Helgen är räddad!

Åtminstone helgläsningen. För idag hämtade jag ut det här fina paketet från posten:

Jag gillade Häxmästaren och jag älskade Demonprinsessan. Det finns alltså bara ett ord: peppen!

Doktor Joseph – Andreas Roman

Doktor Joseph börjar med en sådan där dag där allt liksom verkar gå fel. Vi har väl alla haft dem, inte sant? Josephs dag kanske dock är lite jobbig i överkant för han råkar inte bara ut för sådant som att skosnörena går av så att man missar bussen och glömmer lunchen och allt går åt helvete.

Josephs dag är riktigt jobbig. Han får sparken från sitt jobb på Försäkringskassan, dessutom får den omänskligaste hejduken på avdelningen ta över hans rum, hans fru lämnar honom och som om inte det vore nog verkar hans voudoförflutna från Haiti börja hinna ikapp honom och någon som varit ute efter honom länge börjar nosa upp spåret. Men varför?

Doktor Joseph drar upp tempot redan från början och även om det inte är sådär feber-uppdrivet är det ändå tillräckligt för att jag helst inte vill lägga ifrån mig boken. Jag vill veta mer.

Det är nämligen inte bara spännande, Andreas Roman har knåpat ihop en historia som är lika delar intressant som absurd, rolig som skrämmande. Och hur knasigt det än ibland må vara känns det ändå inte helt omöjligt – faktiskt känns det nästan läskigt verkligt och det är precis där Andreas Romans böcker är så himla bra. Språket får trovärdigheten att lysa igenom den mörkaste mardröm eller den märkligaste vodouceremoni – jag älskar det.

Doktor Joseph som helhet är en mörk, spännande och helt klart underhållande roman – det enda lilla men som finns är att sidospåren ibland gör den lite spretig och jag är inte helt med på i vilken riktning de bär historien. Men eftersom boken ska följas av ytterligare två och bilda trilogin Stockholm Voudo hoppas jag på att alla slingrande sidospår och små historier som glimtar fram i Doktor Joseph följs upp och får sin förklaring i kommande böcker. Jag är, minst sagt, himla nyfiken.

Massolit, 2013.

Köp den här eller här.

Andra som läst: Läsa & Lyssna, Bokföring enligt Monica, Pocketlover, Böckerx3, Lingonhjärta, Swedish Zombie, Skuggornas bibliotek.

Djupdykning i nostalgiträsket

Det går nästan inte en dag på mitt jobb utan att jag hittar någonting jag vill läsa. Och eftersom jag jobbar på ett bibliotek med, tja, helt enkelt väldigt mycket böcker och väldigt gamla böcker så är det ofta något jag läst om någonstans men glömt bort att jag vill läsa. Eller något jag läst för vad som känns för hundra år sedan – men kanske inte riktigt är så länge sedan ändå.

Det är en guldgruva, helt enkelt. Häromdagen blev jag alldeles glad när jag under bokuppställningen sprang på ett seriealbum med en figur jag fullkomligt älskade för ungefär femton år sedan.

Mulle. Mulle, världens mesta häst som jag läste i Min Häst – om och om och om igen. Jag älskade humorn, upptågen, sorglösheten, glädjen och kärleken. Och när jag började bläddra i albumet upptäckte jag att jag fortfarande älskade det.

Det var himla fint att upptäcka. Det var fint att se att Mulleserien håller än idag – och att därigenom upptäcka hur tidlös den är. Det är helt enkelt bara en liten häst och en liten matte med mycket kärlek men åh vad mycket roligt det blir!

Det var också fint att upptäcka saker som jag kanske inte riktigt tänkte på när jag var elva men som kanske förhoppningsvis ändå lade sig någonstans i bakhuvudet – som att det är helt okej att älska hallonbåtar och att en tonårstjej absolut kan vara mullig och osminkad och gå omkring med ett kråkbo på huvudet utan att någon, framförallt inte hon själv, bryr sig om det. Att det inte ens tvungen måste påpekas. Det älskar jag.

Men det kanske framförallt var fint att upptäcka att jag har precis samma barnsliga humor idag som när jag var elva år.

Alla sorters rovdjur

Jag är en ganska luttrad skräckläsare. Åtminstone vill jag inbilla mig det. Men något som skrämmer mig oerhört, oftast betydligt mer än tentakelmonster, är det mänskliga monstret.

I novellen Sju års olycka lyckades Caroline L Jensen skrämma mig ganska rejält även med den grövsta sortens tentakelmonster, men i novellen Rovdjur finns monster av alla de slag. En mördare verkar i utkanten av en historia där en pojke blir attackerad av en haj – och det begås ett rejält misstag på sjukhuset.

Det mest skrämmande är att det som borde varit det verkliga rovdjuret – hajen – bleknar i jämförelse med de mänskliga monstren. Här finns, förutom mördaren, samvetslöshet i flera lager och det gör mig nästan illamående att läsa om hur den lille pojken behandlas. Caroline L Jensen är en skräckförfattare av rang och lyckas både fängsla med språket och berättelsen och avskräcka med en groteskhet som ibland nästan blir för verklig. Rovdjur, liksom Sju års olycka, är en intensiv berättelse och det hade varit spännande att se hur Jensens skräck fungerar över en hel roman.

Rovdjur ges ut av Mix förlag – som i övrigt har en diger skräcknovellsutgivning. Jag blir lite skraj bara av att bläddra omkring bland framsidor och titlar – men jag blir också oerhört lässugen..

Vårdäckad

I fredags kom sommaren till Umeå. Jag vet inte om det var heldagen i solen, den påföljande utekvällen eller en pollenexplosion som gjorde det, men lördagen bjöd på ett förkylningskaos som hette duga. Jag orkade inte göra så mycket mer än sträckläsa tredje och avslutande delen i Carrie Ryans zombietrilogi The Forest of Hands and Teeth. Hu, vad bra den var! Även om zombieläsning och lätt sjukdomstillstånd kanske inte är den bästa kombinationen – det finns risk för att lätt paranoia ska uppstå.
Men idag har jag laddat med allergitabletter och tänkte kombinera sommarsol med pluggläsning. Och kanske lite nöjesläsning också.

Vad gör du idag?

En enkelhet som borde vara självklar

Det där med att alla är duktiga på olika saker, oavsett vilket biologiskt kön de råkar tillhöra. Jo, 1700- talsindianerna var nog inne på något där.

Från boken Makalösa kvinnor.

Två makalöst olika uppväxtskildringar och ganska oskrämmande skärgårdsskräck

Som det händer ibland i den här bloggen har jag hamnat lite efter i recenserandet. Jag har, trots en tentavecka, den senaste månaden läst en hel del böcker och jag har inte ens hunnit skriva om hälften. Det tänkte jag råda bot på genom att skriva lite kort om flera stycken på en gång. Idag blir det tre böcker, alla skrivna av svenska författare och alla som fått betyget ”mer eller mindre helt okej” men som till handling och språk varit väldigt olika.

Den första boken ut är en bok jag hade höga förväntningar på. Efter att ha läst Flickvännen av Karolina Ramqvist förväntade jag mig, trots en del ljumma recensioner, ändå en hel del av Alltings början. Och visst blev de infriade, på ett vis. På ett annat inte.

Sagas mamma är radikalfeminist, del av 68- rörelsen och proklamerar dagligen att ingen kvinna någonsin ska vara beroende av en man. Saga har precis börjat gymnasiet, det är 90- tal i Stockholm och hela staden och dess möjligheter verkar ligga för hennes fötter. Men vad vill hon egentligen? Skaffa sig en karriär? Jaga till synes ouppnåeliga män?

Det intressanta med Alltings början – för jodå, här finns intressanta saker – är inte så mycket handlingen i sig utan de frågor den ställer. Om feminism, om att gå i större skostorlekars fotspår och om att hitta sig en egen plats i livet. Det som gör att jag inte blir lika förtjust i Alltings början som i Flickvännen är att frågorna inte är lika skarpa, det som går att diskutera mer diffust. Det är ibland svårt att hitta meningen – just som jag tror jag har den, glider den undan.

Jag hade gärna velat diskutera den med någon, däremot.

Undflyende, är något som också Inmurad kan kallas – även om alla andra likheter går bort. Inmurad är en skräckhistoria som drar upp lite mer okända grenar av folktron i ljuset och även om det är något jag verkligen gillar, så är också det i stort sett det enda jag gillar med den här boken. Storyn – om en ensam 30- årig kille som upptäcker en mörk hemlighet lurandes under boden i trädgården – är alldeles för banal och innehåller alldeles för många stereotyper för att vara trovärdig. Jag sträckläste den visserligen, för jag ville veta hur historien skulle gå. Och även om det betyder att den var spännande så kan jag inte säga att den var särskilt bra. Och även om den skrämde mig, skrämde den mig inte tillräckligt.

Sist, men verkligen inte minst, tänkte jag skriva bara några få ord om en bok jag ändå i slutändan tyckte väldigt mycket om. I slutändan skriver jag, för det tog många sidor för Ett ufo gör entré att verkligen fängsla mig. Kanske var det de höga förväntningarna som gjorde det, En komikers uppväxt läste jag och älskade blint för ganska många år sedan och sedan har jag inte kommit mig för med att fortsätta den ändå ganska fristående serien om Juhas uppväxt i 70- talets Sverige.

Kanske var det just de där tidsmarkörerna. Första halvan av boken tycker jag inte är så mycket mer än ett ständigt uppräknande av symboler: jeansmärken, artister, kläder, mat och annat som utmärkte tiden boken utspelar sig i. Jag växte visserligen inte upp förrän under 90- talet och har ingen anknytning till tiden i sig men jag tror ändå jag saknar substans. En substans som visserligen slår tillbaka med full kraft under bokens andra halva, brännande och tungt. Då känner jag igen det som gjorde En komikers uppväxt så lysande, då sträcker jag mig nästan genast efter tredje och avslutande boken Jenny.

Alldeles snart kommer jag skriva om den både skrämmande och roliga Doktor Joseph här i bloggen, men efter det blir det en fyrdubbel recension: serien Skämmerskans barn som jag helt enkelt bara älskade.