Igår höll mig en bok vaken – igen. Det var – igen – en i Isfolket- serien men den här gången var det inte en kärlekshistoria utan en berättelse om odöda och gengångare, en av de bästa böckerna hittills i serien och en fullständigt förstklassig spökhistoria – Korpens vingar.
Den innehöll både en vacker och förförisk kvinna med dolda avsikter, en instängd och bortglömd liten by mitt i de transylvaniska bergen, ett ondskefullt slott och en förtrollad skog. Det var en ruggig stämning och en gastkramande upplösning i källaren till slottet, som då hade släppt sin förtrollning och visade sig som den förfallna borgsruin det var – fullt av damm, ormar, spindlar och ondska. Naturligtvis måste den odöda förgöras under dagtid medan hon vilade i sin kista i slottets gravkammare – gotiskt så det förslår och när det klassiska och oundvikliga kom – ”plötsligt slog hon upp ögonen” – hade jag gåshud för länge sedan. Andlöst spännande var också en minst lika klassisk kyrkogårdsscen med gravöppning mitt i natten, självklart under månens ljus. Jag gillar när grenarna skrapar mot rutan så verklighetstroget att man själv lite förstulet kikar mot sitt eget fönster…
I övrigt har jag inte tyckt lika mycket om de böcker i serien där en man av Isfolket är huvudperson, jag tycker mycket mer om när kvinnorna tar den största platsen i berättelsen. De är mycket mindre sterotypa, mer färgstarka och långt mer intressanta än männen. Detta var den första bok där jag också tyckte verkligt mycket om huvudpersonen trots att han var en man – jag blev fullständigt förtjust i Korpens vingar och jag hoppas den stämningen dyker upp igen!
Det vågar jag nästan lova att det gör…
Jag älskade den serien när jag lånade den av min stora syster och läste den… länge sedan nu. Men jag kommer ihåg känslan…