uppflammande tändsticka får mig att hoppa högt och filmens över två och en halv timmar försvinner oerhört snabbt. Jag rekommenderar verkligen filmen, och det nästa jag måste göra är att läsa boken av Dennis Lehane.

Read Full Post »

Eclipse

Så var det äntligen dags för Eclipse och även om jag sett fram emot den så var inte förväntningarna skyhöga, för så bra har varken Twilight eller New Moon varit.

För er som inte fallit för Twilight-sagan och kan böckerna utantill, så är Eclipse tredje boken i serien och en direkt fortsättning på New Moon. Bella och Edward är återigen tillsammans, med en fara lurar runt knuten och ingen verkar kunna fläta ihop trådarna till vad det är som pågår. Bella slits mellan sin älskade vampyr Edward och sin bästa vän Jacob – som är kär i henne och dessutom kan förvandla sig till en varg när han vill. Vargarna – eller shape-shifters som de egentligen heter – är medlemmar av en gammal indianstam och urgamla fiender med vampyrerna. Oro på flera fronter verkar blåsa upp…

Förväntningar i en viss grad hade jag självklart, inte minst på grund av att jag gillar boken Eclipse mer än boken New Moon, men också för att Muse hade en specialskriven låt med på soundtracket och det verkade ju lovande.

Tyvärr hjälpte det inte. En av de största behållningarna med Twilight var just det fantastiska soundtracket som passade så väl in överallt och var både genomtänkt och bra. Soundtracket i New Moon föll platt för mig och det gör det tyvärr i Eclipse också. Det allra värsta är egentligen att Neutron star collision - Muse specialskrivna låt – slarvas bort fullständigt och gör inget intryck alls i filmen. Synd.

Inte heller gör Kristen Stewart något märkbart intryck på mig, precis som i föregående filmer. Jag tycker hon är en sorgligt dålig skådespelerska och gör inget annat än tittar ner i marken, ser förvirrad ut och stönar mellan varje ord. Nej, inte den Bella jag föreställt mig. Vad som är värre är att Robert Pattinson spelar sin Edward sämre än i de andra filmerna och han gör inte hälften av det intryck på mig som Jacob – spelad av Taylor Lautner – gör. Jacob är känslosam och sympatisk men det blir inte helt rätt ändå, för sympatisk är allt vad han inte är i boken, där är han snarare så irriterande att jag ibland var nära att dänga boken i väggen, alternativt mitt eget huvud. Bellas ilska på Jacob kommer inte fram överhuvudtaget, just den biten är så dåligt gjord att det nästan är lite plågsamt.

Nog om det dåliga. Ibland är faktiskt Eclipse riktigt bra. Som i slagsmålsscenen i slutet, som de tack och lov valt att visa istället för att följa linjen i boken där läsaren följer Bella och Edward som står utanför striden. Dusterna både mellan vampyr och vampyr och vampyr och vargar är mycket snyggt gjorda, likaså tycker jag om scenen där de övar inför striden som på ett liknande sätt nästan är hisnande välkoordinerad och vackert gjord och påminner om favoritscenen i Twilight – basebollscenen.

Men det jag tycker allra mest om är också det jag hade hoppats mest på: tillbakablickarna på Rosalies och Jaspers tidigare liv. De är egentligen alldeles för korta men otroligt vackert gjorda och man blir verkligen förflyttad till 1930- talet respektive 1860- talet. Kläderna, omgivningen, färgerna och den dystra stämningen är så vacker att jag nästan ryser, och det går sorgligt fort över men det är det jag kommer ihåg allra mest.

Faktiskt gör Cullen- skådespelarna – Robert Pattinson undantaget – och vargarna med Jacob i spetsen det största jobbet. Jag tycker verkligen om hur de har tecknat karaktärerna rent filmiskt och skådespelarna är mycket övertygande, speciellt just Jackson Rathbone som Jasper och Nikki Reed som Rosalie.

En sista rad av scener jag tycker om och en ganska intressant iakttagelse är Seattle- scenerna med den armé av nyfödda vampyrer Riley anför och som man inte fick följa i Eclipse - men däremot i alldeles nyligen utgivna The Short Second Life of Bree Tanner. De scenerna är perfekt gjorda, mörka och dystra och de innehåller verkliga detaljer ur boken Bree Tanner, sådana detaljer som får mig att tro att Stephenie Meyer haft ett finger med i manuset – eller att manusskrivarna hade tillgång till boken innan den kom ut. Men det är faktiskt ett genidrag, för även om det inte hade fungerat i bokform så ger det ett ytterligare laget till filmen och gör den mycket, mycket mer spännande.

Överlag är jag inte direkt betagen. Jag var mer positivt överraskad av New Moon och tyvärr tror jag även Breaking Dawn kommer bli ganska så fattig – om inte värre. Om detta var det bästa de kunde göra av Eclipse så kommer de få det rasande svårt med den sista boken i serien som jag tycker är den bästa och kanske den som kräver mest av en film också, för att inte allting ska bli feltolkat och fånigt. Jag har absolut inga förväntningar på Breaking Dawn och jag vet faktiskt inte om jag ser Eclipse igen. Den var helt enkelt inte på långa vägar tillräcklig.

Read Full Post »

Sarah upplever en tragedi när hennes man och dotter förolyckas i en bilolycka där hon själv överlever, och ett år senare när hon fortfarande håller på att pussla ihop sitt liv återförenas hon med fem av sina väninnor för ett äventyr liknande de som de gjorde innan tragedin: de ska utforska ett grottsystem tillsammans. Väl nere rasar utgången igen och de måste försöka hitta en annan utgång om de ska överleva. Men de har stört någonting som lever djupt ner i gångarna och de måste inte bara ta upp kampen med en uråldrig ondska utan också med varandra – vem går att lita på och vem är förrädare?

Instängd håller precis vad titeln utlovar – en klaustrofobisk, instängd och jagande känsla som börjar långt innan de ens kommit ner i grottan. Det vilar en kuslig stämning redan från första scenen, en sådan stämning som förebådar allt annat än ett lyckligt slut. Väl nere i grottan börjar dock det verkliga helvetet, inte bara rasar utgången igen och vännerna kommer ifrån varandra utan de börjar också fatta krypande misstankar mot varandra.

Det är väldigt, väldigt spännande, sådär riktigt nagelbitarspännande så man nästan sitter och skriker rakt ut ibland. Det hemska ligger inte – åtminstone inte till största delen – i de monster de stöter på i underjorden utan framförallt just instängdheten, stressen och ångesten som tjejerna går igenom och som verkligen står präntade i deras ansikten. Bra skådespelare, största delen av dem.

En av scenerna påminner mig väldigt mycket om den i Time Machine där Guy Pearce ger sig ner i morlockernas underjord och hamnar rakt i ett blodbad – bokstavligt talat. Morlockerna avrättar människor och han blir tvungen att simma runt i en pöl av skelettdelar, blod och allsköns, ja ni fattar. Något liknande händer i Instängd men dessutom måste Sarah gyttjebrottas med en av de monster de träffar på.

Nog med avslöjanden. Jag gillade den här filmen riktigt, riktigt mycket och den skrämde upp mig rejält. Väldigt bra och framförallt verkar allt så himla äkta, både huvudpersonernas rädsla och det uppdrag de gett sig ut på. Om inte högsta så i alla fall ett riktigt högt betyg!

Ett fungerande koncept bör väl följas och nästan exakt samma linje håller Instängd 2 som vi såg alldeles nyligen. En räddningsexpedition ska ge sig ner i grottan för att försöka hitta Sarah och hennes vänner men de blir själva instängda och det dröjer inte länge förrän fasan uppenbarar sig…

Tvåan är som sagt väldigt lik ettan i både historia, uppbyggnad och skrämseleffekter. Nästan för lik. Filmskaparna har satsat på exakt samma tekniker för att skrämmas och upprepar till och med ett par av de mest effektiva scenerna. Däremot har de inte gjort misstaget att gå alldeles för långt, som man så ofta gör i tvåor – förutom ett försök till humor som inte alls är roligt eftersom det inte passar in i filmen.

Ändå är tvåan om inte lika bra som ettan, så i alla fall absolut godkänd och också den fick mig att hoppa högt många gånger. Det är läskigt, äckligt spännande ibland och precis så klaustrofobiskt att man börjar skruva på sig i soffan. Slutet är däremot absolut ogenomtänkt och får lägsta betyg, jag fattar inte varför man måste förstöra en film genom ett absolut idiotiskt slut som inte förklarar någonting. Ett lamt försök till att tvinga fram en till uppföljare?

Nja, jag vet inte om det hade fungerat. Men se filmerna ändå, för det är de väl värda. Genombra skräckfilmer, speciellt den första.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.