Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Filmrecensioner’ Category

Eden Lake

Jenny och Steve åker till Eden Lake för att fira en romantisk helg, men den urartar totalt när de stöter på ett gäng ungdomar som inget hellre vill än att skapa gräl. De visar sig vara inte bara ”missanpassade” utan också våldsamma, och den romantiska helgen blir istället en flykt undan ett våldsamt gäng där ingen vågar sätta sig upp mot ledaren, och ingen vågar protestera när det börjar gå så långt att liv sätts på spel.

Eden Lake är en bra skräckfilm, den är spännande på ett riktigt nagelbitarvis och väldigt verkligt filmad. På ett ställe, har du sett filmen vet du säkert precis vad jag menar – vänder det sig på riktigt i magen och jag som ändå har sett en del filmer i den här genren börjar undra – hur gör de egentligen?

Tyvärr faller den ganska mycket på huvudrollsinnehavaren Jenny. Alla kvinnor behöver förvisso inte vara en Milla Jovovich i Resident Evil men hon är ibland lite för bortkommen och alldeles för långsam. Det är klart att man kanske inte alltid tänker klart i en sådan situation, men när hon först tar upp en gren för att använda den som ett vapen och sedan slänger den ifrån sig i nästa andetag börjar man undra vad hon håller på med. Något irriterande hjältinna alltså, men annars en helt okej film.

Read Full Post »

Jag trodde mycket på Shutter Island redan innan jag sett den. I stort sett det enda jag har hört är lovord, och dessutom är kanske inte duon Scorsese/diCaprio uppe i Burton/Depp klass än, men nog skapar den förväntningar allltid.

Filmen var inte så bra som jag hade trott att den skulle vara, den var faktiskt sju resor bättre. Till att börja med så utspelar den sig i en av mina favoritepoker på film – 1950- talet – och den röjer på så mycket hemligheter, så mycket funderingar och så mycket ”tänk om” att jag fortfarande har myror i huvudet.

Agenten Teddy Daniels anländer med sin kollega till ön Shutter Island, de är där för att utreda hur en patient har kunnat rymma från mentalsjukhuset som finns beläget på ön, rymma och totalt gå upp i rök. Men ju mer Teddy nystar i härvan, desto mer hemligheter och väl dolda intriger hotar att simma upp till ytan. Shutter Island gömmer på många hemligheter – och till slut finner sig Teddy insnärjd på ett sätt han aldrig hade förväntat sig.

Shutter Island kräver en del tankeverksamhet och mycket är upp till tittaren själv, hur mycket man vill fundera över vad som pågår på ön och hur Teddy hamnade mitt uppe i det, och inte minst över slutet som är minst sagt överraskande. Över hela filmen ligger förvisso en atmosfär av att någonting inte är som det ska, men twisten är ändå oväntad när den väl kommer. Bra skådespelare filmen igenom, men mest fascinerande är ändå den domedagsatmosfär som genomsyrar varje bildruta och skapar en spänning som verkligen biter sig fast. En uppflammande tändsticka får mig att hoppa högt och filmens över två och en halv timmar försvinner oerhört snabbt. Jag rekommenderar verkligen filmen, och det nästa jag måste göra är att läsa boken av Dennis Lehane.

Read Full Post »

Eclipse

Så var det äntligen dags för Eclipse och även om jag sett fram emot den så var inte förväntningarna skyhöga, för så bra har varken Twilight eller New Moon varit.

För er som inte fallit för Twilight-sagan och kan böckerna utantill, så är Eclipse tredje boken i serien och en direkt fortsättning på New Moon. Bella och Edward är återigen tillsammans, med en fara lurar runt knuten och ingen verkar kunna fläta ihop trådarna till vad det är som pågår. Bella slits mellan sin älskade vampyr Edward och sin bästa vän Jacob – som är kär i henne och dessutom kan förvandla sig till en varg när han vill. Vargarna – eller shape-shifters som de egentligen heter – är medlemmar av en gammal indianstam och urgamla fiender med vampyrerna. Oro på flera fronter verkar blåsa upp…

Förväntningar i en viss grad hade jag självklart, inte minst på grund av att jag gillar boken Eclipse mer än boken New Moon, men också för att Muse hade en specialskriven låt med på soundtracket och det verkade ju lovande.

Tyvärr hjälpte det inte. En av de största behållningarna med Twilight var just det fantastiska soundtracket som passade så väl in överallt och var både genomtänkt och bra. Soundtracket i New Moon föll platt för mig och det gör det tyvärr i Eclipse också. Det allra värsta är egentligen att Neutron star collision - Muse specialskrivna låt – slarvas bort fullständigt och gör inget intryck alls i filmen. Synd.

Inte heller gör Kristen Stewart något märkbart intryck på mig, precis som i föregående filmer. Jag tycker hon är en sorgligt dålig skådespelerska och gör inget annat än tittar ner i marken, ser förvirrad ut och stönar mellan varje ord. Nej, inte den Bella jag föreställt mig. Vad som är värre är att Robert Pattinson spelar sin Edward sämre än i de andra filmerna och han gör inte hälften av det intryck på mig som Jacob – spelad av Taylor Lautner – gör. Jacob är känslosam och sympatisk men det blir inte helt rätt ändå, för sympatisk är allt vad han inte är i boken, där är han snarare så irriterande att jag ibland var nära att dänga boken i väggen, alternativt mitt eget huvud. Bellas ilska på Jacob kommer inte fram överhuvudtaget, just den biten är så dåligt gjord att det nästan är lite plågsamt.

Nog om det dåliga. Ibland är faktiskt Eclipse riktigt bra. Som i slagsmålsscenen i slutet, som de tack och lov valt att visa istället för att följa linjen i boken där läsaren följer Bella och Edward som står utanför striden. Dusterna både mellan vampyr och vampyr och vampyr och vargar är mycket snyggt gjorda, likaså tycker jag om scenen där de övar inför striden som på ett liknande sätt nästan är hisnande välkoordinerad och vackert gjord och påminner om favoritscenen i Twilight – basebollscenen.

Men det jag tycker allra mest om är också det jag hade hoppats mest på: tillbakablickarna på Rosalies och Jaspers tidigare liv. De är egentligen alldeles för korta men otroligt vackert gjorda och man blir verkligen förflyttad till 1930- talet respektive 1860- talet. Kläderna, omgivningen, färgerna och den dystra stämningen är så vacker att jag nästan ryser, och det går sorgligt fort över men det är det jag kommer ihåg allra mest.

Faktiskt gör Cullen- skådespelarna – Robert Pattinson undantaget – och vargarna med Jacob i spetsen det största jobbet. Jag tycker verkligen om hur de har tecknat karaktärerna rent filmiskt och skådespelarna är mycket övertygande, speciellt just Jackson Rathbone som Jasper och Nikki Reed som Rosalie.

En sista rad av scener jag tycker om och en ganska intressant iakttagelse är Seattle- scenerna med den armé av nyfödda vampyrer Riley anför och som man inte fick följa i Eclipse - men däremot i alldeles nyligen utgivna The Short Second Life of Bree Tanner. De scenerna är perfekt gjorda, mörka och dystra och de innehåller verkliga detaljer ur boken Bree Tanner, sådana detaljer som får mig att tro att Stephenie Meyer haft ett finger med i manuset – eller att manusskrivarna hade tillgång till boken innan den kom ut. Men det är faktiskt ett genidrag, för även om det inte hade fungerat i bokform så ger det ett ytterligare laget till filmen och gör den mycket, mycket mer spännande.

Överlag är jag inte direkt betagen. Jag var mer positivt överraskad av New Moon och tyvärr tror jag även Breaking Dawn kommer bli ganska så fattig – om inte värre. Om detta var det bästa de kunde göra av Eclipse så kommer de få det rasande svårt med den sista boken i serien som jag tycker är den bästa och kanske den som kräver mest av en film också, för att inte allting ska bli feltolkat och fånigt. Jag har absolut inga förväntningar på Breaking Dawn och jag vet faktiskt inte om jag ser Eclipse igen. Den var helt enkelt inte på långa vägar tillräcklig.

Read Full Post »

Sarah upplever en tragedi när hennes man och dotter förolyckas i en bilolycka där hon själv överlever, och ett år senare när hon fortfarande håller på att pussla ihop sitt liv återförenas hon med fem av sina väninnor för ett äventyr liknande de som de gjorde innan tragedin: de ska utforska ett grottsystem tillsammans. Väl nere rasar utgången igen och de måste försöka hitta en annan utgång om de ska överleva. Men de har stört någonting som lever djupt ner i gångarna och de måste inte bara ta upp kampen med en uråldrig ondska utan också med varandra – vem går att lita på och vem är förrädare?

Instängd håller precis vad titeln utlovar – en klaustrofobisk, instängd och jagande känsla som börjar långt innan de ens kommit ner i grottan. Det vilar en kuslig stämning redan från första scenen, en sådan stämning som förebådar allt annat än ett lyckligt slut. Väl nere i grottan börjar dock det verkliga helvetet, inte bara rasar utgången igen och vännerna kommer ifrån varandra utan de börjar också fatta krypande misstankar mot varandra.

Det är väldigt, väldigt spännande, sådär riktigt nagelbitarspännande så man nästan sitter och skriker rakt ut ibland. Det hemska ligger inte – åtminstone inte till största delen – i de monster de stöter på i underjorden utan framförallt just instängdheten, stressen och ångesten som tjejerna går igenom och som verkligen står präntade i deras ansikten. Bra skådespelare, största delen av dem.

En av scenerna påminner mig väldigt mycket om den i Time Machine där Guy Pearce ger sig ner i morlockernas underjord och hamnar rakt i ett blodbad – bokstavligt talat. Morlockerna avrättar människor och han blir tvungen att simma runt i en pöl av skelettdelar, blod och allsköns, ja ni fattar. Något liknande händer i Instängd men dessutom måste Sarah gyttjebrottas med en av de monster de träffar på.

Nog med avslöjanden. Jag gillade den här filmen riktigt, riktigt mycket och den skrämde upp mig rejält. Väldigt bra och framförallt verkar allt så himla äkta, både huvudpersonernas rädsla och det uppdrag de gett sig ut på. Om inte högsta så i alla fall ett riktigt högt betyg!

Ett fungerande koncept bör väl följas och nästan exakt samma linje håller Instängd 2 som vi såg alldeles nyligen. En räddningsexpedition ska ge sig ner i grottan för att försöka hitta Sarah och hennes vänner men de blir själva instängda och det dröjer inte länge förrän fasan uppenbarar sig…

Tvåan är som sagt väldigt lik ettan i både historia, uppbyggnad och skrämseleffekter. Nästan för lik. Filmskaparna har satsat på exakt samma tekniker för att skrämmas och upprepar till och med ett par av de mest effektiva scenerna. Däremot har de inte gjort misstaget att gå alldeles för långt, som man så ofta gör i tvåor – förutom ett försök till humor som inte alls är roligt eftersom det inte passar in i filmen.

Ändå är tvåan om inte lika bra som ettan, så i alla fall absolut godkänd och också den fick mig att hoppa högt många gånger. Det är läskigt, äckligt spännande ibland och precis så klaustrofobiskt att man börjar skruva på sig i soffan. Slutet är däremot absolut ogenomtänkt och får lägsta betyg, jag fattar inte varför man måste förstöra en film genom ett absolut idiotiskt slut som inte förklarar någonting. Ett lamt försök till att tvinga fram en till uppföljare?

Nja, jag vet inte om det hade fungerat. Men se filmerna ändå, för det är de väl värda. Genombra skräckfilmer, speciellt den första.

Read Full Post »

Den sedvanliga söndagsfilmen i förrgår blev The Thaw (eller Arctic outbreak som den fånigt nog blivit översatt till som ”svensk” titel. Que?) Den verkade himla bra på pappret och var också väldigt spännande och ganska välgjord, men är du som jag och innerligt hatar och avskyr allt som kryper, krälar och slingrar sig ska du definitivt hoppa över den här filmen, hur bra den än verkar.

Den utspelar sig i Arktis där ett forskningslag lett av Dr. Kruipen (Val Kilmer) har upptäckt en nerfrusen mammut som nu börjar se dagens ljus på grund av isen som smälter alltmer och allt snabbare. Problemet med mammuten är att den bär på en dödlig smitta och en efter en börjar deltagarna troppa av, samtidigt som ett gäng studenter och Dr. Kruipens dotter anländer till en närmast övergiven forskningsstation. De måste själva försöka lista ut vad som hänt och undvika smittan innan det är för sent.

Som sagt, både bra och spännande men smittan bestod av insekter, närmare bestämt larver som lade ägg i människorna (!) och sedan kläcktes och krälade ut ur allehanda kroppsöppningar och sår. Jag höll på att kräkas bara av den där ”insektsscenen” i Matrix, första filmen (ni vet, när Keanu Reeves har en insekt i sig och först tror att han drömmer och sedan inte gör det utan faktiskt har en insekt i sig, urk!) så det här var alldeles för mycket för mig. Det krälade bokstavligt talat över hela filmen och jag kan säga att jag inte såg färdigt den. Det enda som varit värre, hade varit spindlar. Vanligtvis är jag inte så kvackelmagad utan tål en hel del i skräckfilmsväg (nåja, mellan tio fingrar i alla fall) men som sagt, för mycket. Är du inte så känslig så var det en riktigt spännande film.

Read Full Post »

The Box

Norma och Arthur Lewis lever ett till synes lyckligt liv i Richmond, Norma är lärare och Arthur raketforskare. Men ungefär samtidigt som de börjar få ekonomiska problem dyker en mystisk främling upp utanför dörren med en låda och ger dem ett alternativ: om de trycker på knappen på lådan får de en miljon dollar, och någon de inte känner kommer att dö. De har 24 timmar på sig. Vad blir deras val?

Vi såg trailern till den här filmen och blev väldigt nyfikna, det verkade vara en smart och spännande thriller med någorlunda bra skådespelare i huvudrollerna – Cameron Diaz och James Marsden. Till en början var den också ungefär som jag hade trott, spännande med eftertanke men allteftersom historien utvecklade sig blev den märkligare och märkligare och fick alltmer drag av science-fiction istället för thriller och även om jag nu är ganska förtjust i science-fiction också så måste man ändå ha lite koll på vad det är man gör i en film.

Det har inte filmskaparna till The Box haft. Den delen av historien som står med båda fötterna på jorden är bra, välgjord och spännande men det övernaturliga som dyker upp efter dryga timmen är totalt ogenomtänkt. Jag är ingen motståndare av att man petar in lite övernaturligheter i thrillers men i den här filmen blir det bara rörigt och det är väldigt svårt att hänga med i vad de försöker förmedla. Det finns inte mycket rim och reson i vad som händer och när slutet av filmen återvänder till att bara vara en thriller, blir det väldigt bra igen.

För tanken bakom är både väldigt fascinerande och väldigt skrämmande. Hur långt är människan beredd att gå för pengar? Skulle man själv göra som familjen Lewis? Vad får det för konsekvenser, och kan man verkligen komma ur det med det sunda förnuftet i behåll? Det är grundläggande funderingar om vad det mänskliga sinnet är kapabelt till och slutsatsen och det slutgiltiga budskapet är minst sagt skrämmande.

Jag skulle nog ge den här filmen ett medelbetyg. Den är sevärd för de kvalitéer den har och för de tankar den väcker, den är spännande och den är ändå sevärd, om man kan ha överseende med att filmskaparna rätt så rejält tappar tråden i mitten av filmen och dessutom lämnar en hel del trådar helt hängande i luften och ställer en hel del frågor som aldrig får några svar.

Read Full Post »

Familjen Campbell flyttar in i ett nytt hus för att komma närmare sjukhuset, sonen Matt lider av långt gången cancer och det verkar inte finnas mycket hopp. Men de har knappt hunnit flytta in innan märkliga saker börjar hända, och ganska snart får de reda på att huset tidigare hyst en begravningsbyrå med en mycket blodig och dödlig historia..

The Haunting in Connecticut är en film ganska liknande The Amityville Horrors och Exorcisten och som en sådan ser jag den gärna, bara jag har någon att hålla i handen samtidigt. Mot slutet av filmen hade den dock närapå skrämt livet ur både mig och min pojkvän, förvisso var den på sätt och vis ganska lik många filmer i samma genre men den var ändå mycket mer snyggt gjord än många andra. Många av skrämselknepen är klassiska och förutsägbara men likväl blir man rädd, och ju längre in i filmen det går, desto mer glömmer man att den är lite av en kliché och desto mer intensiva blir skrämselattackerna.

Dessutom är historien ganska fascinerande. Filmerna och fotografierna från den gamla begravningsbyrån är obehagliga och krypande och övergångarna mellan nutid och dåtid smälter ihop mer och mer. Självklart har jag sett bättre skräckfilmer och en del i filmen är byggt på klassiska, beprövade metoder men jag hade absolut inga förväntningar alls och jag blev positivt överraskad. Jag rekommenderar den verkligen, men kanske inte om du är alldeles för lättskrämd.

Read Full Post »

Alice in Wonderland

Egentligen borde inte Tim Burtons nya skapelse heta Alice in Wonderland, den borde mer dra åt titeln Through the looking-glass and what Alice found there eftersom den egentligen inte är en tolkning av Lewis Carrolls bok Alice utan en fortsättning på densamma – även om handlingen i filmen inte är exakt samma som bokens uppföljare heller. I filmen är Alice nu nitton år och har glömt alla sina äventyr i Underlandet, men hon faller än en gång ner i kaninhålet och måste rädda Underlandet från den elaka Röda drottningen så att den goda Vita drottningen kan regera istället.

Alice själv är missnöjd med livet ovan jord och de regler hon förväntas följa, hon följer mer än gärna med till en annan värld även om hon inte tror på den först. Och egentligen spelar det ingen roll huruvida filmen följer boken eller inte, för framförallt är den trogen i känslan och det, det är egentligen det allra viktigaste. Dock känns kanske karaktärerna igen från framförallt Disneys version, jag vet inte om det är där Tim Burton hämtat sin inspiration men även om flera av dem har likheter med Disneys förlaga så har de ändå sin egen prägel och framförallt en Burton- prägel som gör allting precis så galet, tokroligt och härligt som man förväntar sig av hans filmer.

Samarbetet Burton-Depp måste vara bland de bättre i filmhistorien, Johnny Depps nästan i överkant galna rolltolkning passar Tim Burtons idéer så fantastiskt bra att de verkar gjorda för varandra. Likaså gör återigen Helena Bonham Carter en underbart härlig, ond karaktär i den Röda Drottningen – för mig gör det absolut ingenting att han fortsätter casta samma skådespelare i sina filmer när de passar så bra i dem och gör så bra rolltolkningar som de gör, och jag förstår mig inte på folk som klagar på det.

Egentligen det enda jag har att invända mot är att Alice in Wonderland känns kommersialiserad på ett helt annat sätt än hans tidigare filmer, både i reklamen och även i låten som avslutar hela kalaset och som känns fullständigt malplacerad. Varför – när man har Danny Elfman till hands – låta *Avril Lavigne* sjunga låten till eftertexterna? Jag undrar och undrar men hittar inget vettigt svar. I övrigt är Danny Elfmans musik lika bra som vanligt men inte lika framträdande som den brukar vara, och det är lite synd.

Men sammantaget är det en fantastiskt söt liten film, med de flesta av Tim Burtons kännetecken och framförallt med en sådan autenticitet att jag när vi går ut ur biosalongen börjar fundera på – var det verkligen tecknat? Tecknade och verkliga karaktärer var allesammans så verkliga och därtill så väl ihopsmälta med miljön att jag inte reflekterade över att det var tecknat någonstans. Det, är verkligen ett bra betyg.

Read Full Post »

New Moon

Jag hade tänkt försöka skriva en sorgligt försenad recension av New Moon som jag såg den femte december. Runt den tiden var det alldeles för mycket som hände, jag fick ett tråkigt besked hemifrån och åkte till Småland två veckor tidigare än beräknat, väl där var det annat som tog upp tankarna. Någon vidare recension blir det väl inte såhär nästan två månader efteråt, men jag kan ändå skriva några av de tankar jag minns från den. Det jag minns är faktiskt det som gjorde filmen så mycket bättre än Twilight- filmen, även om den första boken är bättre än den andra i min mening.

Framförallt verkar filmskaparna ha tagit till sig att en filmadaption av en bok inte blir bättre bara för att man ändrar så mycket som möjligt, speciellt inte när det gäller en bok som är så älskad av så många. Handlingen i New Moon stämmer mycket mer överens med sin förlaga än Twilight, och bara det gör den till en mycket bättre upplevelse. Dessutom har regissören mycket mer tagit till sig stämningen och gjort filmen i mörka och bruna färger, så mycket bättre än de opassande isblå som täckte hela Twilight.

Scoret är fantastiskt vackert men jag är däremot inte lika förtjust i soundtracket och speciellt inte med tanke på vilket passande och riktigt, riktigt lysande soundtrack de hade till föregående film. Det är synd, eftersom musiken betyder så mycket både för boken och för Stephenie Meyer, något filmskaparna till Twilight verkligen insett och använt. Soundtracket var den största riktiga länken mellan bok och film, och jag vet inte om jag upplevt något sådant tidigare när det gäller film som görs på bok. Synd att filmteamet till New Moon missade den detaljen.

Skådespeleriet är rent allmänt lika bra som det var i Twilight, till största delen har de lyckats otroligt väl med att hitta rätt skådespelare till rätt roll, framförallt är i den här filmen Volturi lysande välspelade, både Jane, Aro och Caius är så elaka och kalla som man föreställt sig när man läser boken. Jag trodde faktiskt inte de skulle lyckas så väl och jag som älskar onda karaktärer satt nästan och log i smyg i biosalongen. Något som också överraskade mig positivt var slagsmålet hos Volturi, trots att det inte är där i boken är det mycket snyggt gjort och håller spänningen uppe utan att förstöra den. Dock lyckas inte Kristen Stewart fängsla mig nämnvärt den här gången heller, och hon övertygar mig definitivt inte i rollen som Bella. Jag tycker det är märkligt att det inte fanns någon bättre som kunde spelat rollen, hennes ansiktsuttryck varieras på två eller max tre olika sätt och någon behöver fortfarande skicka henne på en kurs om hur man andas normalt. Den enda scen med bara Bella jag tycker är bra är den där man ser månaderna gå, hon sitter ensam i sin stol och kameran snurrar runt henne medan höst blir vinter och vinter blir vår. Vackert gjort.

Däremot är jag mycket mer förtjust i Taylor Lautner som Jacob, han är trovärdig och sympatisk och ibland kanske till och med för sympatisk. Jag känner ingen av den irritation för honom som ständigt håller på att bubbla över när jag läser böckerna, vi får se om det dyker upp i Eclipse. Jag är mycket nyfiken på hur de kommer lyckas med den tredje filmen, med tanke på att New Moon är en markant förbättring men huvudrollsinnehaverskan inte är det så blir det till att vänta och se.

Read Full Post »

Inglourious Basterds

Lovorden har haglat kring Quentin Tarantinos senaste film sedan den släpptes, både bland recensenter och mina fellow Tarantino- nördar. Jag kan redan inledningsvis säga att jag inte håller med de som säger att Inglourious Basterds är hans bästa film, jag vill nog inte ens sätta den mer än i närheten av en tredjeplats. Förvisso kan det bero på alldeles för högt ställda förväntningar och att vi kollade på filmen utan översättning, mycket koncentration fick läggas på att hänga med i dialoger och repliker från karaktärer som bröt på alltifrån tyska, italienska och franska till Kentucky- amerikanska.

För dialoger är det, i bästa Tarantino- stil och mycket, mycket snyggt filmade och iscensatta. För hur mycket folk än förknippar Quentin Tarantino med våld, blod, död, skjutgalna karaktärer och mördare, så är det i förmågan att skapa intensiva möten och egensinnigt filmade pratstunder hans stora genialitet ligger. Han gör alltid det mesta av sina karaktärer och inte bara replikerna utan också skådespelarnas röster får ta en stor plats vilket bara tillför ännu mer känsla.

Som i den inledande scenen, en slags pastisch på spagettivästern förflyttad till andra världskrigets lantliga Frankrike där en bondefamilj ser tre bilar med SS-officer närma sig i fjärran och sedermera får bonden själv utstå ett tjugo minuter långt förhör om huruvida han gömmer eller inte gömmer judar i sitt hus. Scenen är ett slående exempel på Tarantinos sätt att hantera sina karaktärer och göra dem intressanta under en tidsperiod där man hade tröttnat i vilken annan film som helst.

Det jag har att invända mot är inte de många dialogerna, snarare tvärtom. Det är inte heller längden, filmen klockar in på två timmar och tjugo minuter men egentligen hade det inte gjort så mycket om det bara hade hänt något mer. För en gångs skull är det nästan för lite action, jag hade gärna sett mer av den varan och då speciellt The Basterds framfart. Både Brad Pitt och Tarantino har enormt roligt med att porträttera dem och i min mening dyker de upp för sällan och gör för lite. Sidohistorien blir istället nästan huvudhistorien och filmen kunde lika gärna haft en annan titel, det är ungefär som att Pulp Fiction skulle döpts efter någon av sina karaktärer; omöjligt då alla tar lika stor plats. Dessutom är sidohistorien minst lika fascinerande som huvudhistorien och de flätas också in i varandra på ett fascinerande sätt. Slutscenen är typisk Tarantino-ish med en utdragen uppgörelse, inte fullt så blodig men nog så häftig arrangerad och filmad, upptrappande i spänning tills allting exploderar – bokstavligt talat.

Som sagt inte Tarantinos allra bästa, men mycket klart sevärd och fullständigt packad med den blandning av humor, action, spänning, våld och tokigheter som alltid utmärker hans filmer och som han är så himla bra på.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.